03:27 förlåt, min syster

Kapitel 14

Personen som gick ner för trappan och kom in i köket var Theo. Han blev vettskrämd när han såg mig sitta på en stol vid köksbordet helt utslagen, förmodligen väntade han sig inte att någon var uppe.
"Kiara? Vad gör du här? Nu? Sådär?" frågade han förvirrat medan hans blick granskade skicket jag befann mig i. Trots att jag inte hade någon energi alls för att orka prata så lyckades jag ändå.
"Du har förstört allt, Theo" mumlade jag lågt. Theo gav mig en förvirrad blick innan han satte sig ner mittemot mig vid matbordet.
"Vad har jag gjort?" frågade han när han märkte att jag inte skulle fortsätta. Jag suckade.
"Du kom in i vårt liv, fick mig att börja tveka på Elliott, kysste mig, rentvådde dig själv så att jag inte har en chans att berätta för Kendra.." rabblade jag upp. Jag kunde bara föreställa mig hur illa jag såg ut. Hur mina ögon var söndergråtna och vattenfyllda, hur mina kinder var svullna, hur mina läppar och händer darrade och hur mitt hår var rufsigt. Men jag kunde inte bry mig mindre. Min värld höll på att gå under.
"Det kan inte vara det som får dig att må såhär dåligt? I så fall skulle du redan ha berättat för Kendra" sa Theo menande. Jag hatade att han hade rätt, att han kunde se rakt igenom min oärlighet. Det var tyst länge. Theo studerade min osäkra blick som gång på gång generat vändes ner i bordet. Han studerade hur mina läppar försökte yttra ord, men stoppades i sista sekund för att jag insåg att jag inte hade rätt ord.

"Elliott har varit otrogen" viskade jag till slut, knappt hörbart. Jag ville inte höra mig säga det, för om jag sa det högt så innebar det att det var på riktigt, då blev det verkligt. Å andra sidan var det vad jag ville. Jag ville inte låta Elliott komma undan med detta, jag ville inte fortsätta vara tillsammans med honom. Men trots det var det så svårt för mig att yttra de där orden. De tärde så mycket på mig, jag som trodde att jag inte kunde bli mer förstörd. Orden fick mig att låta billig, mindre värd och inte älskad. Precis som Elliott såg mig. Jag visste att det var fel att låta de känslorna dominera, men vad skulle jag göra? Elliott hade varit min värld i två år. Det enda jag hade brytt mig om var hur han såg mig, vad han tyckte om mig, hans kärlek till mig. Nu fick jag veta att de två åren var bortkastade. Ingenting betydde någonting. Allting var på låtsas. Jag var inte värd någonting för honom. Och om jag inte var värd något för honom, om jag inte var tillräcklig för att han skulle älska mig, vem var jag då tillräcklig för?

Theos blick fortsatte studera mig under tystnad. Jag hade nästan glömt hans existens när han öppnade munnen.
"Jag är ledsen" sa han, uppriktigt och ärligt. Det var gulligt av honom att han var medlidande istället för att komma med sitt 'vad var det jag sa', men det var långt ifrån vad jag behövde just nu. Jag behövde inte medlidande eller omtanke. Jag behövde svar, jag behövde veta att jag fortfarande var värd något, att jag fortfarande kunde bli älskad och att jag fortfarande kunde älska. Jag behövde veta hur jag skulle tänka, hur jag skulle agera, vad jag skulle säga till Elliott och hur jag skulle bete mig. Jag behövde veta hur jag någonsin skulle kunna må bra igen.

"Du ska väl göra slut med honom?" frågade Theo efter ännu en stunds tystnad.
"Ja" mumlade jag som svar. Theo log svagt.
"Bra, för du är värd så mycket bättre" sa han. Jag fnös till.
"Ja precis, som dig? Min systers pojkvän? En kille som är otrogen mot sin tjej?" utbrast jag. Theo blev förvånad av mina plötsliga ord och tystnade skamset.
"Jag vet inte vad som flög i mig, Kiara. Och jag är ledsen att jag gjorde det och att jag satte dig i en jobbig situation. Men jag kunde inte hjälpa det. Det är någonting med dig som får mig att bli galen. Du och Kendra är så lika, men ändå har du något riktigt speciellt, något som Kendra inte har, något jag vill ha. Och jag vet att det är fult av mig att känna så och att säga det, men jag vill vara ärlig mot dig" sa Theo med en låg och menande ton. Jag svalde hårt. Hans ord trängde långt in i mig, för det var inte bara en vanlig dum förklaring, nej, det var på allvar, och jag visste det för att jag kände likadant. Inte om att han var lik Kendra, men han hade något speciellt, vi hade något speciellt och jag hatade att erkänna det för det var så fel det kunde bli. Men för stunden brydde jag mig inte. Istället reste jag mig upp, utan att släppa Theos ögon med min blick. Jag närmade mig honom och stannade några millimeter framför honom. Hans förvirrade blick flackade mellan mina ögon och mina läppar. Innan jag visste ordet av det så var våra läppar pressade mot varandra. Ångesten och skammen borde ha sköljt över mig, men det enda jag kunde tänka på var hur gudalik vår kyss var, precis som den förra.

•••
TACK för ert stöd på förra kapitlet!! Jag älskar er! Det är ni som får mig att kämpa vidare!!!!!
Kommentera vad ni tycker om kapitlet!!! Vad gör Kiara och Theo? Och Elliott?
Puss & kram <3