Ikea-ljus & Vissna Rosor

2. 'Random'

Nikolas perspektiv
Måndag

Jag kände hur vinden passerade mitt ansikte när jag slog mål.

Mina lagkamrater hojtade till och jag slängde upp armarna för att möta Kevins handflator, i processen tappade jag min bandyklubba som smällde mot golvet. Hela salen kom till liv och jag kände hur adrenalinet äntligen rusade till.

Mina ögon kastade en blick mot publiken när jag torkade mitt svett med tröjan på pannan, Kevins armar om mina axlar gjorde så jag böjde min kropp.

Det är ju den killen från kafeterian. Våra blickar möttes, men bollen var på väg mot mig.

Jag svor i huvudet och kastade mig generat efter min klubba som fortfarande låg vid mina fötter. Kevin var inte lika diskret och svor högt när han kutade mot bollen som redan var på andra sidan planen.

Jag försökte ignorera Olivers skratt bakom mig men jag var tvungen att ge han en blick som fick han att slå igen munnen.

Matchen slutade svettigt, med ett bultande hjärta och lättnad. Ärvingarna vann med två poäng.

Jag och mina lagkamrater log brett när vi kom in till omklädningsrummet. Vi lyfte våra klubbor och slog gång på gång på skåpen och våra glädje rop ekade genom hela rummet. Tillslut började våra öron ringa av donet och alla satte sig och började snacka som vanligt.

Det var första dagen på skolan och vi hade redan en bandymatch. Vår tränare är verkligen dedikerad.

Det hade precis varit lov men jag hade jobbat exakt lika mycket. Varje dag var fyllt av konstant tränande, både läxor och innebandy. Mina vänner vet att jag har lätt för sporten och mina studier, så när jag inte var lika slut som de andra så var det ingen fråga.

Fast, den ändlösa ansträngningen genom åren utplånade inte svettet. Jag drog mina fingrar genom mitt fuktiga hår. Genast grimaserade jag och torkade av min hand på byxorna för att ta bort svettet. Jag försökte att inte tänka på mitt tydliga misstag idag med att tappa klubban, fast det gnaga utan tvekan i mina baktankar. 

Innan jag kunde dra av tröjan för att duscha slog tanken mig. Var är min mobil?! Paniken kickar in och jag känner i skåpet med handen.

Kevin kommer in till vy, jag ser hur han klappar hand med en av våra lagkamrater och tackar när han får ett, "Bra jobbat idag."

"Ström, du har inte sett min mobil va?" Kevin stannar till när han hör sitt efternamn. Sakta men säkert ser jag hur hans läppar dras upp till ett retande flin. Jag suckar tungt och sträcker ut handen.

"Ge hit den." Helt ärligt var jag nästan lite imponerad. Kevin och antagligen Frans hade lyckats sno min mobil när jag inte märkt, jag hade inte ens tänkt på det överhuvudtaget. Hur länge hade dem haft den, och vad hade de gjort på den? Jag fick rysningar bara genom att tänka på det.

Kevin rörde sig inte ur fläcken. Jag rullar mina ögon och rycker till min arm så han ska förstå att jag är helt seriös.

"Kom igen." Kevin säger ett, "Ja, ja, okej då." Medans han drar ut min mobil från hans jackficka i skåpet.

Lättad, tar jag den snabbt innan han får några ideer. Skärmen lyser upp och jag ser ett gäng meddelanden. Mina ögonlock flyger upp och innan jag kan ifrågasätta Kevin så har han redan sprungit iväg, garvandes.

På riktigt? Tänker jag. Att tänka sig att två sjuttonåriga killar kan ha tid att hålla på med det här. Jag masserar min panna, redan inställd på att stanna kvar längre än de andra och duscha sist för nu måste jag tydligen fixa det här.

Jag läser hur mina två vänner skojar med saker som, "Jag tycker om dig". Det får mig att tycka synd om vem det nu än är som får dessa meddelandena. Namnet var endast skrivet som, "Random" antagligen döpt av Kevin och Frans.

Idag, 15:55
Random:
Vem är detta?

Jag skulle kunna fråga samma sak. Tänkte jag när jag läste igenom deras svar. Jag var noga med att ge Frans en hård blick när han gick förbi och kollade medvetet mot mig.

16:28
Jag:
Förlåt, det var mina kompisar som tog min mobil

16:29
Random:
Ingen fara, :) tar dina kompisar din mobil och skriver till främlingar ofta eller?

16:30
Jag:
Önskar nästan att det var så, för det mesta hittar de på ännu värre saker

16:30
Random:
Hahaha, låter tufft!

Först trodde jag att det var det sista av den diskussionen. Som tur var hade Frans och Kevin lyckats hitta en snäll person i alla fall. När jag skulle lägga ner mobilen för att duscha, så burrade den till igen.

16:30
Random:
Något exempel?

Jag lutade mig bak mot skåpen när jag läste meddelandet. Visst, han eller hon verkar trevlig men det kunde ju lika gärna vara en gammal man som satt bakom skärmen. Bara tanken gjorde så jag blev lite obekväm. Det kändes inte säkert att bara börja chatta med någon jag inte hade någon aning om.

Just då gick Kevin förbi, han sjöng på en sång som man skulle vilja strypa ihjäl på grund av hur många gånger den spelats på radion och jag visste fortfarande inte vad den hette.

"Hallå, var hittade ni detta numret?" Sa jag medans jag viftade mobilen i handen. Kevin ryckte på axlarna och verkade lite smått irriterad att jag hade avbrutit hans "spektakulära" solo. Hans ord, inte mina.

Frans hörde vad jag sa och hoppade fram från bakom den andra raden av skåp.

"Det var på tavlan." Jag förstod att han menade den anslagstavlan utanför matsalen. Fast det måste ju betyda att denna personen som jag skrev med gick på samma skola. Kanske även var samma ålder.

"Vad hette den?" Jag var fortfarande osäker om det var en tjej eller kille så, 'den' blev det bästa alternativet.

"Jag vet inte."

"Vadå, vet inte?"

"Vi kollade aldrig på just namnet." Frans kastade en blick mot hans medbrottsling som ryckte på axlarna för att visa att han inte heller hade någon aning. Jag kunde inte tro mina öron, inte bara hade de tagit en främlings nummer och lagt det i min mobil men de visste inte namnet på dem när de kunde lika gärna kollat hur lätt som helst?

Helt ärligt var jag inte ens överraskad. Hela denna situationen var så typiskt dem att jag inte visste varför jag ens försökte klandra dem för det.

Fast detta betyder att det var okej att skriva med denna personen. Åtminstone till en viss del. Kevin och Frans fortsatte göra sig redo medans jag kollade ner mot min skärm.

16:32
Jag:

Jag har ett par hundratusen