𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)🇸🇪

34.Skolårets avslut

Draco fyllde år 5:e juni, vilket var en lördag, så det var precis efter proven. Det gav oss en ännu större anledning att fira tyckte vi, så vi var flera elever som bad professor Snape om att få gå till Hogsmeade och ta firandet på Tre Kvastar.
Vi fick lov och större delen av elevhemmet sökte sig dit för att fira. De som gick sjunde året fick dricka vad de ville, så de var inte sena att begära lite starkare grejer.
Draco och jag satt tätt tillsammans i en soffa vid ett av borden medan några elever kom med presenter åt honom. Crabbe och Goyle hade tillsammans köpt en skjorta och en slips. Det förvånade mig att grejerna såg så pass bra ut med tanke på att ingen av dem visade tecken på att vara modemedvetna. Dessutom hade jag köpt en kavaj till Draco, så det gick riktigt bra ihop.
”Det kommer nog väl till pass när vi går på dejt”, sa Draco skämtsamt till mig och jag log mot honom.
Inte mig emot. Den ljusblå slipsen matchade hans ögon på ett bra sätt, även om de blev lite kalla med den färgen.
Pansy kom sedan och gav honom ett litet paket och rodnade när han tackade för det. I paketet fanns en slipsnål och manschettknappar i guld. ”Det passar ju bra till presenten du fick av Crabbe och Goyle”, sa hon och log flirtigt mot honom.
”Tack. De kan jag säkert ha på mig någon gång”, sa Draco.
”Du kanske vill prova dem redan nu?” undrade hon.
”Jag tar det en annan gång. De jag har på mig nu fick jag i julklapp av Evi, så de vill jag inte byta bort en dag som denna.”
Pansys ögon mörknade och hennes leende blev stelt. Hennes blick flackade via Glimmer som låg runt min hals, innan hon gav Draco ett leende och gick.

Jag märkte att Flint sneglade åt vårt håll ganska ofta och jag undrade hur mycket han hunnit dricka. Jag hoppades att han inte skulle få för sig att göra närmanden. Han kom bort till oss med några andra killar från laget i släptåg. Med ett flin slängde han fram ett lite större, platt paket på bordet framför Draco.
”Det är inte meningen att du ska ha grejerna på dig själv, men det är en indirekt gåva till dig”, sa han och blinkade med ena ögat.
Draco lossade lite misstänksamt på bandet runt paketet och gläntade på locket.
Damunderkläder i spets.
Ganska avslöjande dessutom då de högst antagligen var mer eller mindre genomskinliga när man hade dem på sig.
”Du får gärna ta en bild och visa vad det blev”, tillade Flint och flinade ännu bredare.
Draco stängde locket igen.
”Ööhh... Tack.”
Han sköt över paketet till mig.
”Lägg det någonstans”, mumlade han. Jag stack ner paketet bredvid mig i soffan.
”Det är från oss alla i laget”, tillade Flint och blinkade med ena ögat igen. Sedan gick han och de andra till bordet de suttit vid tidigare.
Dracos kinder såg lite varma ut, men han samlade sig snabbt.
”Vill du ha något?” undrade han.
”Nej. Det är bra.”
Jag lade mina armar runt hans arm och lutade kinden mot hans axel.
”Jag kommer att sakna dig, även om det bara är två veckor”, mumlade jag. Draco lade sin kind mot mitt huvud. ”Du får skicka ugglor och berätta hur det går.”
”Om jag hittar några ugglor...” mumlade jag.
”Annars får vi väl ta igen förlorad tid när vi ses igen.”
Det hördes att han log när han sa det. Jag log också och lät blicken vandra över alla firande elever som satt runt bordet. Jag skulle sakna skolan och allt med den, men den här gången skulle jag i alla fall ha en roligare sommar. Det lyfte mitt humör lite.

Hand i hand gick vi tillbaka till skolan. Draco hade plockat alla sina presenter i två tygkassar som vi bar i våra lediga händer.
”Hoppas du är nöjd med din födelsedag?” frågade jag.
”Absolut. Jag får nog fira den igen när jag kommer hem med mina föräldrar, men det var en riktigt bra födelsedag... Jag undrar bara vad jag ska göra med presenten från Flint och laget när jag kommer hem... Mamma lär fråga vad jag fått och den vill jag nog inte riktigt visa för henne.”
Jag fnissade till.
”Nej, det är ju inte något man visar upp direkt... Du kan ju gömma den här på skolan, eller så kan jag ta hand om den. Det är ju lite mindre konstigt om den ligger bland mina kläder.” ”Du får nog ta den. Jag ser ingen anledning att ha den bland mina grejer.”
Jag kramade hans hand och buffade lite lekfullt i hans axel med min. Han sneglade på mig med ett litet leende. ”Du vill inte att jag provar grejerna då?” undrade jag.
Det var imponerande hur snabbt han blev röd i ansiktet.
”Inte nu kanske...” mumlade han generat.
”Nej, jag måste nog växa i dem först. Flint hade nog lite för höga tankar om min storlek, så jag tror inte att något av plaggen passar. Framför allt inte den övre delen i alla fall.”
Vi fnissade till båda två.
Solen var på väg ner och slottet vi närmad oss såg inbjudande ut med sina tinnar och torn. Jag beundrade det och såg redan fram emot att komma tillbaka efter lovet. Jag hade en känsla av att det skulle bli ett bra år.

Det kändes märkligt när slottet tömdes på folk. Salarna föll i tystnad och korridorerna gapade tomma. Snape och jag skulle inte ge oss av förrän senare, så jag tog tillfället i akt och gick bara runt för att uppleva det tomma slottet. Jag var fortfarande varm i kroppen efter den långa kramen jag fått av Draco, men det byttes sakta ut mot förväntan.
Det skulle bli riktigt roligt att samla ingredienser. Tydligen var det något som Snape gjorde varje sommar, men vanligtvis ordnade han med det precis innan skolan började. Det var bara i år han gjorde undantaget på grund av mig.

Mina steg ekade lite när jag sprang genom en låg korridor och tog trappan i långa kliv. Det började närma sig tiden då Snape ville att jag skulle möta honom i entréhallen.
Jag skyndade mig via sovsalen och hämtade min koffert, innan jag med den svävande efter mig småsprang ner till entrén. Snape stod redan där med en hög packning svävande bredvid sig.
”Klar?” undrade han.
”Japp. Allt klart.”
Jag följde honom ut ur slottet och över den långa bron. Vi skulle transferera oss och det kunde man inte göra på slottets område.
Solen sken från en klarblå himmel och grässlänterna runt slottet var frodigt gröna. Jag hade velat skutta fram, men behärskade mig och gick i rask takt efter Snape. Det var meningen att jag skulle ta det som en bestraffning och även om jag inte gjorde det så behövde jag ju inte skylta med hur glad det gjorde mig.
Vi följde en stig efter bron som ledde upp på en kulle bredvid slottet.
På kullens topp stannade vi och min blick sökte sig till slottet som i sin enorma majestät bredde ut sig nedanför. Det var lite svårt att ta in hur stort slottet var, trots att jag gått där i ett helt skolår nu.
”Redo?”
Jag vände mig till Snape.
”Redo.”
Jag höll fram min hand mot honom och till min förvåning tog han tag i den, istället för att ta tag om min handled som pappa brukade göra. Världen runt oss virvlade till och trycket i magen gjorde mig lätt illamående, men det var överkolmligt. Innan jag visste ordet av stod vi på en stor grön äng i ett hav av prästkragar. ”Så. Du kan ju sätta igång direkt.” Snape tog fram en liten planterings-spade ur fickan på sin klädnad och räckte den till mig.
”Så stora rötter som möjligt vill vi ha. Du får gräva var du vill. De ska torkas sen, så håll dem så hela du kan. Jag går och riggar upp tältet.”
Han lämnade mig i havet av blommor och stegade iväg med vår packnig i släptåg.
Jag suckade lätt och såg mig om. Skulle jag gräva efter rötter kunde det vara bra att hitta ett ställe med mjuk jord, men dessa blommor såg ut att vilja växa i hårt packad mark med stenar i.
Jag höjde blicken och sneglade efter Snape. Skulle han inte stå och övervaka mig så kunde jag faktiskt fuska lite. Kvickt lade jag en besvärjelse över spaden och sedan var det bara att gå ner på knä och börja gräva. Med besvärjelsen över spaden plöjde den lätt och mjukt genom marken. Jag log lite för mig själv. Att sitta på knä i strålande solsken och ett hav av blommor runt sig var inte så illa. Ljudet av surrande insekter hördes medan blommorna nickade lätt i en mild bris. Sämre än så kunde man ju ha det...