Rockstar

2.7

○Lionel Carter○
Jag går tillbaka upp på scenen och tittar ut över allt folk. Människor som är här för att se mig. Jag tar ett djupt andetag och gör sedan mitt bästa för att fortsätta. När jag tittar åt scenkanten ser jag hur Rick står där och iakttar varenda steg jag tar. Jag kan nästan höra hans röst i mitt huvud. Hans oändliga tjat om hit jävla värdelös jag är och att det enda jag kan är detta. Han har på sätt och vis rätt. Detta är det enda jag kan men det är bara pågrund av honom. Om jag hade velat lära mig något så hade jag inte fått det ändå.

Jag tackar publiken och går av scenen. Simon slänger en handduk till mig innan jag ger ifrån mig min mikrofon och tar av mina in-ears.

Rick säger till min förvåning ingenting utan tittar bara på mig. Jag sväljer hårt och tar tag i Simons arm innan jag drar honom åt sidan.

"Lyssna. Jag förstår inte vad du håller på med eller vad du försöker att göra men vad det än är så sluta. Bara sluta. Låt mig sköta Rick. Gör som han säger och ingenting annat!" Han tittar ner i golvet och suckar.

"Lion, snälla? Vad är det som du är så rädd för, ja förutom Rick då eftersom det inte går att undgå det faktum att du är livrädd för honom."

"Jag vill inte att ni lägger er i eller beblandar er med honom ska det vara så svårt att förstå det?!" Jag slänger handduken på golvet och tittar upp på honom. "Om du är min vän, så gör bara som jag säger."

○Angelina Jackson○

Jag sitter framför honom och tittar på honom. Han ser inte på mig utan sitter lutad framåt med blicken ner i sin telefon. Han är hög, eller påverkad av tabletter. Jag har fortfarande inte pratat med honom om det eller ens visat på något sätt att jag vet om det. Varför vet jag inte. Kanske för att jag är rädd eller för att jag inte kan finna tillfälle för att säga det bara. Men det är nog mest att jag är rädd. 

"Varför visar du aldrig hur du egentligen känner för någon?" Frågar jag försiktigt. Hans rörelser slutar och han sitter nu helt stilla med blicken fryst ner i bordet. Jag förväntar mig av någon anledning att jag ska få ett rakt och direkt svar men det får jag verkligen inte. Han tittar tillbaka mot sin mobil och fortsätter skrolla igenom twitter. "Alla andra kanske tror på att någon kan vara så jävla likgiltig till hela livet, inte säga ifrån, inte visa svaghet eller erkänna att man ibland kanske inte mår så bra, som du är. Eller iallafall visar upp att du är. Men det är ju inte sanningen...eller hur?" Han lägger sakta ner sin mobil på bordet och lyfter blicken mot mig. "Jag tror iallafall inte på den du försöker att vara, för jag vet att Lion Prince inte är du." Han ger inte ifrån sig ett ord, inte ens ett ansiktsuttryck. Han bara tittar på mig. "Du vet om att du är människa va? Du vet om att du inte klarar av hur mycket som helst, även fast att du själv verkar tro det." 

"Detta är mitt jobb." Jag suckar och ser in i hans trötta ögon som skriker allt annat än glädje och lycka. 

"Det handlar inte om det och jag säger inte något om det."

"Så?"

"Det är ditt jobb, men ingår det i ditt jobb att du ska dö på vägen? Dö helt och hållet eller på insidan? Att göra det du gör är svårt jag vet om det, jag är inte dum eller naiv. Men är det ett krav att bli som en robot? Som gör allt du blir tillsagd. Jag hörde vad du frågade Rick innan. Innan konserten." Hans blick förändras så fort jag nämner Rick och det skrämmer mig. 

"Jaha..."

"Du frågade om du fick äta...och det är inte första gången du frågar honom om du får göra något sånt. För några dagar sedan var det frågan om du fick gå på toa och dagen innan det om du fick skicka ett sms till din mamma. Det är inte normalt. Du är en person, har du glömt det? För ibland känns det verkligen så. Bara för att du är artist betyder väl inte det att du måste frånsäga dig allt som är humant över huvudtaget? Jag vet inte vad fan du har fått för dig men du är ingen maskin, du är en person, en människa. En människa som mår dåligt om du inte får göra saker som du tycker är roligt, som behöver frihet och en egen personlighet som inte behöver visas för hela världen. En människa som får ont om man slår dig och blöder när man skär i dig."

Han reser sig upp och drar sina händer genom sitt hår innan han går ut på balkongen och tänder en cigarett. Jag går efter honom och tittar på honom när han tar ett bloss, hans händer skakar och inte för att han är upprörd, på grund av droger och inget annat. 

"Jag mår bra Angel, du har rätt, allt du säger är rätt men jag mår bra."

"Sluta! Sluta säga det någon gång. Jag vill inte höra att du säger att du mår bra en gång till förrän du faktiskt gör det!" Hans ögon har börjat att vattnas och likaså mina. "Kan du inte ens erkänna för mig att du inte mår bra? Jag är inte ett av dina fans, jag är inte dina föräldrar och jag är verkligen inte din pissiga jävla maneger. Du måste inte vara någon superstjärna med mig, du behöver definitivt inte hålla uppe någon fasad för mig, jag är din flickvän och jag älskar dig!"

"Jag vet me-"

"Jag vet att du röker på som fan när jag inte är i närheten, jag vet att du är uppe på nätterna och försöker skriva musik men det går ju inte för du är trött och du vägrar fatta att du måste vila någon gång. Jag vet att det du säger är vitaminer är antidepressiva, ångestdämpande och alla jävla smärtstillande som finns. Jag vet, jag vet allt det där och jag har väntat i veckor nu på att du själv ska säga det någon gång men du gör ju inte det." En tår rinner ner för min kind innan jag snabbt torkar bort den och drar mina händer över mitt ansikte. "Jag skiter i vad det är du kämpar så jävla hårt för, jag bryr mig om det är pengar, mer framgång än du redan har, respekt eller vad det än handlar om, förstår du? Jag bryr mig verkligen. Det enda som jag bryr mig om är dig och jag vill gärna ha dig kvar för du är det bästa som hänt mig. Jag älskar dig, jag behöver dig och jag tänker inte tillåta eller acceptera att du mister livet till det där...vad du nu är gör allt detta för."