Ikea-ljus & Vissna Rosor

14. En reaktion jag inte väntat

Nikolas Perspektiv

Söndag

"Jag vet att det är du."

Min mun kändes torr. Jag sväljer men det känns bara som sandpapper.

Sa jag precis det där? Eller tänkte jag bara det? Hela dagen har jag känt mig helt borta, som om jag endast kollade på mig själv från tredje person. Där, men ändå inte. Varenda syssla jag gjort kunde matcha en robot. Tänka, tänka och tänka. Varenda möjliga tanke har invaderat min hjärna och nu bultar mitt huvud.

Random är Leonardo. Leonardo är Random.

Det var bara så... ofattbart. Men ändå inte. Leo hade ju påmint mig lite om Random men att det faktiskt var han? Jag är så förvirrad, mysteriet är ju löst, jag vet vem det är nu. Jag hittade ut från labyrinten, pusselbitarna föll på plats... så varför känner jag mig så vilse?

Leo hade frusit ihop ända sen orden slank ur min mun. Vi satt där, i vad som känns som för alltid innan vår lilla bubbla spräcktes av busschaufförens höga röst.

"Har du väckt honom än?!" Leo kollade förvirrat runtomkring den tomma bussen och utan att släppa blicken från Leo så svarade jag.

"Mm."

"Är, eh, vi hemma hos dig?" Frågade han med liten röst. Det var bara efter jag nickade då jag märkte att Leo inte sett mig. Han vägrade möta min blick. Så jag var tvungen att svara verbalt för att fånga hans uppmärksamhet.

"Aa." Luften var tung när vi steg av. Jag och Mamma bodde lite längre bort från de andra husen och det fanns mycket plattmark som man kunde spana utifrån. Vinden kändes isig mot våra kinder och himmeln visades som ett mörkt dunkel. Jag huttrade till, men jag visste inte ifall det var från den kalla eftermiddagen eller från nerverna. Jag öppnade dörren till Leo. Han gick stelt in och vek bort ögonen. Det slutade med att vi båda stod nervöst i köket.

"Varför tog du mig hit?" Frågade han medans han fipplade med sin tröja. Jag bet på mina naglar och ryckte på axlarna.

"Du somnade och jag visste inte vart du bodde...plus, jag tror vi behöver prata." Det sista jag sa kom ut mest som ett mummel. För första gången på länge kollade Leo på mig. Det kändes som om en stöt gick igenom mig när våra ögon möttes.

"Tack." Sa han tyst. Jag gjorde en gest mot stolen vid matbordet. Vi båda satte oss ner med en tyst duns. Våran klocka på väggen tickade så högt att det kändes som om någon skrek i mitt öra.

"Ignorerade du mig för att du blev besviken att jag var...den du skrev med." Leos röst var tyst och nervös men jag hörde varenda ord. Mitt hjärta hoppade när han la armarna på bordet och kom en bit närmare mig som satt på andra sidan.

"Nej." Sa jag sedan hostade jag för att ge mig lite tid att sätta ihop orden. "Nej, jag behövde bara tänka lite. Jag blev bara chockad att det var du."

"Okej." Leo nickade, men mer åt sig själv. Som om han försökte övertyga sig själv om något. Jag fick plötsligt skuldkänslor, jag har haft nästan hela natten och dagen att få tänka igenom vad allt det här innebär. Leo blev uppväckt och fick reda på det för typ fem minuter sedan.

Innan jag hann grubbla mer så chockade Leo mig med att han skrattade. Jag kollade mot honom när han täckte ansiktet.

"Vad?" Sa jag. Hans skratt var så...gulligt. Det fick mig att le lite för mig själv.

"Nej, inget." Han skratta lite till. "Jag försöker bara inbilla mig dig ta en bild på din 'grav' av snorpapper." Tillsammans med Leo så brast jag ut i ett sansat men ändå högljutt skratt. Faktumet att han tänker på det minnet nu av alla tider var bara så otroligt dumt att det var kul.

Det var också lättande.

När våra fnitter dog ut i det tysta rummet så hängde det en osynlig, tung fråga över oss. Jag lyfte upp handen och bet på mina naglar ännu en gång. Innan det blev allt för stelt igen så öppnade Leo munnen.

"Så... vad gör vi nu?" Min nonexistensa konversation kunskap visade sig när jag inte visste vad jag skulle säga och endast ryckte på axlarna.

Vi blev tysta. Jag la också armarna på bordet och plötsligt var distansen mellan oss nästan inte där. Jag stirrade på Leos händer, och han mina.

Han föll ett litet snäpp närmare, det gjorde jag också. Helt ärligt vet jag inte vad detta är. Om detta ens är något eller om det bara är jag som inbillar de djupa andetagen, de nervösa rörelserna och de bultande hjärtana. Jag trodde att jag såg i syner när Leos fingrar började smyga sig närmare.

"Nikolas..." Började Leo tyst. Så många frågor och förväntningar gömde sig bakom den tonen han hade i rösten. Vad är det som händer? Jag tappade andan.

"Niko, hej, vem är detta?" Jag och Leo hoppade ifrån varandra som om blixten slagit emellan oss. Mitt hjärta gick från exalterande hoppningar till ett panikslaget rus. Mamma kollade på mig som om jag blivit galen.

Hon slog handen över bröstet. "Men, Gud, förlåt. Ville inte skrämma er."

"Nej, det är lugnt. Öh..." Jag kollade mellan Leo och Mamma innan Mamma sträckte fram handen med ett mjukt leende. Leo skakade den.

"Minna."

"Leonardo."

"Trevligt." Sa hon innan hon tittade på mig. Jag var fortfarande uppskakad efter att någon gått in på min och Leos...vad man nu ska kalla det. Våran intima stund? Men jag tvingade på ett leende.

"Var du också med på välgörenhets eventet, Leonardo? Hur var det förresten?"

"Det var bra." Svarade Leo och jag samtidigt. Vi log lite mot varandra.

Efter att ha småsnackat lite så gick vi med på att Leo kan låna min cykel för att ta sig hem så kan han lämna tillbaka den en annan dag, då han var så starkt emot att sova över...fan. Det var tydligt att Mamma undrade just när jag fått en kompis som inte var relaterad till innebandy. Men de frågorna är till en annan dag.

När Leo stod med tårna lutad mot tröskeln, med dörren öppen så fick vi en stund för oss själva.

"Kommer vi fortfarande skriva som vanligt?" Frågade jag lite nervöst. Jag gungade på mina fötter. Nerverna var från rädslan av svaret.

"Jag vet inte. Kommer vi?" Mina ögonbryn rynkade ihop sig. Leo skratta till.

"Vad ska det betyda?"

"Det betyder det det betyder." Jag suckade lätt innan jag lät mig själv skratta. Även fast det var  störigt hur Leo undvek det seriösa ämnet så var det ändå skönt på ett sätt. Att dansa runt de viktiga frågorna kändes inte så illa. Men jag var medveten att en dag, så kommer de komma upp och då kommer vi inte kunna skratta om det. Men det var inte idag.

Så jag lät mig själv slappna av. Leo och Random är här nu, och det är det ända som räknas just nu.

"Du är som apan från lejon kungen." Sa jag med en fortfarande knipande mage.

"Vis med en sexig rumpa? Låter som en komplimang." Vi båda garvade sönder åt det. Men sedan var den roliga stunden slut för Mamma kom med cykeln och hjälmen bakom Leo.

"Var rädd om den cykelhjälmen, den har varit med om mycket" Leo svarade med en frågande blick så jag förstod att han ville ha en förklaring. "Förklarar senare, ta hand om den väl bara." Utvecklade jag med ironi i rösten.

"Du är lustig du. Hejdå." Han skrattade och vinkade mot oss båda.

"Hejdå!" Ropade Mamma. Leonardo kollade mot mig när Mamma var bortvänd och när våra ögon möttes så kände jag en rysning ner min ryggrad, en rysning jag inte hade någonting emot.

"Vi ses, Niko." Viskade han.

A/N

Förlåt för vi inte uppdaterat på jätte länge! :/

Nu ska vi ta oss i kragen och försöka skriva nya kapitel så fort vi kan. Tack för att ni läser :D