Rockstar

1.1

○Lionel Carter○

"Har du ätit?" Jag tittar bara in i väggen och struntar i att svara Rick som står i sin kostym i dörröppningen till min loge. "Har du ätit? Annars måste du göra det och det nu, du ska soundchecka om en timme och efter det har du inte tid."

"Lion behöver du något?" En av assistenterna kommer in och inte alls lång tid efter henne kommer stylisten in, alla även fast de inte får det.

"Jag har dina nya kläder borta i andra rummet, ska jag ta hit de eller ska vi vänta till senare?"

"Jag frågar inte en gång till, har du ätit, ja eller nej?" Alla pratar i munnen på varandra och alla frågor blir bara fler och fler.

"Okej! Kan ni dra? Ut härifrån och låt mig fucking vara ifred en minut, en minut!" Ryter jag och ställer mig upp innan jag stänger och låser dörren. Varför fattar inte folk? Varför kan ingen låta mig vara ifred?

Jag häller ut några tabletter i min hand och tappar även ut några på golvet då mina händer skakar konstant. Mina ögonlock vill bara stängas och jag känner hur hela min kropp har slut på energi. Jag sätter mig i soffan och tar upp min telefon som jag ser har fått notiser. Det är inte normalt och jag borde inte hoppas att det finns ett meddelande från henne där när jag öppnar telefonen var femte sekund men det gör jag ändå. Denna gången är det till min glädje så.

Angelinajackson: Det hade varit kul att få träffa dig igen men det kanske blir lite svårt.

Jag ler smått av orden och känner hur någon konstig känsla kryper i min kropp. Jag har inte haft en relation på länge och jag saknar det om jag ska vara ärlig. Jag saknar inte mitt gamla förhållande alls. Det var hemskt och det slutade hemskt. Hon gjorde att det har blivit ännu svårare för mig att släppa in någon men Angel får mig av någon anledning att längta tillbaka till tanken av att ha någon att dela allt med, på riktigt.

Lionprince: Så svårt behöver det inte vara. Jag har en konsert till i din stad snart, om typ 9 dagar och då ses vi hoppas jag.

Angelinajackson: Det hoppas jag verkligen!

Jag ska inte förstöra detta. Jag känner inte henne bra. Inte alls. Men det jag vet om henne hittills är tillräckligt för att avgöra om jag är intresserad eller inte. Jag vill lära känna henne bättre för varje dag som går och då vi pratat i snart två veckor, konstant, skulle det kännas konstigt att inte prata med henne någon dag. Det är så konstigt, att kunna bli glad över ett meddelande från en person man inte vet så mycket om. Jag är dock inte beredd att ge upp på henne. Rick kommer att döda mig när han får reda på detta och just därför kommer jag inte låta mig stoppas av honom. Han har bestämt över mig, varje dag i snart åtta år och jag har inte fått något utrymme för att göra något som jag vill någon gång. Han var en stor anledning till att min förra förhållande gick åt helvete och jag kommer aldrig att förlåta mig själv om jag tillåter honom att förstöra mycket mer för mig än vad han redan gjort. Saker som aldrig någonsin kommer att bli helt och saker som jag aldrig kommer att glömma.

Jag är 22 år gammal men jag har tappat glädjen för det som kallas livet. Rick har gett mig stora möjligheter i livet och han uppfyllde min dröm men jag var 14 år när jag började och då var jag inget annat än ett litet barn som det inte gick att ställa krav på. Helt plötsligt lever jag ett liv som jag inte vill ha och som jag inte bett om. Det är kul att få se alla fina platser på jorden men jag har aldrig själv sagt att jag vill. Säg bara nej då? Jag önskar att det vore så enkelt. Jag har hela tiden press på mig från alla som finns i teamet runt om mig. Utan dem har jag inget jobb och utan mig har de ingenting. Jag är inte längre en liten artist som endast gynnar mig själv i det jag har som yrke. Jag har blivit ett varumärke och det är så många människor som är inblandade och som lever på att jag gör det jag gör. Det är svårt att förklara men jag har fastnat i mitten av ett stort kaos och jag hittar inte vägen ut. Jag älskar att stå på scen och jag vill inte heller ge upp det vilket gör det hela omöjligt att förhandla kring i mitt huvud. Det är antingen konserterna, plus allt annat som kommer med en stor framgång inom denna världen eller så väljer jag bort det men då förlorar jag även det som jag älskar. Förutom det, jag kan ingenting annat än detta. Jag har ingen som helst erfarenhet av något annat och allt detta tillsammans blir endast ett enda stort svart hål och en situation som jag känner mig fångad i då jag inte vet vilket väg som leder till det rätta. Det är fel och jag vet om att någon borde sett det eller att jag själv hade haft större koll på min omgivning men faktum kvarstår, Rick har hjärntvättat mig totalt och utan honom är jag bara en värdelös snorunge som inte kan något annat än det här.

Min högsta önskan är att jag någon gång finner klarhet i vad jag håller på med, vem jag är och hur jag ska fatta rätt beslut. Men just nu finns inga val för mig.