Ikea-ljus & Vissna Rosor

10. En Vilja & Snorpapper

Nikolas Perspektiv:

Tisdag

Jag puttade iväg min gigantiska snor påse till hörnet.

Det måste ha varit febern som fick mig att impulsivt skicka bilden på påsen. Är det verkligen normalt att göra så? Undrade jag. Tyckte Random att jag var konstig nu? Aja.

Jag gnällde tyst för mig själv och gjorde ännu en boll av snorpapper. Den missade påsen när jag slängde den mot hörnet men jag var för trött för att orka ta upp den, så istället föll jag ner på sängen och skyddade mina ögon från ljuset med insidan av min armbåge.

Det kändes som huvudet höll på att sprängas när lampljuset trängde sig in under armen. Jag gick upp och släckte ljuset, så jag stod nu i ett kolsvart rum.

Jag hittade ett lukt ljus som påminde mig om min och Randoms konversation om vissna rosor och Ikea ljus, minnet fick mig att le och glömma smärtan i hjärnan i en stund. Med en tändsticka som låg övergiven bakom en av mina hyllor tände jag ljuset.

Ljuset flimrade svagt men jag såg nu i alla fall. Mina ögon landade på den sjuka mängden av böcker som låg på skrivbordet medans jag hostade i min knytnäve. Jag hade nästan tagit med hela mitt skåp. Jag kände hur min kropp ur vana satte sig ner och började bläddra genom sidorna.

Tickandet från klockan var som ett alarm som gick gång på gång. Varenda sekund jag sitter här och snörvlar så missar jag tid som jag egentligen skulle plugga på. Mitt mål med att hålla upp mina betyg i alla ämnen och min väg till framgång kändes som ett knip i sidan som jag inte kunde ta bort.

Du måste lära dig att ta det lugnt.

Olivers ord ringde i huvudet men larmen som gick övervann dem tills de blev endast ett bakgrundsbrus.

Jag hade redan tagit en alvedon men det hade bara hjälpt lite grann. Att kolla på de små svarta bokstäverna kändes som ett slamrande av en hammare mot mitt huvud. Fast jag bara fortsatte tills det kändes som om jag skulle kräkas.

Helt plötsligt så blev allting vit. Jag blinkade hysteriskt för att försöka få mina ögon att vänja sig, det var bara då jag märkte att ljuset var nästan helt borta och någon hade tänt lampan i rummet.

"Niko...vad..?" Min mamma kollade förvirrat på mig. Hennes kropp var omfamnad av en tjock fluffig morgonrock och hennes hår var blött från en dusch. Hon kollade förvirrat på mig innan hennes blick snart förvandlades till en sträng en.

"Varför sitter du och gör läxor?! Du måste vila, gubben!" Min nästan 40 graders feber höll med. Nästan precis efter hon sa det började jag hosta helt utan kontroll. Min hand som fortfarande höll om en sida blev kramad av min mammas som var nästan lika kall som is.

"Jag skulle...bara...kolla vad jag missade...idag." Sa jag mellan mina hostningar som börjat lugna sig lite. Mamma suckade och ledde mig till min säng, tydligt förvirrad varför jag var så dedikerad.

"Du har A i nästan allt. Jag tror du kan sitta tillbaka och andas lite." Hon tryckte upp täcket under min haka och borstade bort några hårstrån som fastnat på min panna på grund av svett. Jag skrattade till lite men det dog snabbt, då jag kände hur stressen från vad jag missade fortfarande var kvar.

Vi var tysta en liten stund. Sen började min mobil ringa. Mamma och jag kasta en blick mot den, när jag såg vem det var satte jag mig försiktigt upp och lutade mitt huvud mot väggen bakom sängen.

"Kalla om det är något." Sa mamma innan hon gick ut ur rummet och gav mig lite avskildhet för att prata med min kompis.

"Det är Niko." Svarar jag monotont, till svar fick jag ett högljutt jubel.

"Du är en riktig jävla player, det vet du va?" Hörde jag Kevin säga med Frans kacklande i bakgrunden. Jag svär, de är tillsammans hela tiden.

"Va?" Svarar jag trögt, mina ögonbryn trycker ihop mot varandra. Kevin var alldeles för mycket att hantera vanligtvis men med feber, hosta, bultande huvud och rinnande näsa? Då är han en mardröm.

"Ja! Astrid frågade om dig igen. Hon är helt galen i dig asså!" Astrid? Astrid var riktigt snäll och så men jag var inte alls intresserad... varför, vet jag helt ärligt inte. Hon var snygg, smart, häftig samtidigt som hon kunde vara söt när hon ville. Men, jag kände bara liksom ingenting.

Inte för att Kevin någonsin kommer förstå det.

"Du vet att jag inte är intress-"

"Var inte blyg nu! Det är hon du skriver med, eller hur?" Jag flyger upp så jag är sittandes och säger skarpt till honom.

"Nej!" Kevin blir tyst. Det är inte ofta jag höjer rösten. Nästan aldrig till och med. Genast så känner jag hur mitt skrik lämnar en stel stillhet.

"Kevin, det var inte...jag mår inte så bra bara." Min röst kom ut hes och jag hör hur Frans och Kevin säger någonting till varandra som jag inte hör. Det får mig att bita min läpp och känna skuldkänslor. Vid det här laget så kändes det som om det hade byggt upp till det här. Att allt kämpande med innebandyn, pluggandet, pengar och sedan tjatet om vem jag skriver med tillslut fick mig att explodera.

"Det är lugnt, Niko." Hör jag Kevin säga utan att skrika denna gången. Han låter genuin och det får mig att sucka i lättnad.

"Vi hoppas du mår bättre snart."

"Tack." Vi lägger på och jag försöker att inte tänka på hur Kevin kanske bara låtsades inte vara arg men egentligen var rasande. Man vet ju aldrig.

Kevins konstanta skrik under samtalet fick mitt huvud att banka ännu mer. Jag sänkte ljusstyrkan på mobilen och vände mig om medans jag gick in på min och Randoms chat. Efter det där finns det bara en person som kunde få mig att må bättre.

Nu för tiden sa jag alltid, 'jag har tråkigt' innan vi började skriva. Jag har börjat tänka om mina meddelanden överdrivet mycket och försökte vara rolig och verka vanlig. Helt plötsligt började jag söka Randoms godkännande. 

Nu var det viktigt för mig att få Random att gilla mig.

Mina kinder började rodna. Och det var inte febern.

17:26

Jag:

Jag har tråkigt. Kan inte du skicka några av dina bilder som du tagit, framtida fotograf? :)

Bara en liten stund sen svarar han.

17:28

Random:

Kan jag väl ;)

Jag märkte inte hur mycket jag log innan ansträngningen i mina kinder gjorde min huvudvärk värre. Tydligen så var jag inte bara helt borta på grund av febern, jag hade blivit helt tokig.

Jag var säker på att jag hade blivit galen när denna tanken och viljan slog mig hårdare än en lastbil.

Jag vill träffa Random.