Rockstar

0.0

○Lionel Carter○

Jag går av scenen och ger min gitarr till en av assistenterna som räcker mig mina solglasögon.

"Jag har sagt till er att inte tillåta fotograferna bakom scenen varje jävla kväll!" Säger jag irriterat till min maneger Rick som tittar ner i sin telefon medan vi går genom korridoren.

"Du förlorar ingenting på att de tar lite bilder. Skärp dig Lion!"

"Vad vet du om det? Jag har sagt att jag inte vill, ska du ha dem här så får de vara framför scenen isåfall."

"Diva..." Muttrar han innan jag stannar vid vakterna som står framför dörren ut. Jag vänder mig mot honom och drar på mig min jacka.

"Du har en efterfest om en timme exakt."

"Jag vill inte." Rick tittar på mig innan han flinar och skakar på huvudet.

"Och jag ville inte sova på natten när jag var liten, det är mycket man inte vill här i världen."

"Du är ju..." En vakt avbryter mig med att lägga sin hand på min axel, jag tittar på honom och sedan på tillbaka på Rick innan jag skakar på huvudet och går ut. Jag går ut och sätter mig i bilen som ska ta mig till mitt hotell och sedan till någon jävla fest och sen till flygplatsen för att imorgon göra om allt igen.

Att vara såhär känd är roligt men jag hade kanske inte förväntat mig det. Det var roligare i början. All uppmärksamhet och att få jobba med att stå på scen och bara ge människor en show och ett leende på läpparna. Det var roligt, det är det fortfarande men i början var det så stort att jag kunde kontrollera det. Det kan jag inte nu. Visst, det är roligt att festa och att göra allt detta men ibland vill jag inte. Jag vill inte ha kameror på alla håll och kanter samtidigt längre. Men min vilja räknas inte. Jag är Ricks artist och han tjänar pengar på mig och det jag gör, samtidigt var det han som gjorde att min dröm gick i uppfyllelse, så jag kan inte riktigt säga nej. Eller...jag kan säga nej, men det är ändå ingen som lyssnar.

"Bra konsert ikväll." Säger Jake, min assistent men kanske mer kompis som gör mitt liv lite roligare mellan alla spelningar. Jag nickar och sjunker ihop i sätet med blicken på min mobil.

"Tack..."

"Har du tjafsat med Rick igen?" Jag suckar högt och höjer på ögonbrynen.

"Mm, kanske det..."

"Om vad?"

"Ja, men om jag säger att jag inte vill ha 58 tusen fotografer på sidorna, framför och backstage...då gör han tvärt om. Jag kan inte fokusera." Jake skrattar och knuffar till mig.

"Lägg av, det var en konsert. Sluta larva dig."

"Idiot..." Mumlar jag och vänder blicken ut mot vägen.

"Vad sa du?"

"Ingenting..."

Bilen stannar utanför bakvägen in till hotellet som jag tar in med fyra vakter och Jake bakom mig. Jag går snabbt upp till mitt rum och slänger mig på sängen innan Jake stänger dörren om sig och ställer sig framför mig.

"Gör dig i ordning!"

"Jag ska!"

"Bra, vi ses där nere om 45 minuter." Säger han bara innan han kastar en handduk på mig och försvinner ut från mitt rum.

Jag ligger i sängen ett bra tag och tittar bara tomt upp i taket. Jag har ett bra liv, det bästa livet och jag om någon ska inte klaga. Jag kan köpa vad jag vill, åka vart jag vill, jag har flera miljoner underbara fans som jag älskar. Även om detta är allt jag ville och allt jag brinner för, min musik och att stå på scen som är det bästa som finns, önskar jag ibland att jag slapp allt det där extra. Fester till höger och vänster, fotografer överallt, men kanske det värsta, falska människor precis vart jag än går. Jag har turnerat världen fyra gånger redan, varit på alla topplistor som finns, jag har de finaste fansen, alla saker jag önskar, men ändå känns det som att något saknas. Jag är slut. Jag vill bara vila. Jag vill göra mina shower, skriva min musik och sen skita i allt annat. Som sagt, det var kul i början med alla fester och så men inte längre, inte när det är varje dag, varje vecka och hela tiden. Men jag ska inte klaga...jag valde detta och jag älskar det.

Jag tittar på klockan, 01:04...en hög suck lämnar mina läppar innan jag drar fram min väska och sedan min nesecsär. Jag tar ut den lilla påsen innan jag ser i ögonvrån hur min mobil börjar ringa. Jag tar en tusenlapp som ligger på bordet innan jag häller ut lite av det vita pulvret på bordet. Mitt samvete är som bortblåst när det kommer till detta, jag tänker inte på att det egentligen är fel, jag bara gör det för att inte kollapsa...vilket inte är en lösning som jag är stolt över. Jag tittar på min mobil när jag är klar och slänger bara den ihoprullade sedeln på golvet innan jag känner hur tröttheten börjar försvinna. Jag ska inte klaga...jag älskar detta.