Ikea-ljus & Vissna Rosor

7. Rödsprängda Ögon

Leonardos perspektiv

Fredag

Busschauffören stannar där jag ska av. 

Jag kollar ner i min mobil medans jag går den lilla biten från hållplatsen till mitt hus. Det är först när jag hör gruset knastra under mina skor som jag märker att jag har svängt in på min infart. 

Jag vänder min blick uppåt och ser något jag inte har sett på väldigt länge, mina föräldrars bil.

Oron i mig växer för varje sekund som går. Vad har det hänt nu då? Jag har inte träffat dem på jättelänge. Varför det bara kommer upp negativa kommentarer i mina tankar vet jag faktiskt inte. 

Jag öppnar försiktigt dörren för att jag inte vill att det ska vara en stor grej av att jag kommer hem. Ljudet av min dragkedja på jackan låter tillräckligt högt för att mina föräldrar ska märka att jag har kommit hem. 

När de kommer ut i hallen ser de inte alls förvånade ut? Jag kollar mer förvånat på dem. 

"Hej gubben vad bra att du är hemma, vi ska åka strax så fixa dig snabbt." Säger dem snabbt och stressat. Jag hinner inte svara innan de går ut i köket igen. Med snabba steg, nästan springandes följer jag efter. 

"Men va, vart ska ni? Ska jag någonstans?" Svarar jag oförstående om situationen. 

"Vi ska på en grej med jobbet och ni fick lov att följa med om ni ville sa dem." 

"Så ni kommer hem igen bara för att dra iväg mig till ert jobb? Gör ni det själva, jag stannar hemma!" Jag känner klumpen av gråt som bara vill släppa loss, men jag måste hålla mig tills de har stuckit. Mitt hjärta bultar hårt och okontrollerbart. Snabbt går jag upp för trappan med tunga steg så att de inte hinner svara. 

När jag kommer upp så går jag in i badrummet och sätter mig på toalocket. Min bubbla av känslor spricker. Jag brister ut i gråt. Tårarna är så många att det inte ens är lönt att jag försöker torka bort dem. Jag sätter igång vattnet så att det inte hörs ut. Själv förstår jag inte varför jag gråter så här mycket. Lite då och då gråter jag när jag mår dåligt. Men så här mycket är på en ny nivå. 

Mina föräldrar bryr sig inte ens om att komma upp och se hur jag mår. Dem säger inte ens hejdå innan jag hör dörren smälla igen där nere. 

Jag har lugnat ner mig lite och torkat bort tårarna. Sakta ställer jag mig upp och kollar mig i spegeln. Jag ser helt förstörd ut. 

Jag låser upp dörren och går tyst till mitt rum för att hämta kläder. Min bror, Sebastian går förbi i hallen. Jag blir chockad över att se honom. Följde han inte med mamma och pappa?  Han verkar lika förvånad men för en helt annan anledning. Hans ögon landar på mina i bara en sekund men han ser hur rödsprängda dem är. 

"Är du okej?" Frågar han osäkert. Jag ville inte brista ut i gråt ännu en gång genom att prata om det så jag svarar bara med ett, "Mm."

Jag fortsätter gå innan Sebastian har chansen att tillägga något annat. Inte för att jag tror han skulle gjort det.

Återigen går jag till badrummet för att denna gången ta en dusch. Jag såg till så att Sebastian redan hade gått tillbaka till sitt rum innan jag går ut.

Efter en lugnande och uppfriskande dusch går jag ner för att lämna kläderna i tvättkorgen. Min mobil har plingat till ett fåtal gånger men jag har inte lagt märke till det förens nu. 

15:47
HeWhoMustNotBeNamed:

Hej, vad gör du? 

15:57
HeWhoMustNotBeNamed:

Jag har tråkigt, varför svarar du inte? :(

16:02
HeWhoMustNotBeNamed:

Idag i skolan så gick jag och min kompis in i matsalen och du vet det var ju köttbullar och potatis mos och min kompis var väldigt högljudd och mattanten, hon rödhåriga som är sur hela tiden, märkte det för han var väldigt störig. Du vet sånna personer som inte bryr sig om regler så mycket, han är en sån så jag fick liksom 10 köttbullar och han fick bara 5 för att han var så störig haha han surade hela lunchen efter det

16:17
HeWhoMustNotBeNamed:

förlåt för att jag skickar så mycket men svara när du kan.

Jag blir chockad när jag läser smsen. Går han på min skola? Den tanken har aldrig slått mig. Jag trodde bara att hans vänner hade lagt till något random nummer på Hitta.se. Min puls ökar. 

16:38
Jag:

Vänta går du på min skola? Har aldrig tänkt riktigt på hur du fick mitt nummer lol 

16:38 
Jag: 

Och sorry jag var med mina föräldrar.. 

Påminnelsen av mina föräldrar får min blick att flytta upp ifrån mobilen och mobilen ner från mitt ansikte. Varför var mina föräldrar så idag egentligen? De var konstigare än vanligt. Inte för att jag riktigt vet hur dem är som vanligt annars. 

Min mobil plingar till igen och väcker mig från mina tankar. 

16:40
HeWhoMustNotBeNamed:

Hehe ja mina vänner hittade ditt nummer på anslagstavlan utanför matsalen. 

16:41
Jag:

Jaha ja jag skrev upp mitt nummer där på nån musik grej och det var typ första dagen och så såg jag den lappen och jag gillar musik så jag tänkte varför inte liksom lol 

16:41
Jag:

Men jag kommer nog inte med för det har gått ett tag nu utan svar :PP

Med ett leende på läpparna släcker jag ner mobilen, lägger den i fickan och går ner. Jag går in i hallen och tar på mig jacka och skor. Efter allt drama känner jag att jag kan behöver en promenad.