Rockstar

1.3

○Liam Carter○

"Fan!" Jag sätter mig upp i sängen och lyssnar efter om jag drömt eller om det är någon som skriker på riktigt. Först hör jag ingenting, allt är tyst tills något trillar och jag hör Lionels röst. Jag går upp ur sängen och smyger tyst ut ur mitt rum innan jag stannar framför hans dörr som jag efter några sekunder försiktigt öppnar.

Det starka lyset i rummet bländar mig för en sekund innan mina ögon vant sig och jag kan se igen. Det ligger saker på hela golvet, inklusive burkar som förmodligen innehåller tabletter. På hans säng ligger det ett anteckningsblock, en dator, ihopknycklade papper, en gitarr och två pennor men jag ser inte Lionel någonstans. Jag går in och stänger dörren innan börjar gå mot badrummet där han förmodligen befinner sig.

"Kom igen Lion, du måste fucking skärpa dig. Rick kommer att döda dig..." Hör jag honom prata till sig själv innan ser honom stå och titta sig själv i spegeln med extremt röda ögon. "Tre låtar, tre låtar, tre låtar, bara tre. Du fixar tre låtar." Han sätter händerna i håret och skakar på huvudet.

"Lionel?" Min blick förflyttas ner till golvet där jag ser en tablettburk ligga runt några tabletter som trillat ur, hans telefon med rester av något vitt, som ligger på det lilla bordet bredvid en vas samt ett bankkort och en tusenlapp. Han tittar på mig innan han går ut från badrummet och stänger dörren till det.

"Jag mår bra, allt är bra, jag bara...ehm måste...jag måste måste måste. Fixa en grej." Han skakar och viftar runt med sina händer som att han inte riktigt vet vart han ska ta vägen.

"Hallå!" Han skrattar och sprakar undan sin resväska innan han tittar på mig med uppspärrade ögon.

"Ja?" Säger han med ett leende som sakta försvinner.

"Lugna ner dig. Du väcker mamma och pappa." Jag försöker att hålla min röst lugn för att jag någonstans tror att han ska bli lugn av det men det verkar inte fungera.

"Jag är lugn. Jag är jätte...jättelugn." Han vänder sig om och sätter sig på sängen innan han plockar upp gitarren och rör stressat på fingrarna en bit ifrån strängarna som att han inte är säker på hur han ska spela. Jag står bara där och kan inte slita blicken ifrån honom och hans rörelser som visar fram en person som jag inte känner igen. Hans händer skakar på pass mycket att han inte får grepp och strängarna utan att fokusera genom att ta ett djupt andetag. Han sjunger några ord tyst medan han tar några ackord men skakar sedan på huvudet och tar upp pennan innan han stryker över något i sitt anteckningsblock. "Det går inte, det är fel, fel, fel, fel, fel. Det blir fel och du stör mig. Fan Rick kommer att döda mig, han kommer att döda mig fattar ingen det eller. Jag...fan!" Mumlar han argt innan jag går fram till honom och tar den svindyra gitarren ifrån honom.

"Gå och lägg dig." Säger jag men får bara en iskall blick tillbaka. "När sov du en hel natt sist?"

"Ge mig gitarren!"

"Nej! Och svara på frågan!"

"Skit du i det och ge mig min gitarr!" Han ställer sig upp och sliter den ifrån mig innan han lägger ner den på golvet. "Rör inte mina saker!"

"Du måste sova."

"Gå ut. Ut, ut, ut, ut, ut! Gå. Låt mig vara ifred!" Han är så borta att han knappt vet vart han ska ta vägen. Det skrämmer mig, allt detta skrämmer mig.

Jag gör som han säger för att inte skapa något bråk så att mamma och pappa vaknar. De gav Rick förtroendet om att ta hand om Lionel och han verkar ha skött det bra. Tills nu då. Jag märkte sist han var här att han inte mådde så bra men jag tänkte väl mest att det var på grund av att han bara hade en dålig period. Det var ingen period. Jag såg på en sekund att han inte var sig själv och att han var hög som ett hus när han satt vid matbordet igår. Att Rick inte ser eller har sett det, finns inte på världskartan och att han inte gjort något åt det är sjukt. Det är frustrerande eftersom jag inte vet vad jag borde göra åt saken. Jag vet hur mycket han älskar att stå på scen och jag vet att man måste offra mycket för det kändisskapet som han har men just nu känns det mest som att han håller på att förlora sig själv. Det värsta är att se att han inte mår bra och inte ha någon aning om vad jag ska eller kan göra.