𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)🇸🇪

23.Ertappad

Slädturer, snöbollskrig, mysiga kvällar framför brasan och lyxiga måltider. Jullovet blev mitt bästa någonsin. Dessutom passade Draco och jag att vara lite extra mysiga med varandra när tillfälle gavs och vi inte hade några vuxna i närheten. Hans tysta och fundersamma tid var förbi. Nu var han bara varm och omtänksam mot mig.
Vi läste i biblioteket, spelade spel och bara pratade långa stunder, om vi inte var tillräckligt ifred för att låta våra kroppar föra sin talan. Det var inte mer än kyssar och kel, men vi hade trots allt en livstid framför oss.
Det fick ta tid och vi hade ingen brådska. Tvärt om ville vi inte gå för fort fram. Det hade inte känts rätt.
Det var ändå en varm och lycklig känsla som följde oss tillbaka till Hogwarts efter vårt underbara jullov och som höll i sig medan vi fortsatte med lektioner och invanda rutiner. Trots att alla i skolan trodde att vår relation varit på riktigt hela tiden kändes det som att vi hade en alldeles egen liten hemlighet.
Men jag hittade en alldeles egen hemlighet, helt för mig själv, bara veckor in på den nya terminen.

Draco hade börjat gå på träningarna med resten av quidditchlaget igen och då det var rätt så kallt ute valde jag att stanna inne.
I källaren, längst in och längst bak, där aldrig någon rörde sig, fanns ett gammalt klassrum. Snapes kontor låg i början av den korridoren, så det var nog ingen som ens rörde sig i området.
Själv var jag inte orolig för Snape.
Jag gjorde inget fel med att bara gå omkring, så jag oroade mig inte för att bli ertappad. Inte med att gå dit eller därifrån i alla fall. Det var det jag gjorde i klassrummet som jag inte ville bli ertappad med.
Dörren till rummet gick att låsa, så det var en av de bästa fördelarna. Det nästbästa var att klassrummet låg så isolerat att ingen skulle höra mig i första taget, så jag kunde använda det precis som jag ville och det jag gjorde var att öva.
Jag övade på att använda min falska trollstav så att det såg trovärdigt ut och jag övade på att utföra nya formler som vi säkert skulle bli tvungna att kunna snart. Dessutom övade jag lite på sådant som jag kunnat sedan tidigare, som nog inte vore så populärt om folk visste.
Inte de tre oförlåtliga förstås.
Så dum var jag inte.
Men jag övade på andra ganska så gastkramande besvärjelser.
I klassrummet fanns gamla övningsdockor och lite möbler och de fick tjänstgöra som övningsobjekt. Jag fick en stor kraft att ramma dockorna så att de flög i väggen på andra sidan klassrummet, jag skapade spök-ormar som ringlade över golvet och jag fick mängder med föremål att sväva i rummet. Leviosa-besvärjelsen var en barnlek för mig. Den riktiga utmaningen var att få alla möbler i klassrummet att röra sig synkroniserat i en massa. Borden svävade i en ring medan stolarna hoppade bock över varandra och övningsdockorna såg ut att dansa mitt i allt virrvarr. Det var en utmaning. Jag frammanade otäcka odjur som hade gett mina klasskamrater mardrömmar och skapade egna stormar som skakade väggarna.
Det var underbart att kunna ta ut svängarna utan att någon såg mig. Hemma hade jag hållit tillbaka lite för att inte väcka mina föräldrars misstankar. Hade de vetat vad jag egentligen var kapabel till oroade jag mig för vad de pressat mig att göra mer. Mina lite lama försök på deras lektioner hade ändå gett dem lyriska förväntningar, men om de sett min fulla kapacitet... Jag vågade inte ens tänka på hur mina lektioner sett ut då.

Var gång jag övade såg jag ändå till att stå i entréhallen och ta emot Draco när han kom tillbaka från sina träningar, som om jag inte gjorde annat än väntade på att han skulle komma tillbaka. Jag övervägde att låta Draco veta min hemlighet, men valde att vänta lite till. Jag ville komma på en plan på hur jag skulle berätta det för honom. Jag hade aldrig berättat om min hemlighet för någon tidigare och var inte säker på hur jag skulle göra. Att bara säga att min trollstav var falsk var en sak, men att visa vad jag kunde göra var en annan.
Men även om min tanke var att berätta för Draco först så var det inte så det blev...

Med en stor gest med armen virvlade en mörk massa mot dockan så att den slungades hela vägen till andra sidan av det stora klassrummet. Med en annan gest fick jag dockan att komma tillbaka till sin ursprungliga position. Jag suckade lätt och undrade hur mycket tid som gått. Draco var nog klar med sin träning snart, så jag kunde lika gärna gå till entrén och vänta på honom.
Dockan svävade kvickt till hörnet där den stått och jag vände mig mot dörren. Med en enkel gest låste jag upp den och öppnade.
Jag hann bara ta ett steg innan en mörk vägg tycktes stå framför mig. Förskräckt tog jag ett steg tillbaka och såg upp på professor Snapes ansikte. Han rörde inte en min, utan stod som en staty med armarna korsade över bröstet och betraktade mig uttryckslöst.
Jag svalde och samlade mig snabbt. ”Professorn”, hälsade jag och försökte låta oberörd.
”Fröken Devltree.”
Han rörde knappt på munnen.
Några sekunder passerade i takt med min puls.
”Sökte ni mig?” undrade jag i ett försök att få honom att prata.
Hade han hört mig? Visste han vad jag gjorde i klassrummet, eller var han bara misstänksam?
Han gick plötsligt mot mig och jag backade in i rummet. Han stängde dörren efter sig, utan att släppa mig med blicken. Vi stod sedan tysta och bara såg på varandra.
”Skulle jag kunna få ta en titt på din trollstav?” undrade han sedan.
Jag svalde och stoppade handen i fickan.
Tomt.
Jag kände i den andra och letade i alla fickor jag hade, men insåg att jag lämnat trollstaven på sängbordet igen.
Jag tog ett nervöst andetag och mötte Snapes blick igen.
”Ledsen, men den ligger kvar i sovsalen”, mumlade jag nervöst.
”På så vis...”
Febrilt försökte jag läsa hans ansikte, men han rörde inte en min.
Jag drog till slut efter andan för att säga något mer, men han hann före. ”Inte så smart av dig att glömma en sådan sak. Folk skulle lätt få reda på din hemlighet om du slarvar för mycket med den...”
Jag stod med halvöppen mun och försökte få en enda vettig tanke att röra sig i mitt huvud, men Snapes svar fick allt att stå stilla. Han sänkte armarna och suckade.
”Det är inte många som vet din hemlighet, fröken Devltree, men din far skryter gärna om dig bland oss dödsätare...”
Han drog upp ärmen och visade märket på sin arm. Rätt snabbt lät han ärmen falla tillbaka och korsade sina armar igen.
”Jag måste säga att det fascinerade mig när jag fick höra om dina bravader och det han kallade enorma framsteg. Att utföra sådana saker utan trollstav är imponerande. Med det sagt måste jag tillägga att jag undrar om din far vet exakt vad du är kapabel till och efter att ha observerat dig och lyssnat på det du gör här inne så är jag ganska övertygad om att du fört oss alla bakom ljuset, fröken Devltree...”
Han såg ingående på mig en stund, innan han vände om och gjorde en gest mot dörren med sin trollstav så att den låstes. Jag mötte hans blick när han vände sig om igen.
”Skulle du kunna göra om det du sysslat med hittills här inne och visa mig exakt vad det är du gör?” bad han.
När jag bara storögt såg på honom utan att veta vad jag skulle säga eller göra tog han ett steg mot mig och lutade sig lite närmare.
”Jag garanterar att det stannar mellan oss”, sa han allvarligt med sin blick djupt i min.
”Lovar du?”
Han rätade på ryggen och tog fram sin trollstav igen. Med en gest fick han två stolar att ställa sig mittemot varandra bredvid oss. Han gjorde en gest mot den bredvid mig medan han satte sig på den andra. Nervöst sjönk jag ner på stolen och mötte hans blick igen. Han lade händerna mot sina ben och suckade djupt.
”Dina föräldrar har någon form av plan med dig. Jag tvivlar på att de skulle träna dig som de gör och behandla dig som de gjort om det inte var för ett speciellt syfte. Vad det syftet är vet jag inte, men jag vill väldigt gärna veta. De planerar något med dig och jag vill veta vad. Men för att vi ska komma på vad det är så måste du lita på mig. Du måste kunna berätta allt för mig, så att jag kan sätta perspektiv på det och förhoppningsvis kunna lista ut vad det är som dina föräldrar tänker. Tror du att du kan prata öppet med mig om saken?”
Jag tvekade och kände en underlig känsla växa i mig. Något jag inte känt tidigare. Jag insåg att han menade allvar. Han skulle inte berätta något för mina föräldrar och jag hade för första gången i mitt liv en vuxen som stod helt på min sida. Den underliga känslan som växte i mig hade något med saken att göra, men jag kunde inte placera den.
”Låt oss börja med din barndom”, bad han.