𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

7. På gott och ont

Jag märkte ganska snabbt att Amycus kallade sitt ämne för ”svartkonster” istället för ”försvar mot svartkonster”, även om han inte öppet sagt att ämnet bytt namn.
Jag märkte också att Alecto gärna berättade hur lätt det skulle bli att göra sig av med eller förslava mugglarna ”när vi kommit till makten”.
Flera elever började se allt mer missnöjda ut och det dröjde inte länge innan folk började visa tecken på misshandel.
Det kom smygande först.
En flicka med ett blåmärke på käken, en pojke med blåtira, en äldre pojke med svullen läpp och en annan med svullna, röda fingrar.
Neville fick ett sammanbitet utseende under de kommande dagarna och snart mötte jag honom i korridoren med ett färskt jack i pannan som han tryckte en näsduk mot. Gryffindor hade mugglarstudier med Hufflepuff, men jag såg att det var därifrån han kom.
Kvickt vände jag på klacken och gick raskt ikapp honom.
Innan han hunnit reagera ryckte jag med honom in i en lite smalare sidokorridor.
”Vad hände?” väste jag halvviskande.
Nevilles blick flackade över mitt ansikte som om han försökte fastställa vad jag hade för avsikter.
”Var det Alecto?” fortsatte jag att halvviska.
Hans blick vändes mot Draco med lätt rynkade ögonbryn.
Jag såg på Draco, som stod med händerna i fickorna bredvid oss.
”Kan du hålla vakt?” bad jag.
Draco mötte min blick och nickade, innan han vände om och gick till korridorens öppning mot den större korridoren.
Lite nonchalant lutade han axeln mot väggen nära hörnet och såg ner i korridoren utanför.
Neville mötte min blick igen.
”Kan jag få se?” undrade jag med en blick mot näsduken han tryckte mot pannan.
”Varför bryr du dig?” frågade han, men lät mer förvirrad än irriterad.
”Varför skulle jag inte bry mig? Få se hur illa det är.”
Jag tog tag i hans hand och han lät mig dra bort den från pannan.
Ett jack satt strax ovanför hans ögonbryn.
Det blödde fortfarande lite och en rubinröd droppe spred sig i ögonbrynet på honom medan jag stod och tittade på det.
”Kan jag få fixa det åt dig?” undrade jag.
Han tryckte tillbaka näsduken mot såret och såg tvekande ut.
”Jag försöker visa alla att man visst kan säga ifrån. De kan inte göra så mycket mer än att hota och slå oss. De får inte döda oss direkt, så jag vill visa att det är okej att säga ifrån.”
Jag nickade och lät blicken vandra till hans blodiga näsduk igen.
”Kan jag få läka det utan att det syns då? Jag kan till och med få det att se värre ut om du vill, även om jag läker det på insidan”, föreslog jag.
”Kan du göra det?”
Han såg överraskad ut och jag nickade.
”Absolut... Hur illa vill du att det ska vara?”
Han tog handen från såret igen.
”Bara det syns så är det okej.”
Jag nickade och lade min hand över såret.
Jag hade snappat upp hur läkande magi fungerade, så jag kunde utan problem få såret att sluta blöda och reparera de skador som uppstått.
Jag såg förstås till att lämna det synligt så att det skulle synas att han fått det.
När jag var klar tog jag upp en liten spegel som jag hade i min väska.
”Duger det?” undrade jag och räckte honom spegeln.
Han tog den och granskade sitt svullna sår.
Han log lite.
”Helt perfekt. Och det gör inte ens ont längre. Nu kommer det att bli ännu lättare att se helt oberörd ut när jag får stryk... Om du kan tänka dig att göra om det, förstås?”
Jag nickade och tog emot spegeln när han gav tillbaka den.
”Säg bara till... Du och dina vänner försöker återskapa Dumbledores armé, va?”
Hans blick flackade lite över mig, innan han snabbt såg bort mot Draco.
”Vi kan gå med, om ni vill, men vi måste förstås ge sken av att vara era värsta motståndare. Vi hjälper gärna till”, fortsatte jag.
”Ni? ... Du menar att ni båda skulle...”
Neville verkade inte veta hur han skulle vända sig.
”Ja, absolut. Är det något ni behöver hjälp med?”
Neville höll min blick en stund.
”Inte just nu, kanske... Men skulle det dyka upp något så säger jag till... Och ser ni några som målar på väggarna...”
”Så har vi inte sett något”, avbröt jag honom.
”Och om någon mer skulle bli skadad?”
”Då är det bara att säga till. Hittar du inte mig så kan du be Draco att hämta mig.”
Neville såg osäkert bort mot Draco igen, men nickade sedan.
”Goddag, professor Carrow”, sa Draco plötsligt borta vid hörnet.
”Goddag, Malfoy... Var har du din flickvän?” undrade Alecto med viktig ton.
”Um... Hon är nog i närheten... Vill ni henne något?”
”Jag har ett meddelande från rektorn till henne.”
Alecto steg plötsligt fram i öppningen till korridoren vi stod i.
”Ah. Där är du ju.”
Alectos blick blev lite undrande när hon såg mig och Neville.
”Är ni upptagen, miss Devltree?” undrade Alecto.
”Nejdå. Vi bara... pratade lite.”
Jag fick det att låta som att jag hotat och nedvärderat Neville och höjde näsan lite med viktig uppsyn.
”Longbottom har nog förstått att det är i hans intresse att se efter var han går i fortsättningen”, tillade jag i samma högdragna ton och gav Neville en kall blick.
”Jag ber än en gång hemskt mycket om ursäkt, Devltree. Det ska inte hända igen.”
Nevilles snabba uppfattning om skådespelet var imponerande.
Han gav mig en mörk blick och skyndade sedan snabbt iväg med arga steg.
”Jag tyckte att ni sa något om min far, professorn?” frågade jag sedan Alecto medan jag gick bort mot henne.
”Ja. Din far bad mig att be dig gå till hans kontor. Han ville tala med dig. Lösenordet är Aconite.”
Jag nickade.
”Tack, professorn.”
Hon gav mig ett leende som skulle föreställa vänligt, men Alectos ansikte var nog inte gjort för vänliga uttryck.
Draco och jag behövde bara utväxla en blick innan vi skildes åt.
Han skulle vänta på mig någonstans tills jag var klar. Antingen vid stora salen, om det närmade sig mattiden, eller i elevhemmet.