𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 (HP-fanfic)🇸🇪

32.Varulvsnatt

Jag fick flyga ganska lågt för att hålla mig tillräckligt nära Lupin så att jag inte tappade bort honom. Ljudet av tassar som galopperade över marken var inte så svårt att följa, men det var desto värre att frösöka flyga utan att krocka med något. Träden växte ganska snårigt och de hade gott om spretiga grenar.
Lupin verkade inte vara på väg någonstans och jagade bara fram lite planlöst. Jag undrade hur länge jag skulle behöva följa efter honom och hoppades att han inte skulle springa på något farligt som jag skulle behöva ta hand om. Inte för att jag trodde att jag inte skulle klara av det, men en hyfsat händelselös natt var helt klart att föredra.

Efter att ha jagat runt något litet djur, som räddat sig i sin håla till slut, spårade han något med nosen i marken.
Jag höll mig tyst och på lagom avstånd hela tiden, så han såg mig inte förrän långt senare. Det blev en hel del morrande och hoppande i ett försök att få tag i mig, men ärligt talat kändes det rätt bra. Han gick inte så mycket djupare in i skogen när han försökte få tag i mig och snart hade jag dessutom lockat ut honom ur skogen en bit och fört oss närmare skolan. Det kändes lite dumt att jag inte tänkt på det tidigare. Hade jag använt mig själv som lockbete från början så hade vi inte nått så djupt in i skogen.
Jag fick inte ta honom för nära skolan bara, ifall någon rörde sig nära skolan och riskerade att springa på professor Lupin.

Snart skulle månen gå ner och han skulle återgå till sin vanliga form.
Jag hörde honom morra åt mig från marken nedanför medan jag tålmodigt väntade på att de sista minuterna av månsken skulle passera. Jag kunde ju inte säga annat än att jag suttit och väntat större delen av natten.
Väntat, spårat och väntat igen.
Ett tag undrade jag om det varit ett så klokt beslut att följa efter Potter och Granger från första början, men jag skulle förmodligen ha gjort om det om jag själv använt en tids-vändare.
Nu visste jag vad det var för magi som jag känt och vad som egentligen hänt under natten skulle jag kanske kunna lista ut om jag var uppmärksam på rykten senare.
Inte ångrade jag att jag hållit ett öga på Lupin under natten heller. Det kändes bra att kunna hjälpa honom. Jag hade sett till att han inte sprungit på någon människa, vilket jag var säker på att han skulle uppskatta och jag tänkte dessutom hjälpa honom att ta sig tillbaka till skolan så smidigt som möjligt.

Morrningarna tystnade på marken under mig och jag hörde honom trampa runt på marken med lite stapplande steg.
Till slut rasade han omkull och blev liggande. Jag såg inte så mycket av honom i mörkret, men jag såg att han snart låg på sida med trasiga kläder på sig i mänsklig form.
Försiktigt sänkte jag mig till marken och gick närmare. Han verkade vara helt utslagen. Jag såg mig om och plockade sedan ihop en hög med ved som jag satte eld på. Elden skulle hålla honom varm tills han vaknade, vilket jag hoppades att inte skulle ta så lång tid. Vi behövde ta oss tillbaka till skolan snarast möjligt innan någon märkte att jag var borta.

Medan elden knastrade och värmde mig satt jag på marken och betraktade lågorna. På andra sidan elden låg professor Lupin och verkade sova. Han var säkert helt slut efter natten. Runtom hördes skogens prassel och sus, men jag var inte rädd för den. Inte nu när jag visste hur jag försvarade mig mot i stort sett allt som kunde tänkas hoppa fram.
Jag lät tankarna vandra i sin egen takt och fann faktiskt situationen ganska trivsam. Skogen, elden och den sovande Lupin gav en viss form av sinnesro.
Jag undrade hur min sommar skulle se ut. Förhoppningsvis skulle jag få stanna hos Malfoys så mycket som möjligt, men jag oroade mig lite för att jag skulle behöva vara hemma en tid också. Jag tyckte inte så mycket om att tillbringa tid ensam med mina föräldrar. Inte nu när jag visste hur bra man egentligen kunde ha det. Nog skulle jag överleva, men det hade inte varit helt fel att få ett lite roligare sommarlov.
Det var inte så långt kvar till lovet nu, men jag hade inte hört något från mina föräldrar. Jag kanske skulle ta och skriva till dem? Det var väl lika bra att fråga och få det överstökat. Det var bara dumt att bygga upp hopp eller farhågor när jag kunde ta reda på hur det låg till med en gång.

Lupin rörde lite på sig och jag flyttade blicken till honom. Det var fortfarande mörkt runt oss och gryningen var några timmar bort än, men det vore bra om han vaknade redan nu. Det skulle bli lite lättare att ta sig in i slottet utan att åka fast om risken inte var så stor att andra redan var vakna.
Han satte sig långsamt upp och såg medtagen ut. Jag satt tyst och väntade på att han själv skulle få syn på mig och undvika att skrämma honom med ett plötsligt tilltal.
Han såg elden först, innan han upptäckte mig.
”Devltree?” sa han förvirrat.
Jag log lite mot honom.
”God morgon, professorn”, hälsade jag vänligt.
Han såg sig om.
”Vad i all världen gör du här?”
”Det är okej. Jag har hållit ett öga på dig och jag lovar att du inte har skadat någon. Allt är okej. Du skrämde nog en kanin rätt ordentligt, men även den slapp undan med blotta förskräckelsen.”
”Men hur?”
Jag pekade på min Nimbus som låg en bit ifrån elden. Lupin såg lite bistert på mig.
”Det var nog inte någon bra idé att stanna uppe hela natten och följa efter mig. Elever ska inte vara uppe mitt i natten.”
Jag ryckte på axlarna.
”Gjort är gjort. Jag ville vara säker på att du inte sprang på någon. Det kunde ha slutat illa.”
Lupin suckade och såg besvärad ut. ”Så du har följt efter mig och sedan suttit här hela natten?” undrade han. ”Mer eller mindre.”
”Hur visste du att jag var här?”
Jag gjorde en lite besvärad min.
Jag var nog tvungen att ta hela historien. Jag kunde inte påstå att jag bara känt för att flyga runt mitt i natten, för jag skulle ändå ha varit tvungen att snubbla över händelserna vid pilträdet för att veta att varulven som sprang in i skogen var professor Lupin.
Utan annan utväg så berättade jag allt från det att jag noterat Potter och Granger. Jag undvek att berätta om magin jag känt från dem och sa att jag bara blivit nyfiken när de sprungit förbi mig.
Jag hade undrat om de behövt hjälp med något och blivit nyfiken när jag sett deras dubbelgångare.
Lupin kände nog till Grangers tids-vändare, så han visste säkert varför det funnits två av Potter och Granger. Lyckligtvis ville Lupin gengälda min historia genom att berätta vad som hänt i Spökande Stugan och lät mig få veta sanningen om Sirius Black och Peter Pettigrew. Vi svor förstås att inte berätta varandras historier för andra då vi båda kunde råka illa ut om allt för många visste. Jag kunde ändå konstatera att all min väntan lönat sig till slut. Nu visste jag vad allt handlat om och behövde inte fundera mer på det.
Sirius Black var oskyldig till de brott han anklagats för och Pettigrew var mördaren.
Avslutningsvis släckte vi lägerelden och flög tillsammans på min kvast tillbaka till skolan.

Lupin släppte av mig vid en dörr till slottet som han öppnade åt mig och erbjöd sig att ta tillbaka min kvast till skjulet åt mig.
”Du ska nog gå och lägga dig så snabbt du kan. Vi vill inte att du blir ertappad med att vara uppe mitt i natten, även om det är av en god anledning”, sa Lupin och tog min kvast.
Jag nickade.
”Tack så mycket, Devltree. Du gjorde mig en stor tjänst, men jag hoppas ändå att du inte gör om något liknande i framtiden. Det är oerhört dumt att ge sig in i så farliga saker och framför allt när man bryter flera regler under processen.”
Han gav mig en lite sträng blick och jag nickade igen.
Hans ansikte mjuknade sedan och han log lite. Med en knyck med huvudet mot dörren uppmanade han mig att gå. Jag gav honom ett leende och gick in i slottet.

Nöjd med mig själv och min händelserika natt gick jag med raska steg mot fängelsehålorna. Dessvärre hann jag inte hela vägen dit innan en röst stoppade mig.
”Devltree!”
Den välbekanta rösten fick mig att tvärstanna och vända på huvudet. Snape såg strängt på mig och han såg inte ut att ha haft en bra natt.
”Mitt kontor! Nu!”