I Loved and hated you

#53 Olivia

"Varför vaknar han aldrig!" Grät jag. "Det har gått snart två veckor!"

"Han kommer vakna ha lite tålamod," sa Lukas.

"Tålamod? Vad är det ens?" Sa jag irriterat och tittade irriterat på Lukas.

"Har du ätit något mer sen jag tvingade i dig ett äpple?" Frågade Lukas och satte sig upp ordentligt. Jag svarade inte.

"Kommer alldeles strax tillbaka," sa Lukas när han förstod att jag inte har ätit något på en vecka.

Jag reste mig upp och gick runt i rummet.

"Bara vakna, jag orkar inte mer." Grät jag igen. "Jävla Simon. Han ska få sota för det han har gjort! Jag ska döda honom!"

"Snälla gör inte det," sa en hes röst bakom mig. Jag vände mig om med stora ögon och såg hans fina ögon. Nu kom det fler tårar.

"Adrian!" Nästan skrek jag och sprang mot sjukhussängen och satte mig på knä bredvid.

"Jag har hört allt," sa Adrian och tog tag i min hand. "Du måste äta, okej?"

"Ja," sa jag och han kysste mig.

Efter lite mer än två veckor känner jag hans läppar mot mina igen.

"Jag har saknat dig så himla mycket," sa jag och grät glädjetårar.

"Jag vet, jag har saknat dig med. Snälla sluta gråta, du har gråtit tillräckligt." Sa han och tog bort lite hår från mitt ansikte.

"Har du hört det?" Frågade jag.

"Jag har hört allting."