𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

20. Krigets början

De stora rubrikerna i The Daily Prophet bara kort därefter kändes nästan för galna för att vara sanna.
Att ta sig in i ett valv Gringotts var imponerande, men att fly på en drake var närmast ofattbart.
Jag kände till deras jakt efter horruxerna, så jag antog att en av dem legat i Bellatrix’ valv på Gringotts.
Jag kunde bara hoppas att de hittat vad de sökte och att de var oskadda.
En sak som oroade mig var att Dobby förmodligen inte klarat sig då jag antog att de skulle ha använt honom för att utföra det hela annars.
Jag visste inte om en husalf kunde ta sig in och ut ur Gringotts på samma sätt som Dobby tagit sig igenom skyddsbarriärerna på Hogwarts och herrgården, men det vore lite märkligt om en husalf kunde det.
De fanns nog flera som skulle be sin husalf att plocka ett och annat ur någon annans valv annars, om det inte fanns några hinder.
Kanske kunde en husalf ta sig in på Gringotts, men inte in i ett valv?
Det kändes mer logiskt, men det innebar ändå att Dobby nog inte fanns längre.

En stark känsla av att något skulle hända snart ville inte riktigt släppa mig och jag fick svårt att slappna av.
Att gå och lägga sig den kvällen då det kändes som värst ansåg jag att var bortkastat då jag ändå inte skulle kunna sova.
Draco gjorde mig sällskap i uppehållsrummet och vi satt tätt tillsammans i soffan närmast den öppna spisen.
Brasan brann som vanligt i stora spisen med sitt ormsigill och det grönaktiga vattnet utanför fönstret var så mörkt att man inte kunde urskilja något utanför glaset.
Draco satt med en arm om mina axlar och jag betraktade eldens dansande lågor medan jag hela tiden försökte känna om något förändrades i miljön runt oss.
Än så länge hade jag inte känt någon ovanlig magi i rörelse, men jag anade att den saken skulle ändras snart.

Fler elever än någonsin hade varit borta från skolan när vi kommit tillbaka från påsklovet, så skolan kändes ovanligt tom, även om jag visste att det fanns en hel del elever i Vid-behov-rummet.
Jag hade inte hunnit prata med Neville än, men om det varit något särskilt hade han nog meddelat mig via mynten.
Ändå kände jag starkt att något var på gång.
Något stort som skulle hända och det snart. Jag var helt säker på att det var det annalkande kriget som jag visste att skulle komma, men exakt vad som skulle hända gick inte att gissa, lika lite som jag kunde säga exakt när det skulle hända.

En plötslig värme i fickan fick mig att reagera och jag fiskade snabbt fram myntet.
Nyfiket tittade jag nära på det för att läsa på den lilla texten längs myntets kant.
Harry Potter är tillbaka på Hogwarts, stod det.
Mitt hjärta gjorde ett litet extra skutt och jag visade myntet för Draco.
”Är Potter här? Nu?” undrade han förbryllat.
”Tydligen.”
Jag lät myntet glida ner i fickan igen och reste mig.
”Vad ska vi göra?” undrade han.
Jag blev stående då jag egentligen inte hade en aning om vad skulle göra.
Jag tog ett djupt andetag för att samla mig.
”Vi lägger upp en grundläggande plan. Jag vill inte att vi båda blir vilsna om något underligt händer... Om vi skiljs åt kan du söka upp Blaise och Theodore om det passar i den situation du befinner dig i. Annars kan du slå följe med Crabbe och Goyle för att på så sätt hålla ett öga på dem. De borde tro att du är på deras sida fortfarande och kan på så sätt se till att de inte gör något dumt som förstör för oss. Själv planerar jag att hålla mig dold och försöka hjälpa till i smyg. Det blir precis som när vi släppte in Dödsätarna i skolan sist. Jag går säker för de flesta, så jag borde kunna ta mig runt relativt lätt.”
Draco reste sig med orolig uppsyn.
”Du är ändå rektorns dotter och Snape har inte direkt gjort sig populär i år. Du kanske har vänner på båda sidor, men du kan lika lätt ha fiender på båda sidor.”
Jag lutade mig närmare honom så att min panna nästan rörde vid hans.
”Jag lovar att vara försiktig. Du vet att jag tål mer magi än de flesta och att jag är mer än kapabel att försvara mig. Vi håller ihop så mycket vi kan, men om det gör större nytta att vi går skilda vägar så garanterar jag att jag hittar dig sen.”
Jag pratade mjukt med honom och avlutade med en lätt kyss.
Klart att han var orolig.
Jag var orolig för honom också, men jag ville samtidigt göra vad jag kunde för att hjälpa till.