Ikea-ljus & Vissna Rosor

6. Niko Har Fått En Brud

Nikolas perspektiv

Torsdag

Vi mötte varandras blickar. Igen.

Jag ser hur Leonardo ler lite osäkert mot mig, som om han ifrågasatt ifall jag skulle ignorera honom. Sedan första skoldagen så har våra ögon hittat varandra mer än det som anses vara normalt. Jag försökte att inte grubbla på det, dessutom så var majoriteten av mina tankar på någon vid namnet Random istället. Helt ärligt var det också oroväckande.

Jag nickar mot honom med ett stelt leende medans jag kliar min nacke. Sedan vänder jag mig tillbaka mot mina vänner.

Oliver spelar något spel på mobilen, Kevin och Frans snackar om - vem vet vad - vad annars skulle jag göra än att dra upp mobilen och skriva till Random?

Random var nu en av de få människor jag kunde vända mig till. Inte för att jag kunde dela med mig om alla mina brister och komplex men Random var liksom, bara där? Random var en sådan jag kunde lätt skicka iväg ett meddelande till utan att fundera mer över det.

Jag hade till och med råkat skicka en smiley här och där. Att skicka smileys gjorde jag så sällan att mina kompisar var antagligen övertygade om att jag inte visste vart emoji knappen var.

12:12
Jag:

Äter du lunch nu?

Tack vare att Kevin och Frans valde att lägga till ett nummer som var skrivet på anslagstavlan så var jag medveten om att Random gick på samma skola som mig. Det var nästan lite konstigt att tänka sig att den personen som fick mig att le som en idiot ner mot en skärm var egentligen i samma byggnad som mig sex timmar och fem dagar i veckan.

 12:13

Random:

Ja, gör du? :)

På en sekund skannade mina ögon hela cafeterian. Hjärtat i mitt bröst bultade snabbt och jag kände hur jag fick en rysning åka ner min ryggrad. Mina knogar blev vita när jag klämde mobilen hårt i min hand. Random är här.

Det var inte konstigt egentligen. Klart Random var här, en stor del av skolan var det.

Fast ruset i min kropp sa något helt annat. Det var inte alls en helt normal grej för nu hade jag fått ett klart sätt att veta att Random var i samma rum som mig. Det var lättare att vara naiv och tro att han hela tiden var på andra sidan byggnaden.

Nästan alla elever hade näsan i skärmen. Varken någon såg ut som den Random jag skapat i mitt huvud. Var Random en kille eller tjej ens? Helt ärligt hade jag inte lagt så mycket tid på att undra över det. Istället så var Random den personen som fick mig att glömma hur hårt livet var i några minuter var kanske bara några meter ifrån mig.

Jag kollade ner mot skärmen igen.

Hur ser du ut|

Hur ser du|

Hur se|

Hu|

|

Med en klump i halsen raderade jag meddelandet jag var nära på att skicka. Vad exakt som fick mig att inte skicka vet jag inte. Kanske var det rädslan över hur lätt fantasin jag hade i mitt huvud kunde rasa? Tänk så var Random inte så som hen verkade genom sms? Tänk så var allting bara en fasad?