𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

5. Ett annorlunda Hogwarts

När vi steg av på perrongen hörde jag Hagrids röst ropa åt förstaårseleverna att komma till honom. Jag kände mig både lättad och orolig över det. Lättad över att han var kvar och verkade må bra, men orolig över att hans liv knappast skulle bli lätt på skolan med flera Dödsätare närvarande.
Jag höll Dracos hand i ett stadigt grepp när vi gick bort mot kärrorna som drogs av testralerna. Crabbe och Goyle följde med oss, precis som Blaise. Så snart vi tagit plats i kärran så kom den i rörelse och vi rullade bort mot det vackra slottet.
Från utsidan såg det ut precis som det brukade och det var svårt att tro att så många och stora förändringar skett sedan vi varit där senast. Det var inte förrän vi steg ut kärran vid entrén och rörde oss mot stora salen som det märktes hur mycket som var annorlunda. Eleverna var som förväntat mycket färre och alla verkade dessutom vara mycket mer dämpade än de brukade vara inför skolstarten. Det pratades mer lågmält och alla såg sig lite vaksamt om, som om de villa försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade på dem.
Draco och jag gick hand i hand fram till Slytherins bord och jag märkte ganska snabbt de blickar vi fick.
Istället för de högljudda rösterna som fyllde salen var det mer som ett surrande mummel och många följde oss med blicken innan de ivrigt viskade om något.
Vi gick fram till mitten av bordet ungefär, innan vi satte oss med Crabbe och Goyle mittemot och med Blaise bredvid Draco.
Theodore dök upp och satte sig på andra sidan om mig, innan Tracy och Millicent fyllde på vidare efter honom.
Det verkade som att alla våra klasskamrater vad med i alla fall. Faktum var att Slytherins bord hade betydligt fler elever än något annat i salen. Hufflepuffs bord var nog tommast, även om det märktes att det saknades flera i de två andra elevhemmen också.

Alla lärarna satt redan på sina platser vid honnörsbordet och min blick sökte sig ganska snabbt dit.
Severus satt med allvarlig uppsyn och blickade strängt ut över salen. Alecto satt och smålog och såg ut att stortrivas, medan Amycus hade ett obehagligt kyligt leende över hela ansiktet. McGonagall såg högst ogillande ut, men satt stelt på sin plats och såg ut över salen utan att vilja ha något med sina lärarkollegor att göra. Trelawney var inte där och resten såg lika måttligt förtjusta ut som de övriga. Hagrid verkade också saknas. Jag undrade om jag skulle få ha lektioner med honom i år igen, eller om han var bannlyst som lärare nu med det nya styret i skolan.

Precis som jag väntat mig var det en avsevärt mindre skara med elever som tågade in för att sorteras in i sina elevhem. Flitwick skötte sorteringen i år och hatten sjöng i stort sett samma sång som tidigare om illavarslande omen och om vikten av att samarbeta i dessa mörka tider.
Applåderna var i alla fall uppmuntrande när eleverna fick sina tilltänkta elevhem.

Severus behövde bara resa sig för att det skulle bli tyst i salen. Man hade kunnat höra en knappnål falla och jag undrade nästan om en stor del av eleverna höll andan när han gick fram till podiet för att hålla sitt tal.
För en sekund lät han blicken svepa över den tysta salen, som om han frös dem en och en med blicken.
När han sedan började tala var det med låg och långsam röst, precis som han gjorde på sina lektioner, men mer röst än så behövde han inte använda då säkert även personer som stått ute i hallen hade kunnat höra honom i den totala tystnad som låg över salen.
”Välkomna, kära elever till ett nytt och spännande år i vår ärofulla och anrika skola. Det är med stor stolthet som jag tagit positionen som er rektor och jag hoppas att vi har ett lärorikt och intressant år framför oss... Vi har som bekant några nya professorer i lärarstaben som ska dela med sig av sina kunskaper till er under det kommande skolåret. Alecto Carrow ska ta över professor Burbages’ plats som lärare i Mugglarstudier.”
Severus gjorde en knappt märkbar gest mot lärarbordet där Alecto satt.
Alecto reste sig med ett brett leende som hade kunnat jämställa henne med Umbridges mest lömska leenden.
Hon bugade mot salen, men det var nästan bara elever i Slytherin som applåderade.
”Amycus Carrow ska bli er lärare i Försvar mot svartkonster.”
Även Amycus reste sig och bugade mot eleverna till samma svala applåder.
Severus väntade tills Amycus satt sig ner igen innan han fortsatte med sitt tal.
”Jag är säker på att ni alla är spända av förväntan inför det läsår som vi står inför, men innan vi ska ta för oss av festmåltiden och sedan få ta oss till våra sovsalar så ska jag klargöra den traditionsenliga listan med regler som vi alla bör följa.”
Jag undrade om reglerna kändes mer hotfulla för alla när det var Severus som läste upp dem. Han fick det i alla fall att låta som att man hade en större fördel om man blev taget av något i Förbjudna skogen än om man åkte fast för att smyga sig dit, för att bara nämna ett alternativ. Han nämnde även att i brist på prefekter så hade han utsett en överprefekt. Han nämnde mitt namn, men jag behövde som tur var inte resa mig och buga som lärarna gjort. Han sa bara att jag kunde kännas igen på det vita ö-et på mina kläder. Jag märkte ändå att många sneglade åt mitt håll när min position nämndes. Jag höll Dracos hand under bordet och höll blicken fäst på Severus för att inte behöva se på alla som betraktade mig. Vid det här laget hade nog ryktet spridit sig att jag var Severus’ dotter och att jag nu dessutom var överprefekt talade nog sitt tyliga språk i deras ögon.
Det var en lättnad när Severus’ tal var över och maten serverades. Severus hade inte heller kommit med Dumbledores skojfriska ord för att frammana maten, utan hade bara kort sagt ”varsågoda” och sedan gått tillbaka till sin plats medan faten fyllts framför oss.
Aptiten var kanske inte den bästa, men att strunta i att äta skulle inte löna sig. Jag behövde vara skärpt och i gott skick om jag skulle orka med de kommande månaderna.
Jag hade fortfarande inte tittat bort mot Gryffindors bord för att se hur Neville såg ut att hantera situationen.
Skulle han lita på mig efter allt han fått veta om mig, eller skulle han sky mig som pesten som alla andra?
Jag vågade inte ens gissa mig till vad som rörde sig i hans huvud just nu.

Till min stora förvåning reste sig Draco direkt när Severus sa att prefekterna skulle ta med sig förstaårseleverna till elevhemmen. Han hade struntat blankt i sina prefektuppgifter tidigare, men nu samlade han de yngsta eleverna tillsammans med Pansy och visade dem hur man kom till elevhemmet. Han kanske inte höll dem i handen och gav dem uppmuntrande leenden, men han gjorde sin plikt och visade dem respekt.
Jag lät blicken vandra över salen innan jag följde med strömmen mot fängelsehålorna. Inte för att jag var säker på vad jag egentligen tittade efter, men jag hade en roll att spela. Jag var den viktiga och lite högfärdiga rektorsdottern, så jag kunde lika gärna börja visa de sidorna nu så att min roll blev trovärdig.

I elevhemmet gick förstaårseleverna raka spåret till sina sängar och ville gå och sova.
Jag förstod dem. Första dagen hade en förmåga att suga all energi ur en tills man knappt orkade dra av sig kläderna för att krypa till sängs.
Draco kom till uppehållsrummet för att hålla mig sällskap i en av sofforna för en kort stund, innan även vi valde att gå och lägga oss. Det tog emot lite att behöva skiljas åt inför natten, men nu var vi i skolan och kunde inte ta oss friheten längre. Visst skulle jag smyga över till hans säng i något skede, men det fick vänta till lite senare. Första natten kunde vi åtminstone uppföra oss som vi skulle.

Jag vaknade ungefär i samma stund som alla andra började röra på sig i sovsalen. Jag var inte säker på om jag inbillade mig, eller om vi alla verkade lite mer dämpade än vanligt. Ingen av oss pratade glatt om något, även om vissa inte verkade direkt deprimerade.
Pansy svepte fram med näsan höjd, så hon var definitivt inte dämpad. Hon var bara för fin för att tala med någon av oss andra.
Milli gav mig ett litet leende när våra blickar möttes och Tracy gav mig en nickning till hälsning, men vi sa inte mycket mer än så till varandra.
Draco satt i uppehållsrummet och väntade, men reste sig direkt när han såg mig.
Tillsammans gick vi ner till frukosten där en ganska tryckt stämning rådde.
Jag hoppades att det inte skulle bli mycket värre, men vågade inte hoppas allt för mycket.

Precis som året innan började jag med forntida runskrift i två lektioner, innan jag fick skynda mig lektionen i försvar mot svartkonster. Draco hade fått vara ledig medan jag haft runskrift, så han stod färdigt och väntade på mig när jag kom till lektionen.
En grupp elever stod samlade utanför och väntade. Neville var en av dem, men han pratade med Seamus Finnigan och undvek att se åt mitt håll. Jag förvånades över att Neville fortfarande hade ämnet, men han kanske kände att han lärt sig så mycket på DA mötena att han ville fortsätta med ämnet ändå. Jag hoppades att det inte skulle innebära något dåligt. Något sa mig att Amycus inte var en särskilt pedagogisk och pålitlig lärare.

Klassrummet som vi fick stiga in i liknade väldigt mycket på det som Severus haft under sin tid om lärare i försvar mot svartkonster. Det var rätt mörkt och olycksbådande, men Severus hade jag ändå litat på. Vad Amycus kunde tänkas hitta på kände jag mig mycket misstänksam mot.
Draco och jag valde att sätta oss lite längre bak.
Amycus ställde sig framme vid griffeltavlan och vände sitt kusligt småleende ansikte mot oss. Hans ögon var olyckbådande kalla och hans nöjda uppsyn gav mig onda aningar.
”Välkomna. Mitt namn är Amycus Carrow och jag är er nye lärare i försvar mot svartkonster. Jag hoppas att ni är spända av förväntan över att få fördjupa er i detta oerhört spännande ämne. Låt mig börja med att förtydliga att jag är väl medveten om skolans tidigare ovilja att lära ut ämnet om svartkonster av rädsla för att ni ska börja använda er av det själva. Detta är struntprat enligt mig. Jag anser att man bäst försvarar sig mot sådant som man känner till och hur ska ni kunna försvara er mot en förbannelse om ni inte ens vet vad förbannelsen gör? I mitt klassrum ska vi utforska mörk magi och lära oss exakt vad den gör. Vi ska lära oss hantera den och bemästra den, så att vi förstår den. Vi ska börja med det teoretiska, men snart kan vi börja öva på att verkligen använda oss av den.”
Han gjorde en gest med trollstaven så att en trave böcker på katedern började dela ut sig själva.
”Svartkonstens grunder och utövanden, är en mycket användbar bok, om jag får säga det själv. Den lär svartkonster från en enkel bas, så att även de mest trögtänkta av er borde kunna förstå.”
Amycus’ blick svepte inte helt oväntat förbi Neville.
Neville satt någon rad längre fram än mig, så jag såg inte hans ansikte, men jag tyckte mig kunna ana att hans kinder blev lite rödare.
Vi fick de svarta böckerna med läderpärmar utdelade och blev beordrade att läsa det första grundläggande kapitlet.
Så länge vi bara skulle läsa så var det väl okej, men jag hade en olyckbådande känsla av att det inte skulle bli så enkelt under de kommande lektionerna.