Nikolas perspektiv
Lördag
Utan att jag vet ordet av det fann jag mig vid den gamla parkeringen.
Efter en kort tur med min longboard så kom jag till en plats som sedan länge tillbaka slutat användas. Inga bilar ställde sig där längre och parkeringen hade höga träd och buskar växt runt om den. Det var inte en plats man kom till utan att leta.
Visst, ett par killar från ett tag sedan hade släpat fram ett rostigt mål och sedan spelade lite innebandy men det var inte mer än ett par matcher.
Denna plats var inte direkt någonstans man ville gå. Fast det är den enda platsen jag vill vara på.
Min slitna longboard rullade jag åt sidan samtidigt som jag drog ut min klubba från min stora träningsväska. Bandybollen studsade jag framför mig innan jag joggade ut på den övergivna p-platsen.
Snart så var jag i full gång. Jag tränade olika passningar och tekniken med min klubba samt bollen. Medans jag sprang runt det ödelagda området noterade jag olika ideér som kom till mig i huvudet för att sedan diskutera dem med laget.
Efter jag spenderat vad som känns som en evighet till att öka mina färdigheter så kände jag hur min tröja klistrade fast mot min rygg. Mina lungor skrek efter vila men jag tvingade mig själv att göra skott efter skott. Bara en till, ljög mina tankar när min klubba skrapade mot marken för att skjuta ännu ett mål.
Plötsligt, genom min puls som trummande mot mitt öra hör jag ett plingade från min väska.
För ett ögonblick pausar jag mina rörelser. Det första jag tänkte var att det var ett sms från mamma. Hon hade en tendens att bli lite överdrivet orolig när jag var borta för länge. Det var ju inte något konstigt så, hon var ju min mamma trots allt. Fast hon vet precis vart jag är och helt ärligt var jag bara ett stenkast ifrån.
Därför hade det blivit en vana att ignorera den ljusa melodin, men nu hade jag ju skrivit så mycket med den där personen som mina vänner la till som ett skämt att det kunde lika gärna vara, Random som jag kallade den.
Jag har aldrig varit en sådan som spenderade hela dagen med att skriva till andra människor. Fast allt det blev kastat genom fönstret när Random kom in i bilden. Under de senaste dagarna har jag blivit helt besatt av att ha mobilen i handen ifall Random bestämde sig för att skicka ett meddelande.
Såklart, så verkar jag inte så entusiastisk när jag skriver med Random även fast det var allt jag var. Det enda skrivandet jag kommit i närheten av är korta svar till mamma och uppgifter med skolan, mina vänner som jag sällan skickade till var vana med min brist på kommunikation så de brydde sig inte. Att skicka fram och tillbaka så här med en annan tonåring endast för att det var kul...det var konstigt.
Fast inom en minut rafsade jag fram min mobil för att se ifall det var mamma eller inte. När skärmen lyser upp för att visa namnet Random så klickar jag snabbt in till våran konversation, värken i mina ben snabbt bortglömd.
Idag, 17:04
Random:
(Bifogad bild)
Vad tycks? ;D
Jag kollar på bilden lite längre än nödvändigt. Under de senaste dagarna har jag lärt mig att Random har en kärlek för fotografi, visserligen var Random inte den bästa bild tagaren men jag ville mer än gärna spara bilden till min kamerarulle.
17:06
Jag:
Tog du den precis?
Det var bara efter jag skickat meddelandet då jag märkte att jag hade fått en fråga. Inombords slog jag min handflata mot pannan, fysiskt grimaserade jag och la snabbt till ett svar innan Random får för sig blivit ignorerad.
17:06
Jag:
Det var fint förresten.
17:07
Random:
Ja, tog den lite snabbt nu bara. Hahaha, tack!! ;)
17:07
Jag:
Men jag tror drömmen om att bli en fotograf inte kommer hända ifall det enda du kan erbjuda är ett billigt Ikea-ljus och en vissen ros.
Jag kunde inte hjälpa det. Orden ringde i mitt huvud och till sist var jag tvungen att skicka dem. Det kändes som någonting jag skulle spottat ur mig till min bästa vän Oliver när jag var på riktigt bra humör. Inte någonting jag skulle skickat till en person jag bara känt i några dagar. Jag var överdrivet munter när jag chattade med Random fast det gjorde det inte mindre skumt.
Fast att skriva med Random var bara så...bekvämt? Säkert? Roligt? Jag kunde inte riktigt sätta ett ord på det, det enda jag visste var att min vakt sakta men säkert började braka ihop. Det värsta var att jag gjorde ett uselt jobb med att hålla upp den.
17:08
Random:
Ouch?? Har du ingen empati människa?
När jag kände värken i mina kinder förstod jag att jag hade suttit och haft ett leende hela tiden. Jag hade även blivit så pass bekväm att jag slagit mig ner på min longboard och vilade nu min rygg mot den. Med mina sulor rullade jag fram och tillbaka medans jag hade blicken upp mot skärmen.
I ögonvrån såg jag min bandyklubba liggandes på marken men det blev det sista på mina tankar när mobilen burrade av ett svar från Random igen.
17:09
Random:
Du kan skoja i alla fall ;)
Mitt leende blev ett retande flin när jag tryckte in mitt meddelande utan tvekan.
17:09
Jag:
Vem sa att jag skojade?
Randoms svar var snabbt.
17:10
Random:
Fuck you
Jag slog handen över munnen för att hålla tillbaka mitt skratt som knep mig i magen. Hjulen på min longboard stannade till medans jag försökte ta mig samman.
Just då pinglade min mobil till igen men denna gången var det från någon annan.
17:11
Mamma:
Maten är klar gubben. Kan du försöka ta dig hem så fort som möjligt? <3
Mitt leende försvann, mammas ord var som en nål som sprack min och Randoms bubbla. Jag reste mig upp på mina ben med en suck och slängde bandyklubban i väskan. Väskan satte jag sedan över axeln.
Jag var redo att ge mig iväg. Fast då kom jag ihåg våran konversation. Med en fot på longboarden så läste jag igenom det jag skrev. Jag bett min läpp när jag gick över mina ord gång på gång.
Jag sårade inte Randoms känslor på riktigt va?
Det var ju Randoms dröm som vi pratade om. Enligt mig var det självklart att jag stöttade Random. fast det kanske inte kom fram så som jag trott? Tänk så tror Random att jag var seriös? Att jag tror drömmen är fånig?
Chansen var liten. Varför skulle jag helt ur det blå trycka ner Random? Fast ändå...jag kände skuldkänslor.
Jag började skriva.
17:14
Jag:
Fast bara så du vet
17:14
Jag:
Jag gillar Ikea-ljus.
YOU ARE READING
Ikea-ljus & Vissna Rosor
Romance"Fast bara så du vet, jag gillar Ikea-ljus." När Nikolas vänner tar hans mobil och bestämmer sig för att lägga till ett nummer som de sedan döper till, 'Random' så vet inte Nikolas vart han ska ta vägen. Han blir bara mer förvirrad när, 'Random' vis...
