𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

23. Djävulsögat

Det tog någon sekund innan det lossade för mig och jag störtade in i rummet.
Severus låg slappt på rygg med sin hand vilande mot halsen där han tidigare försökt att stoppa blodflödet från bettet som Nagini gett honom.
Jag behövde bara ge honom en blick för att inse vad som hänt.
Av någon anledning hade Voldemort valt att låta Nagini bita honom. Giftet och blodsförlusten hade dragit ut på det, så jag visste redan att han inte avlidit direkt. Han måste ha lidit innan döden till slut tog honom.
Jag föll på knä och lutade mig över honom medan jag greppade hans kläder. En våldsam snyftning skakade mig, innan ögonen började tåras.
Den första vuxna som jag sett som en förälder fanns inte längre hos mig.
Den första person som behandlat mig som sitt barn och som velat skydda mig, som förstått mig och som var villig att offra sig själv för mig...
Det skar i hjärtat att veta att Voldemort förmodligen bara haft någon likgiltig förevändning att slita Severus ifrån mig. Något patetiskt påhitt som han bara velat testa.
Severus kropp var fortfarande varm under mig när jag grät i hans kläder. Det var nästan som om han bara sov. Tystnaden i hans bröst som jag grät mot talade dock sitt tydliga språk och jag visste att han var borta. Sorgen var så ofantligt mycket värre än något jag upplevt tidigare. Hela jag värkte och gråten tycktes kräva mer av mig än jag klarade av att ge. Jag kvävdes och drunknade i den medan den låg som ett tungt, strävt mörker över mig.

Plötsligt var det som om allt stannade upp.
Jag frös precis efter en snyftning och höjde sedan huvudet.
Min blick föll på Severus’ bleka ansikte och själva tiden verkade ha stannat.
En instinkt tryckte mot mitt undermedvetna.
Min blick flyttades mot mina händer och fann att de glödde inifrån, som om ett sken tänts i dem, men knappt synbart om det inte vore för mörkret i rummet.
Långsamt lät jag mina händer röra sig upp mot Severus’ bröstkorg, tills jag kände att jag hade dem på rätt plats.
Jag hade läkt sår och sammanfogat brutna ben, botat infektioner och tagit ner svullnader.
Jag tänkte inte ge upp förrän jag försökt att bota själva döden.

En inre vibration byggdes upp i mig.
Den spred sig i rummet runt mig via golvet och jag kunde se skenet av mina egna glödande ögon vagt lysa upp Severus’ ansikte.
Jag koncentrerade mig hårt på att få giftet att lämna Severus’ kropp samtidigt som jag fick hans blod att dra sig tillbaka dit där det skulle vara.
Jag slöt ögonen och fick Severus’ hjärta att dra ihop sig i ett hjärtslag, snart följt av ett annat.

Jag vägrar låta dig dö.

Severus drog häftigt efter andan och skakade till under mina händer.
Jag släppte den hårda koncentration som jag försatt mig i och kände utmattningen svepa över mig så plötsligt att det snurrade till i huvudet. Jag vinglade till och kollapsade över Severus medan rummet snurrade runt mig.
För ett ögonblick visste jag knappt vad som var upp eller ner i det vindlande rummet, men jag kände Severus lägga sina händer på min rygg och det var allt som betydde något.
Långsamt stannade rummet upp och jag lyssnade med stigande glädje på hjärtslagen under mitt öra och kände bröstkorgen som hävde sig mot mig.
Severus hostade till igen och tog ett lite djupare andetag.
Svindlandet i mitt huvud avtog och jag rätade på ryggen.
När jag såg in i de mörka ögonen kände jag den slutgiltiga lättnaden svepa över mig.
”Hur mår du?” undrade jag.
Severus lade en hand mot min kind och såg mig allvarligt i ögonen.
”Det här kan du inte berätta för någon.”
Jag höll hans blick medan jag försökte komma fram till vad han menade.
Draco hade hållit sig i bakgrunden, men nu kom han fram och satte sig på huk på andra sidan om Severus.
Severus släppte mig och räckte fram handen mot mig och Draco, så att vi hjälptes åt med att få honom på fötter.
Det märktes tydligt att han var medtagen av händelsen och det var nätt och jämnt att han klarade av att stå.
”Vi måste få hem dig”, sa jag medan jag stödde upp honom.
Han hängde med en arm om mina axlar och den andra om Dracos.
”Ingen får se oss”, sa Severus, vilket jag anade att hade med hans första ord att göra.
”Vi tar dig till Wicker Hall”, sa jag och transfererade oss till den vindpinade ängen bredvid mitt slott.
Det lyste i några av fönstren, vilket kändes som en mycket välkommen syn som värmde i hjärtat.
Ljudet av havet hördes avlägset när det kastade sig mot klipporna och skummade i kaskader medan vinden viskande prasslade i gräset runt oss. Hemtama, lugnande och välbekanta ljud som fick kriget i Hogwarts att kännas så oerhört avlägset.