Mina händer mot din hud

12.

William

Jag vaknar upp med ett dunkande huvud. Klockan är 11:20 och jag ser Simon sova på golvet bredvid min säng. Fan, juste. Jag hade fest igår och killarna sov kvar för att hjälpa mig att städa. Jag tror att Elsa också sov kvar. Tanken om vad som hände igår får mig att le. Hon är så vacker. Men ett grymtande från golvet får mig att vända uppmärksamheten dit.

"Fan, vad är klockan?" Frågade Simon hest vilket fick mig att skratta till.

"Den är snart halv tolv." Svarade jag, säkert lika hest. Han suckade men satte sig halvt upp.

"Då är det väll dags att gå upp då, antar jag." Svarade han och reste sig upp. Han drog bara på sig ett par mjukisbyxor, så jag följde hans exempel och gjorde så jag med. Sedan begav vi oss ned. Ljud och skrammel hördes ifrån köket, och där stod Jacob och Alex som två små virriga höns.

"Vad gör ni?" Frågade jag och skrattade till. De vände sig skrämt upp.

"Fan vad du skräms. Men vi försöker iallafall hitta stekpannor för att göra ägg och bacon." Svarade Jacob och jag nickade. Jag gick in bakom köksön och tog fram två stekpannor. De skrattade till men tog emot stekpannorna. Jag och Simon satte oss vid köksön mittemot spisen och tittade på när de började steka maten. Ett svagt knakande i trappan fick mig att vända ögonen dit. Elsa kom ned, i vad jag tror är Jacobs hoodie, och gnuggade sig i ögonen. Jag log mot henne.

"Godmorgon." Sade hon med en trött röst och besvarade mitt leende.

"Godmorgon syrran." Sade Jacob glatt när hon kommit fram till oss. Hon log mot honom.

"Sovit gott?" Frågade jag och tittade på henne när hon satte upp sitt rufsiga hår i en bulle på huvudet. Hon drog ut stolen bredvid mig och satte sig ned.

"Ja, men jag har extremt ont i huvudet." Svarade hon trött och gnuggade sig försiktigt i tinningen.

"Behöver du en huvudvärkstablett?" Frågade jag och reste mig upp då jag ändå skulle ta till mig.

"Oja, tack." Svarade hon glatt. Jag öppnade hörnskåpet i köket och tog två alvedon, sedan tog jag två glas och fyllde de med vatten.

"Ey, William jag vill också ha." Sade Simon. Jag skrattade till.

"Sorry bror, har bara två händer." Svarade jag med ett flin och gick tillbaka till Elsa. Hon skrattade till och log när hon tog emot glaset och tabletten.

"Ehm, Jacob kan du skjutsa mig till du vet?" Frågade Elsa Jacob lite nervöst. Jag kollade på Jacob som först kollade frågandes på henne men verkade sedan förstå. Själv förstod jag ingenting då jag kollade med en frågande min på de båda två.

"Ja, självklart. När ska du vara där?" Frågade han och drog bort stekpannorna från spisen då det antagligen var klart.

"Om... typ 2 timmar. Vid 13:00." Svarade hon och tittade mot klockan på väggen. Han nickade.

"Säg till bara så drar vi." Svarade han. Lika förvirrad som innan tittar jag på de båda, innan jag inser att det faktiskt kan vara ett känsligt ämne så därför bestämmer jag att inte fråga om det.

"Men nu äter vi. De andra killarna få ta sen när de vaknar." Sade Jacob och vi nickade. Simon delade ut tallrikar, glas och bestick och vi alla delade på maten som faktiskt var väldigt god.

Elsa

När vi ätit upp maten sprang jag upp till rummet där jag sovit och drog på mig mina jeans som jag hade igår men Jacobs hoodie höll jag kvar på. Jag satte upp håret i en slarvig toffs och drog fram några hårslingor. Sedan satte jag på mig mina smycken. När jag drog upp rullgardinen var det vitt ute av snö, och jag öppnade fönstret då det luktade aningen instängt. Jag plockade ihop mina saker och bäddade sängen och gjorde det sedan fint i rummet.

När jag sedan sprang ned för trappan med min tröja som jag hade igår i handen så såg jag killarna i vanlig ordning sitta framför tv:n och spela något spel. Det spelar ingen roll vem de är hos, de sitter alltid framför en tv med antingen en film eller serie eller med spelkonsoler i händerna. Jag suckade åt synen vilket gjorde att deras uppmärksamhet landade på mig. Jag såg nu att resterna av killarna också vaknat.

"Jacob, vi måste dra nu." Sade jag lite stressat då jag hade tid hos min psykolog om 20 minuter. Jag går dit ibland om det har hänt något eller för att se till att jag inte fått ett återfall inom min ätstörning. Det hjälper väldigt mycket att ha någon att prata med, som inte är ens familjemedlem.

"Självklart." Svarade han och reste sig upp. De andra killarna gjorde likadant och gick med oss ut till hallen där vi satte på oss våra ytterkläder. Jag var alldeles för nervös och svettig för att sätta på mig min extremt varma jacka över en varm hoodie, så jag lät den ligga över armen.

"William, jag är ledsen för att vi inte hinner hjälpa till att städa, men jag fixade iallafall till rummet där jag sov." Sade jag ursäktande. Jag hörde en trött suck lämna min brors min vilket fick mig att blänga snabbt på honom.

"Elsa, det är lugnt. Vi är typ 6 pers som kan städa. Oroa dig inte." Svarade han med ett lugnande leende som jag besvarade. Sedan blev det kramkalas och jag kramade om alla killarna och Jacob gjorde det typiska handlaget. William var sist ut och han kramade mig även längst. Jag drog in doften av honom, det luktade väldigt gott. Vi drog ifrån och han log och blinkade med ena ögat mot mig vilket fick mig att skratta till.

"Kom nu Jacob. Vi måste skynda oss. Hejdå killar." Sade jag lite stressat då jag för några sekunder glömt bort att vi behövde skynda. Han följde med mig ut och några farväl fraser byttes ut från olika håll. Vi gick till bilen och Jacob började köra in mot stan.

"Såå, hur länge ska du gå till henne?" Frågade han och refererade till psykologen.

"Jag vet inte riktigt. Jag går ju inte dit regelbundet längre så nu är det ju mer möten där hon frågar om allt är bra osv." Svarade jag och blickade ned i mobilen där jag checkade Instagram.

"Tycker du att det hjälper?" Frågade han vilket fick mig att vända upp blicken till honom.

"Fan vad frågor du har. Men ja, det gör det väll. Det kan vara skönt att prata med någon man inte känner superduper bra." Svarade jag lite irriterat. Vi var ungefär 10 minuter ifrån kliniken.

"Förlåt då, men jag vill bara att du ska må bra och inte göra något du inte vill." Mumlade han lite irriterat och faktiskt aningen sårat vilket fick mig att få lite dåligt samvete.

"Jag vet, förlåt." Sade jag och la min hand på hans. Han vände blicken mot mig och log. Jacob körde fram vid trottoaren utanför kliniken.

"Jag hämtar dig om dryga en timme då?" Frågade han innan jag gick ut. Jag log.

"Ja, tack. Älskar dig." Svarade jag och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Man blir alltid lite nervös innan man gick in.

"Älskar dig mer syrran. Det kommer att gå bra." Sade han uppmuntrande. Jag nickade och gick ut och in i kliniken. Jag sade mitt namn vid disken och väntade in min tid. När min psykolog kom och hämtade in mig började vi sedan prata om allt som hänt på senaste.

Förlåt för att det är så dåligt, jag skäms. Så tack så mycket för att ni fortsätter att läsa och rösta osv. Snart uppe i 2k läsningar!! <3