Mina händer mot din hud

6

Jacob

Elsa och jag har legat i soffan och kollat på Netflix hela dagen. Då och då har hon fått några mindre breakdowns, och då har jag behövt trösta henne. Farmor är en förebild för henne. Elsa har alltid velat bli som henne och inspirerats av vad hon har gjort för kvinnors rättigheter. Därför tror jag att hon ser upp till henne.

Min mobil som låg på soffbordet började surra. Jag kollade dit och tog upp den. Det var pappa som ringde. Jag reste mig för att gå och Elsa kollade frågande på mig. När jag kommit en bit svarade jag.

"Hallå?" Sade jag. Pappa andades stressat.

"Pappa? Vad är det som händer?!" Sade jag igen, nu mer oroligt.

"Fan, Jacob hon har dött. Fan, fan, fan." Skrek han ut. Mitt hjärta fastnade i bröstet och jag kände att jag inte kunde andas. Jag kippade efter luft men fick knappt in någon.

"Vad menar du?" Frågar jag, i försök att få bekräftat att jag hört fel.

"Cancern blev för stark och hon fick hjärtstillestånd. De sa att de inte kunde göra något." Han började gråta, och då gjorde nästan jag med.

"Okej pappa, du måste ta det lugnt nu. Nu måste du tänka på Elsa och på dina syskon. Är Patrick där?" Frågade jag och försökte låta lugnande. Patrick är vår farbror bor i Göteborg med sin familj och där bor även vår faster Jenny som också har familj.

"Ja, han är här. Jenny med. Du jag måste lägga på, kan du snälla snälla snälla berätta för Elsa? Jag tror inte jag kan berätta detta för henne också." Pappa grät. Jag nickade men insåg att han inte såg det.

"Ja, självklart. Pappa vi hörs, ta hand om varandra nu." Sade jag innan han hummade och lade på. Jag andades ut en tung suck och for händerna igenom håret. Vad fan hände precis? Min farmor har dött, och jag ska berätta det för Elsa? Mina tårar började rinna hejdlöst och innan jag visste ordet om det så satt jag lutandes mot dörren och grät.

Elsa

Jacob kommer äntligen tillbaka efter en lång stund. Jag undrar vem det som gjorde att det dröjde så lång tid. Så fort han kom in i vardagsrummet såg jag att något var fel, och att han hade gråtit.

"Jacob, vad har hänt?" Frågar jag stressat och oroligt. Benen flyger upp från soffan och jag står nu helt ostadigt.

"Elsa..." Börjar han men det var som att jag visste. Jag kände det nästan på en gång att en bit av mig själv försvann. Jag kan inte förklara hur, men det var som att en del av mig bara blev helt tom.

Jag känner mig öm i hela kroppen och hur jag faller ner i soffan. Allt runtomkring försvinner. Jag vet att jag skriker men jag hör ingenting, jag vet att jag gråter men jag känner ingenting. Det enda jag känner mig är tom. Och tillslut ett par armar som håller om mig. Hur kan klappar mitt hår och säger att allt kommer att bli bra, men jag undrar själv om han vet att han ljuger? För det kommer inte att bli bra. Hon är död. Jag kommer aldrig att kunna prata med henne igen, höra hennes dåliga skämt som verkligen visar att pappa fått sin humor ifrån henne, se hur hennes ögon lyser när vi umgås, höra henne skratta. Min farmor är död, på grund av en idiotisk jävla cancer.

Jag hör mig själv tystna och hur mina tårar slutar rinna. Jag känner bara Jacobs armar hålla om mig och trösta mig.

"Jag kan inte förstå det, jag kan inte förstå att hon är död." Viskade jag snyftande ut.

"Inte jag heller. Men nu är det så, och vi måste försöka att komma över det här." Svarade han. Jag blev stel i kroppen och drog mig ur hans grepp. Jag känner ilskan stiga i kroppen.

"Vadå 'komma över det här'? Jag tänker inte bara låtsas som att ingenting har hänt, som att hon fortfarande lever. Så om du vill ha det så, varsågod. Men jag kan inte leva på det sättet." Sade jag argt. Jag reste mig upp och han suckade.

"Nej, Elsa. Det var inte så jag menade. Jag menar att vi inte kan hamna i någon slags vacka och inte komma ur den. Jag säger inte att vi ska glömma, jag säger bara att vi inte kan fastna. Och att vi måste finnas där för pappa." Säger han med skakig röst. Jag nickade.

"Jag går upp." Sade jag och gick till soffan och hämtade min mobil och mitt täcke. Han nickade bara.

Jag granskar min egna spegelbild, i spegeln i mitt rum. Jag ser helt förstörd ut. Sminket är smetat i hela ansiktet, speciellt mascaran som runnit nedför kinderna. Rödsprängda ögon, knallröd nästa, håret åt typ alla håll, alltså som vanligt då när man har gråtit. Jag la mig ned i sängen och drog täcket hårt runt mig. Jag släppte ut håret och lät det ligga på kudden. Sedan la jag mobilen åt sidan, släckte lamporna och stängde ögonen för att sova. Vilket fungerade.

Dagen efter

Idag är det tisdag, men jag är hemma ifrån skolan. Dels för att jag ser ut som skit och mår skit efter igår, men också för att jag har utvecklat en förkylning, så det rinner snor ur näsan varenda sekund. Jacob är i skolan, pappa är fortfarande i Göteborg och mamma jobbar så jag är helt själv hemma. Det hade inte gjort något i vanliga fall men idag känner jag inte för att vara ensam.

Klockan är runt 13:00 och det knackar äntligen på dörren. Min pizza har kommit. Jag släpar mig ur soffan och drar upp mjukisbyxorna lite. Håret sitter i en trasslig bulle och inget smink har jag. Jag har en alldeles för stor hoodie på mig och ett par väldigt lurviga strumpor. Jag släpar mig mott dörren och tar med mig plånboken på vägen. Jag öppnar dörren, men det är inte pizzan.

"William? Vad gör du här?" Frågar jag chockat och en aning irriterat samtidigt som jag sträcker lite på mig.

"Wow, du har aldrig sett bättre ut." Flinade han och synade hela min kropp. Jag blev lite irriterad över att han ignorerade min fråga samt obekväm över att han tittar på mig. Jag himlade med ögonen mot honom och kollade själv på honom hur han såg ut, och snygg var han ska jag säga. Slitna jeans med en vit hoodie och en jeansjacka. Skitenkelt men ändå skitsnyggt. Men i hans famn höll han mina mappar.

"Vad gör du här?" Frågade jag tröttsamt igen med höjda ögonbryn. Jag lutade mig mot dörrkarmen.

"Jag övertalade Sofie att jag skulle lämna dina mappar till dig istället för att hon skulle göra det." Sade han. Jag höjde på ögonbrynen ännu mer.

"Varför?" Frågade jag skeptiskt.

"Åh, var inte så tveksam. Jag ville se hur du mådde, så hur mår du?" Sade han. Jag blev varm av det han sade och vände ned blicken.

"Ja, man har väll mått bättre." Sade jag ärligt och andades några djupa andetag.

"Jag hörde vad som hänt, jag beklagar." Sade han ärligt.

"Aa jag fattar. Du gör och säger snälla och trevliga saker för att få mig att bli kär i dig, så att du sen kan krossa mitt hjärta som du säkert gjort mot andra också, men jag är inte som alla andra tjejer så det kommer inte att hända. Tack för att du lämnade av mina saker, men du kan gå nu." Sade jag med ett litet flin. Han sätter händerna i sina fickor och gungar lite på fötterna.

"Ja, okej vi säger väll så. Hejdå snygging, vi ses." Sade han och blinkade med ögat innan han vände sig om och gick. Jag stod kvar och kollade efter honom när han gick och när han hade kommit till grinden vände han sig om igen och kollade på mig.

"Om du vill att jag ska stanna så kan du bara fråga." Sade han med ett flin.

"I dina drömmar." Svarade jag honom och himlade med ögonen innan jag stängde dörren. Jag hörde ett lågt skratt på andra sidan dörren men ju längre jag gick desto mer försvann det.

Nu, vart fan är min pizza?