𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

15.Skam och misstag

Jag tvingade mig själv att ta ett djupt andetag och samla mina tankar. Jag kunde inte tappa huvudet nu.
Mina steg var lite stela när jag kom i rörelse och jag gick tyst och försiktigt fram mot Dracos vita skjortrygg.
Jag höjde handen och mina fingrar nuddade vid hans rygg.
Med ens stapplade han några steg bakåt och blev stående i ett transliknande tillstånd.
Pansy såg för ett ögonblick förvirrad ut, innan hon fick syn på mig.
En kaxig och självbelåten min svepte över hennes ansikte, men byttes snabbt ut mot förskräckelse och hon backade de få millimeter hon kunde för att pressa sig in i hörnet bakom sig.
Varmgula lågor svepte över mina kläder utan att skada dem. Små, dansande lågor som tycktes smeka ytan på tyget, men utan att blossa upp mer än så.
Jag ignorerade dem och hade bara ögon för Pansy.
Min blick borrade sig in i hennes utan att ens märka att vår omgivning lystes upp av det varma sken som kom från min eld. Inte tänkte jag nämnvärt på att jag kunde se mina egna ögon spegla sig i hennes heller, men i hennes mörka ögon syntes de guldiga halvorna av mina likt glödande små halvmånar.
"Om du för en sekund tror att en kärleksförtrollning skulle vinna honom åt dig så tror du fel. Inte ens en så korkad flicka som du kan väl tro att du skulle komma undan med det i längden?"
Min röst var låg, med stenhård när jag långsamt sade orden.
"Gå till uppehållsrummet och vänta på mig där. Är du inte där när jag kommer dit så kommer det att bli det sista misstag du gör."
De sista två meningarna morrade jag fram mellan sammanbitna tänder, ett ord i taget, så att hon inte skulle missa en enda stavelse som jag sa.
För en sekund naglade jag fast henne med blicken, innan jag steg åt sidan för att låta henne passera.
Hon hasade med ryggen mot väggen när hon gick förbi mig och sprang nästan ut ur klassrummet.
Jag hörde hennes steg klampa lite när hon rusade ner mot fängelsehålorna och jag hoppades verkligen att hon sett allvaret i det jag sagt.
Vi skulle ta ett allvarligt snack när jag kom till uppehållsrummet.
Det fick faktiskt vara nog med svassande efter Draco nu. Jag tänkte inte acceptera hennes försök längre.
Måttet var rågat och gränsen var nådd.
Nu skulle jag bara se till att reda upp efter hennes gemena försök och återställa ordningen så gott det gick.

Jag tog ett djupt andetag och vände mig till Draco.
Min utvärtes eld hade slocknat utan att jag hunnit ge den någon större tanke.
Draco stod kvar med halvslutna ögon och frånvarande blick.
Utan att väcka honom ur det halvsovande tillståndet höll jag händerna kring hans ansikte och koncentrerade mig.
Snart steg Pansys kärleksförtrollning likt en rosig ånga från honom.
Jag insåg att hon måste ha ägnat jullovet åt att lära sig den och sedan hållit ett öga på oss för att invänta sin chans. Hennes känslor för Draco måste ha utvecklats till en besatthet.
Så här skulle inte kärlek se ut.
Man skulle inte behöva kasta en förtrollning över den man tyckte om för att få sina känslor besvarade.
Det var en sak som jag tänkte diskutera med henne senare, men just nu ville jag bara koncentrera mig på Draco.
Hon måsta ha lurat honom på något sätt för att lyckas med sin kupp.

Så snart jag befriat Draco från Pansys förtrollning släppte jag honom och backade lite.
Jag tog ett samlande andetag, innan jag lossade min transliknande förtrollning från honom.
Jag höll nästan andan när jag inväntade hans reaktion.
En synbar rysning genom for honom och han svajade till, innan han höjde händerna och drog fingrarna genom håret.
Med sitt hår i ett hårt grepp gick han ner på knä innan han satte sig och sjönk ihop.
Han gav ett stönande jämmer ifrån sig och andades sedan in djupt när chock och ångest sköljde över honom.
Jag satte mig sakta på knä bredvid honom och iakttog hans känslostorm som han försökte hålla i schack.
"Jag är så ledsen", kved han till slut, som om han var på gränsen till gråt.
Jag suckade kort och lätt.
"Det är inte ditt fel. Du kunde inte veta vad hon planerade. Inte kunde du rå för vad du gjorde under förtrollningens inverkan heller", sa jag lågt och försökte låta tröstande.
Det hade inte varit en trevlig upplevelse att se honom mitt i ett grovhångel med Pansy, men jag klandrade inte honom för det.
Jag var fullt medveten om att han skulle ha gjort allt i sin makt för att förhindra det hela om han bara vetat vad hon varit ute efter.
Han lossade greppet om sitt hår och lät händerna glida vidare mot nacken, där han knäppte dem över bakhuvudet.
Vi satt så en god stund innan han sa något igen.
"Jag kan inte ens se på dig", viskade han till slut ångestfyllt.
Jag kände fullt medlidande då jag nog själv skulle ha svårt att se honom i ögonen om jag råkat ut för samma sak.
Jag sträckte ut handen och lade den på hans axel.
"Du behöver inte klandra dig själv", tröstade jag och strök honom lite över skuldran.
Han hasade fram till mig och lade sig med huvudet i mitt knä och armarna tätt om min midja.
Jag strök honom sakta över huvudet och höll en tröstande hand på hans axel.
Jag ville trösta och lugna honom, men det enda jag kunde komma på att göra var att sjunga något.
Magi genom sång var ganska effektfullt, så en lugn sång med lugnande magi vore kanske inte helt fel?
Jag rådbråkade med mitt tröga minne en stund, innan jag till slut kom på en vaggvisa som Jocelyn sjungit för mig.
Vaggvisan som hörde ihop med Lorexas förbannelse var nog inte så passande, men jag kunde en annan.
Försiktigt började jag nynna först, innan jag sjöng sången som jag fått höra ganska ofta som barn.
Sången var väl som väntat inte så mysig med tanke på vart jag fått den ifrån.
Det började ganska oskyldigt med att vargarna sov och fåglarna tystnat för natten och att skogen var mörk och tyst, men sen kom förstås "häxjägaren" in i bilden.
Jag antog att det var en gammal varningssång från medeltiden om att häxor och trollkarlar skulle akta sig för mugglare som kallade sig för just häxjägare.
Framför allt den sista versen i sången var kuslig;