Ikea-ljus & Vissna Rosor

13. Jag vet

Leonardos perspektiv:

Söndag

Det var mycket folk och fina affischer runt om i salen där det stod "en krona gör skillnad" och "En krona räcker".

Plötsligt ser jag en skylt som någon antingen har skrivit fel på eller så har dom skojat, "En slant hjälper en afrikant". Min mun lämnar ifrån sig ett litet fniss innan min blick rör sig vidare mot Nikolas.

Av någon anledning så har han ignorerat mig hela dagen. I morse när jag vaknade så var jag ensam i stugan, igår hade han gjort sig klar redan men väntade ändå på mig. När jag sedan kom in i den stora stugan satt han bara och pratade med sina vänner.

Han har knappast kollat på mig idag. Det är konstigt för igår hade vi rätt roligt tillsammans. Och där fanns ingen anledning för honom att undvika mig. Eller fanns det det?  Det kanske hade hänt något. Jag undrar vad isåfall. 

Jag stod i en av kioskerna som sålde muffins. Några hade gjort vissa av dem rosa och vissa blåa. De var pyntade med färgad kristyr och strössel formade i hjärtan, stjärnor och lite allt möjligt. Fint var det iallafall.

Vi hade bakat ungefär 150 stycken kakor och muffins. Fat efter fat blev tomma och vi turades om att gå och hämta fler i köket. Tillslut var det min tur. Jag ville helst inte gå för det var Nikolas som stod och tog av plasten från faten och fixade till bakelserna. Det kändes som att Nikolas var arg på mig men jag var inte säker. Så eftersom han undvek mig så försökte jag nästan undvika honom. Men det gick ju inte så bra.

Med tysta, långsamma steg och blicken i marken gick jag dit i hopp om att Niko inte skulle vara där just då. 

När jag ser tröskeln höjer jag blicken och stannar upp. Niko står i köket med en tjej, det ser ut som en av tjejerna från matsalen. Båda två står med ryggen emot och pysslar med nånting på bordet. Jag hör att de har en konversation och jag vill inte störa så jag står kvar här tyst som jag kan för att de inte ska upptäcka mig. 

"Jag tänkte... om vi kanske... kunde träffas någon gång?" Hörde jag tjejen säga. "Utanför skolan alltså." Lägger hon till snabbt därefter. Mitt fokus hamnade plötsligt på Nikos kommande svar. 

Han slutade hålla på med det han gjorde på bordet för att vad jag tror, komma på vad han skulle svara. "Eh, kanske det." Svarar han stelt med en ton av ånger. Som om han egentligen inte ville säga det. 

Från min vinkel såg det ut som att tjejen fick ett leende på läpparna. Plötsligt vände hon på klacken och blev lika förvånad över att se mig stå där som jag blev över hennes stora leende. Hon lämnade ett flämt innan hon gick förbi mig. Jag följde henne med blicken tills jag nästan var tvungen att vända hela min kropp. 

Min blick återgår till Niko. Jag vet inte om han har märkt att jag står här eller inte men det tar några sekunder innan jag går fram och petar på hans axel. 

"Kan jag... ehm... få ett nytt fat?" Fick jag ur mig. Fan jag hackade i rösten igen. Han sneglar lite på mig över hans axel innan han svarar. 

"Mm, här." Han verkar fortfarande sur på mig så jag tar bara fatet och lämnar sen rummet. Vad har jag gjort honom? 

Tiden går fort och rätt som det är blev nästan allt vi bakat sålt. Det blev ett fat över som vi alla delade på efteråt. Det var gott. 

Jag kom nu på att jag inte har kollat mobilen en enda gång idag sedan vi började sälja. Snabbt tog jag upp mobilen och det första jag tänkte på var att kolla om 'HeWhoMustNotBeNamed' hade skickat något. 

Märkligt nog hade jag inte fått något meddelande från honom idag. Lite ledsen blev jag men eftersom han var här också så hade han väl också fullt upp idag. 

15:34

Jag: 

Hej hej, har du haft kul idag? Jag hade rätt roligt. 

När vi alla hade umgåtts lite grann så var det dags att bege sig till stugorna för att hämta våra grejer och checka så att allting såg ut som det gjorde när vi anlände för att sedan gå och vänta på bussen hem. 

Bussen skulle komma vid 16 ungefär så vi hade drygt en halvtimme på oss. 

I morse packade vi allting och städade ur våra stugor så att vi inte behövde göra det nu efter när vi var trötta. Det var tur det för just nu känns det som att mitt huvud ska sprängas i vilken sekund som helst. 

Det var stelt i morse när jag och Niko skulle städa och packa. Han gav mig bara korta svar hela tiden och jag stod mest där som ett frågetecken och gjorde mitt. 

I folkmassan kunde jag se Niko tillsammans med hans vänner. Jag gick ensam. 

När jag kom fram till stugan gick jag till min säng för där låg mina väskor. Niko hade redan tagit sina för det var tomt på hans säng. 

Tio minuter senare hade bussen kommit och vi höll nu på att gå in i bussen. När jag kom in i bussen ser jag att bandylaget hade tagit platserna längst bak. Inte för att jag hade hoppats på att få en plats där men man kan inte missa dem. Jag tog en plats några säten bakom den bakre dörren. 

Jag plockade fram mina hörlurar i fickan och satte på musik. Efter cirka fem minuter hade alla satt sig ner och bussen började ge sig av till skolan.

Jag vaknar av att jag känner en duns i sätet bredvid mig. Det är Niko som satte sig där. Jag måste ha somnat. "Hej" säger jag med min trötta, hesa röst. Han svarar inte fören efter några sekunder, "Hej.." Jag förstår inte riktigt vad det är som händer just nu, han har varit sur på mig hela dagen och plötsligt sätter han sig bara där och säger ingenting. Han har bara huvudet vänt mot sina händer som pillar på ett nagelband. 

"Jag vet att det är du."