Ikea-ljus & Vissna Rosor

5. 'Da vinci'

Leonardos perspektiv:

Måndag

Helgen flög förbi så snabbt att jag inte ens kunde tänka klart.

Det var måndag igen och jag hade redan gått i den nya skolan och gymnasiet i en vecka. Denna veckan har varit mer händelserik än hela min barndom. Nej, men skämt o sido har veckan varit ovanligt bra.

Jag sitter nu på bussen till skolan och tänker tillbaka till HeWhoMustNotBeNamed's sms.
Den fick nog lite dåligt samvete av dens lilla roast den gjorde av mitt meddelande.

"Fast bara så du vet, jag gillar ikea-ljus."

Som vanlig när jag kommer till skolan så går jag direkt till skåpet och plockar det böckerna jag behöver för den kommande lektionen. Att ha matte på en

Jag går och ställer mig utanför klassrummet tillsammans med alla andra i klassen.
Eftersom mamma och pappa ställde in familjekvällen i torsdags så tänkte jag att vi kanske kunde ha den ikväll istället för mamma och pappa brukar komma hem rätt tidigt på måndagar. Eller de har gjort det de senaste måndagarna iallafall.

Idag, 08:27
Jag:

Hej hej, kan vi kolla på film och äta middag tillsammans ikväll?

Läraren kommer och jag går in på lektionen.

Jag tänker att mamma kanske har svarat efter lektionen men det gjorde hon inte så jag stänger av mobilen igen och går till nästa lektion.

Andra lektionen avslutad och fortfarande inget svar från mamma.

Nu sitter jag som vanligt på bussen hem från skolan.
När jag kommer hem slänger jag av mig mina ytterkläder och sätter mig vid matbordet. Jag startar sedan mobilen för att kolla om mamma har svarat. Det har hon.

15:43
Mamma:

Inte ikväll, jobbig dag idag på jobbet.

Utan att tänka går jag ut i hallen, tar på mig en jacka och mina skor och går ut ur huset. Jag tänker inte ens på att låsa utan bara går. Känslorna faller över mig som en stormig våg och en klump formas i min hals. Bara en kväll, utbrast tankarna. En kväll! Ska det vara så svårt?

Jag kommer sen på att jag har mina hörlurar i min ficka så jag plockar upp dem och sätter på musik i ett försök att lugna ner mig.

Just nu känner jag bara för att vara ensam så jag tänkte att jag skulle gå till en övergiven parkering som finns här någonstans. Jag har bara varit där ett par gånger när jag var yngre så jag kommer antagligen ihåg vägen dit. Det finns några bänkar vid kanten av parkeringen, om de inte har tagit bort dem, så jag kan sitta där i lugn och ro.

Jag går raka vägen dit med hög volym i lurarna och blicken ner i mobilen. Det kändes lite tråkigt att gå efter ett tag så jag började spela ett spel på mobilen. Spelet är ett sådant som man inte kan lämna blicken ifrån för då förlorar man.

Så upptagen i spelet går jag in på parkeringen utan att jag ens lägger märke till det. Plötsligt ser jag en bandyboll som rullar förbi mina vita skor. Det skrämde mig så pass att jag tog en hoppande steg bakåt. Snabbt vänder jag blicken uppåt och ser killen från matsalen.

"Du skrämde mig!" Säger jag med en ton av skratt i rösten och håller handen över bröstet. Jag känner hur min puls ökar takt och hur mitt ansikte snart ser ut som en tomat. För att dölja rodnaden sänker jag blicken mot marken så att håret täcker en stor del av mitt ansikte.

"Förlåt, ehh... det var inte meningen." Säger han tyst med ett spänt leende på läpparna.

Min puls börjar bli normal igen så jag höjer huvudet så att jag kan möta hans blick. "Det är lugnt... är det okej om jag är här en stund?"

"Visst." Svarar han och återgår till spelandet.

På väg mot bänken tar jag av mina hörlurar och lägger ner dem i fickan. Det kanske är ett bra tillfälle nu att fråga om hans namn? Eller är det för konstigt?

"Vad heter du egentligen?" Frågar jag lite osäkert ifall att det var  fel tillfälle och om han blev sur att jag avbröt hans spelande.

Han vänder snabbt upp blicken mot mig som om han blev överraskad över att jag pratade, vilket är förståeligt. "Eh, Nikolas"

Hm, Nikolas, vilket fint namn. "Hm." använder jag som svar.

"Själv då?" Frågar han tillbaka efter några sekunder av tystnad. Jag hade helt glömt att jag kanske också skulle säga mitt namn.

"Leonardo." Svarar jag kort. Jag har aldrig riktigt varit nöjd med mitt namn då alla har kallat mig Da Vinci eller Dicaprio , vilket är lite skämmigt. Vuxna släktingar har till och med någon gång sagt 'Kanske blir har lika snygg som Leonardo Dicaprio', med en blink på ena ögat. 

Han vänder blicken mot mig så vi får ögonkontakt och nickar.

Nikolas börjar spela igen och jag stoppar in hörlurarna i öronen igen. Han spelar väldigt bra. Då kommer jag på att han var med i innebandylaget på skolan. 

Det går en stund utan prat. Jag vänder upp blicken och kollar ut över den ödelagda parkeringen ett tag, det är väldigt fint här när jag tänker efter. När min blick når Nikolas ser jag att han säger någonting till mig. 

Snabbt drar jag av mig hörlurarna och säger, "va?". 

"Hur går det med familjen? Du verkade lite bekymrad i torsdags." Han säger det på ett sätt som visar att han inte vill tränga sig på men frågar ifall att jag ville prata om det. 

Jag känner rodnaden dyka upp i mitt ansikte. "Eh, det går väl bra. Var bara lite känslosam." Säger jag lite stelt och generat. Har han tänkt på det från torsdags mycket? Det betyder kanske att han tänkt på mig?

Jag skakar lätt på huvudet för mig själv, inte så att Nikolas ser. Nu går tankarna över styr igen. 

Han svarar inte utan sätter sig bredvid mig på bänken. Jag sneglar lite på honom för att se vad han gör i ett försök att se om han ska säga något. 

Han säger ingenting, mobilen plingar istället till och han vänder skärmen uppåt så han kan se vad han fick på sin mobil som han håller i handen. Jag skänker en snabb blick på hans skärm och ser att det står Mamma meddelandet hinner jag inte läsa innan han ställer sig upp och säger att han måste sticka. 

"Ska du stanna här eller ska du också gå nu?"

"Jag borde nog också gå hem nu." Svarar jag med ett svagt leende på läpparna. 

Jag stoppar ner hörlurarna i fickan och reser mig upp, vänder mig om för att se så att jag inte har glömt något. 

Han ställer sig vid stigen ut ifrån parkeringen med en longboard hängandes från hans arm och väntar på mig. Jag går snabbt så jag hamnar bredvid honom. 

Vi går en bit innan han stannar. Jag kollar lite frågande på honom, "Jag bor här." Säger han i en förklarande röst. 

"Oh.. Okej men, tack för sällskapet!" Säger jag och vinkar. 

Han svarar med en vink och går in mot sin dörr. Jag går vidare hem och känner mig lite smickrad att han valt att gå med mig istället för att köra på sin longboard.

När jag kommer hem är mina föräldrar fortfarande på jobbet och jag blir genast påmind vad som fick mig att rusa ut till att börja med. Jag går upp till mitt rum, plockar några kläder sen går jag mot badrummet för att ta en dusch. 

Känslan av den varma vattenstrålen gör mig lugn och fridfull. Idag var en väldigt bra dag. Vad är oddsen att vi två går till samma ställe helt plötsligt? Först när jag gick till p-platsen tänkte jag att jag bara skulle sitta där ett tag ensam och fundera över saker. 

De planerna ändrades tydligen, men jag klagar inte...