I Loved and hated you

#42 Real Life, Olivia

"Lukas?" Sa jag när Lukas svarade på mitt samtal.

"Ja?" Sa han frågande.

"Kan du komma till mig?" Sa jag och min röst darrade lite. Adrian satt bredvid mig och höll min hand. "Ta med Pontus också."

"Okej, vi kommer om tio." Sa han och jag la på. Jag tittade oroligt på Adrian och kände lina tårar.

"Hej, hej! Varför gråter du?" Sa han och kramade mig hårt.

"Jag bara önskar att min mamma var här just nu," grät jag. "Allt hade varit så mycket enkla-"

Jag blev avbruten av att Lukas och Pontus nästan slog i sönder vår ytterdörr. Jag tittade på Adrian med stora ögon.

Den satte sig ner rent tysta i soffan mitt emot oss och tittade nyfiket och oroligt på mig.

"Vi eller Olivia har något att berätta," sa Adrian och tittade på mig.

"Jag- jag..." jag stammade fram orden, men jag fick inte fram någonting. "Jag kan inte göra detta."

Jag reste mig upp och släppte Adrians hand. Jag gick till vårt sovrum och stängde dörren, och satte mig ner på sängen.

Jag vill ha min mamma just nu, jag vet jag låter som en femåring. Men jag behöver henne just nu.

Jag reste mig snabbt upp från sängen. Jag fick en briljant idé.

Lukas perspektiv

Samtidigt

"Låt henne gå," sa jag till Adrian som skulle gå efter Olivia. "Hon behöver vara själv, jag ser att hon behöver det."

"Vad är det som har hänt?" Frågade Pontus.

"Jag vet inte om jag får berätta utan Olivia," suckade Adrian precis när Olivia kom ut från deras sovrum. Med en resväska.

"Vad gör du?" Sa alla vi tre samtidigt och ställde oss upp.

"Jag ska tillbaka till Sverige," sa han och stoppade ner sin mobil i fikan. "Och ingen av er åker med mig!"

"Du kan inte bara lämna Olivia," suckade jag.

"Just nu behöver jag vara själv och vara med mina kompisar i Sverige, ni- Adrian måste i alla fall förstå det." Sa Olivia och tittade på Adrian.

"Snälla berätta istället för att hålla på," suckade jag.

"Jag är... Gravid," sa hon och hennes mobil började ringa. "Yes, I'm coming."

"Så du ska bara springa ifrån dina problem?" Frågade Pontus argt.

"Jag springer inte ifrån mina problem, jag ska tänka." Sa hon och tog ett hackigt andetag. "Jag ska bestämma mig om jag vill ha barnet. Om vi vill ha barnet."

"Du kan inte sticka här ifrån bara," sa Adrian.

"Kan jag snälla få vara ifred?" Suckade hon. "Bara låt mig gå."

Hon gick fram till Adrian och kramade honom och pussade honom på kinden.

"Jag klarar mig," sa hon till honom. Jag log lite av att han var mer överbeskyddande än mig. Det glädjer mig. 

"Tänk så hittar Simon dig," sa Adrian.

"Det kommer han inte," sa Olivia och jag samtidigt.

*

Olivia hade åkt och Pontus, Adrian och jag satt fortfarande kvar på samma plats.

"Hon bara åkte," suckade Adrian och la sitt huvud i sina händer.

"Hon behöver tid, hon var likadan efter mamma och pappa." Sa jag.

"Tror ni att hon kommer åka till Molly?" Frågade Pontus och tittade nervöst ner i golvet.

"Vi alla vet att ni två är tillsammans, det var Olivia som räknade ut det pucko!" Skrattade jag. "Såklart hon kommer åka till Molly, Signe och Camilla."

"Käften," sa Pontus och rodna. Adrian och jag skrattade åt honom. "Vi borde kila hem igen, Gigi väntar på dig också!"

"Vänta!" Sa Adrian. "Vad ska ni göra?"

"Lukas ska spela in sin första musik video!" Sa vi innan vi gick.