I Loved and hated you

#49 Olivia

Jag hörde sirener på avstånd och det var då jag förstod...

*

"Han kommer klara sig Olivia, jag lovar dig."

"Tänk om han inte gör det," viskade jag och jag fällde ännu fler tårar om inte möjligt.

"Sluta Olivia!"

"Tänk om han d-"

"Våga inte säga det ordet!" Röt Pontus och tittade på mig för första gången inatt.

"Varför tar operationen så lång tid?" Suckade Signe oroligt.

"Hoppas han mår bra," sa jag och gungade fram och tillbaka.

"Olivia andas," sa Camilla och kramade mig från sidan.

"Jag kan inte det så länge han är inne på operation och kan dö närsomhelst!" Röt jag och reste mig upp och gick ut där ute.

Jag lutade mig mot väggen och började hyperventilera. Om han dör, dör jag.

Dörren öppnades bredvid mig.

"Doktorn vill prata med oss, jag tror du vill höra också." Sa Molly. Jag nickade och reste mig upp. "Han klarar sig."

Jag satte mig ner på samma stol igen och tittade upp mot doktorn.

"Vi har gjort allt vi kan," sa han. "Han har tyvärr hamnat i koma."

Mitt hjärta gick i tusen bitar. Och mina tårar började rinna som en flod igen. Camilla kramade om mig igen.

"När tror ni han kommer vakna?" Frågade Camilla bredvid mig.

"Vi är inte riktig säkra," sa han.

"Får vi träffa honom?" Frågade jag och reste mig upp.

"Bara en i taget," sa doktorn. "Så en familjemedlem eller flickvän kan gå in först."

"Olivia gå du in först," sa Pontus.

"Okej," sa jag skakigt.

"Följ med här," sa läkaren och jag följde efter honom genom den långa korridoren. "Varsågod och kliv in."

Jag gick in och såg honom i sjukhussängen. Han var rent blek och såg så livlös ut. Massa sladdar och kablar var inkopplade i honom.

Min. Min fina Adrian....