Rockstar

0.3

Musik: Hostage - Billie Eilish

○Lionel Carter○

Jag sitter i bilen och hoppas bara på att vi är framme helst nu.

"Lion?" Säger Rick som jag inte har pratat med sedan igår när han förstörde hela min kväll. En kväll som faktiskt för en gångs skull var rolig. "Lion?" Jag svarar inte honom utan sitter bara med blicken fast på vägen, ihopsjunken i sätet. "Är du döv eller? Lion?!"

"Men vad vill du?!" Ryter jag och tittar irriterat på honom.

"Du vet vad du har för krav på dig. Du kan inte, under några omständigheter göra så som du gjorde igår."

"Kan du snälla bara vara tyst?" Frågar jag och vänder blicken tillbaka mot vägen som aldrig verkar ta slut.

"Förstår inte du att du inte kan dra iväg sådär? Du hade ingen livvakt, ingen som
hade kunnat skydda dig om något skulle hända? Jag vet inte hur många gånger jag ska förklara för dig! Du måste tänka lite. Nu var det inte några bilder som hon syntes tydligt på i pressen men vad tror du skulle hänt om fallet var så? En jävla massa snack hade det blivit. Du har inte tid med det just nu, du måste fokusera!"

"Alltså...håll käften Rick! Jag hade kul för en gångs skull och du förstörde det. Det var ingenting som hände och jag vet vad jag gör. Tror du att jag är så jävla dum i huvudet att jag skulle gå ner bland allt folk om jag inte märkte att det var lugnt? Om de hade varit kaos hade jag väl fan inte rört mig från där jag satt? Jag är inte tolv år! Jag har gjort detta i sju år och jag är inte dum i huvudet!" Säger jag frustrerat och ser att vi är framme när som helst.

"Skärp dig. Du har show om tre timmar så sätt på ditt lilla leende och gör bara precis det du ska göra. Förstår du mig?" Bilen stannar och jag tittar bara på honom. Jag hatar honom. Jag hatar honom så jävla mycket just nu. En vakt öppnar min dörr innan jag höjer på mina ögonbryn och tar min dator.

"Du är inte min farsa." Säger jag och går ur bilen innan jag följer vakten till hotellets bakdörr. Jag ler lite inombords när jag hör alla fansen som förmodligen befinner sig vid den riktiga entrén, innan jag går in och låser in mig på mitt hotellrum.

Jag drar mina händer över mitt ansikte och suckar högt åt mina väskor som redan står här innan min mobil börjar att ringa.

Mamma, står det på skärmen vilket gör mig glad men samtidigt stressad då hon alltid hör om jag är på dåligt humör hur mycket jag än försöker att dölja det och för att jag är den sämsta sonen som inte ringt henne på länge.

"Hej, mamma!" Säger jag och sätter mig på bordet som står framför en tv.

"Hej, mitt hjärta! Hur är det?"

"Bra...det är bra. Hur mår du?"

"Säkert? Är du stressad? Jag mår bra, tack."

"Nej, nej. Jag kom precis till hotellet bara...ja och så."

"Okej, när har du konsert ikväll?"

"Ehm, om typ tre timmar, lite mindre."

"Okej, det är en stor konsert ikväll va?"

"Nej, eller ja...jag vet inte, ganska."

"Kommer du hem snart eller?" Jag visste att hon skulle fråga och jag vill inte ha den frågan, för jag vet inte och det gör jag aldrig. Kommer hem gör jag också mer och mer sällan.

"Jag hoppas det. Rick sa något om två veckor kanske. Jag vet inte men jag säger till när jag vet."

"Gör det, men ring om det är något, okej?" Det där betyder "jag hör att du är ledsen eller arg eller irriterad, säg gärna vad det är men det kommer du inte göra om jag frågar så därför säger jag bara så för att du ska veta att jag bryr mig".

"Det ska jag, du också. Hälsa pappa och Liam."

"Det ska jag göra älskling. Ha en bra kväll!" Jag ler genom stressen och det faktum att jag saknar att vara hemma hos mamma och pappa, hemma hos mig själv, bara allt som inte är ett jävla fucking hotell.

"Hejdå." Säger jag och trycker av samtalet innan jag slänger min telefon på soffan och tittar ut genom fönstret.

Jag är inte otacksam. Jag är bara trött. Jag älskar att göra konserter och att släppa musik men jag har varit på turné i snart nio månader och jag är trött. Jag vill bara ha en paus. För att kunna tänka och göra musik som jag vill skriva och sjunga. Fundera över var jag är i livet just nu och vad jag vill med livet längre fram. Jag har gjort detta i sju år och ibland ångrar jag det. Jag var liten och naiv. Det var min dröm och det är min dröm...jag bara...jag trivdes när det inte var så stort att hela världen visste precis allt om mig, vad jag gör och dömmer mig så fort jag säger eller gör något fel. Jag tyckte om när det bara små konserter med max 2000 pers. Det kändes som att det jag gjorde hade mening men nu känns det bara som att stå för 100.000 personer på en konsert och sjunga någon annans ord. Ibland får jag känslan av att syftet med mina låtar inte kommer fram alls. All den musik som var jag och mina ord är just nu dominerande av låtar som andra skrivit till mig, låtar som jag gör bra och som bara har ett egentligt syfte. Att sälja, sälja, sälja. Det är kul, det är kul att göra det men i efterhand känns det precis så. Som att säga saker utan mening, sjunga tomma ord och som att jag bara är en maskin och ingen person. Det är så komplicerat att förklara. Det är kul att ha konserter och träffa fans. I minuten. Ibland hela dagen, hela konserterna. Men mer ofta blir det inte så. Jag kommer tillbaka till ett hotell och känner mig tom. Som att jag är slut på all den energin jag nu istället tvingar fram. Och varje jävla gång som jag sitter ner och tänker efter, blir det bara värre och värre.

Jag har förlorat mig själv. Jag har förlorat den gnistan som jag till och med såg att jag hade från början. Jag kan inte klara en hel dag utan att ta någonting. Jag vet inte vad jag håller på med längre...jag vill att allt detta ska ta slut eller aldrig ha hänt, samtidigt som jag är tacksam och egentligen älskar det jag gör. Det är kaos i mitt huvud och jag vet inte hur jag ska stoppa detta från att bara bli en fullständig katastrof.