𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)🇸🇪

19. Efterskalv

Precis innan dörrarna i entrén slogs upp transfererade jag mig upp till korridoren på andra våningen.
Jag såg mig snabbt om och fick syn på en lite högre hylla där det stod två ljusstakar.
Det var precis vad jag sökte.
Snabbt gick jag dit och tog en av dem.
Jag granskade ljusstakens form, innan jag lade handen mot min panna.
Efter att ha ordnat skador som egentligen var läkta redan åt så många elever så hade jag övat upp mig ganska bra.
Jag skapade en lagom svullen bula och ett litet sår där det skulle få rinna någon droppe med blod. Ljusstaken placerades strategiskt så att det skulle se trovärdigt ut, innan jag lade mig på golvet med mina röda lockar utspridda över golvet. Det skulle se ut som att jag blivit fälld och dråsat i golv när jag varit på väg ner till salen från biblioteket.
Så snart jag låg på bästa möjliga sätt slöt jag ögonen och lät några droppar blod sippra fram och rinna ner för pannan.
Blodet nådde inte hela vägen ner till mattan då jag inte ville förstöra något med blodfläckar, men det fick rinna tillräckligt för att se lite dramatiskt ut.

Ljuden från nedre våningen var skrämmande och jag fick än en gång stålsätta mig för att inte rusa till undsättning.
Jag undrade om jag inte kunde resa mig och lite vimmelkantigt vingla ner till de andra?
Min ankomst kanske skulle skona någon från en allt för hård bestraffning?
Jag kunde ju påstå att jag vaknat upp efter smällen precis nu.
Medan jag rådbråkade med mig själv om vad som var vettigast hörde jag Voldemorts avlägsna stämma mullra på ett mycket oroväckande sätt. Bellatrix lät som att hon bedyrade att hon verkligen gjort allt i sin makt, men att Harry ändå lyckats komma undan. Det skulle inte förvåna mig om hon stod på sina bara knän och grät medan hon höjde sina händer mot Voldemort i en bönande och bedjande gest.
Mitt hjärta dunkade snabbt och hårt medan jag lyssnade och försökte gissa vad som hände. Jag kände ingen magi än så länge, så det verkade mest röra sig om en utskällning.
Plötsligt hördes steg som kom upp för trappan.
Med slutna ögon lyssnade jag på stegen från två personer som kom upp till korridoren.
”Men kära nån!”
Narcissas förfärade röst hördes långt borta, innan steg sprang fram till mig och jag kände Dracos närvaro när han gick ner på knä vid mig.
Narcissa var inte långt bakom honom.
”Evi!” viskade han skrämt och hans varma hand lades på min axel.
Jag slog upp ögonen och såg upp på honom med lite yrvaken uppsyn.
Jag blinkade till och såg chockat på hans blodstrimmiga ansikte.
”Vad hände?” frågade jag i samma stund som Narcissa lutade sig över mig.
”Var har hänt här?” undrade hon.
Jag såg mig om.
”Det var en husalf här... Jag hörde att det var något på gång och skulle gå för att se vad det var, men när jag kommit halvvägs i korridoren stod det plötsligt en husalf på hyllan där.”
Jag höjde handen och pekade på hyllan som jag tagit ljusstaken ifrån.
”Innan jag visste ordet av så skickade han något mot mig. Jag vet inte säkert vad det var, men det small till ordenligt i huvudet”, tillade jag och grimaserade lite medan jag förde handen till pannan.
”Dobby”, fnös Narcissa ogillande.
Draco såg bara oroligt på mig medan Narcissa vände sig om för att sedan hitta ljusstaken som jag lämnat på golvet.
Jag tog tillfället i akt och såg stadigt in i Dracos ögon medan jag lade pekfingret över munnen. Ett sätt för mig att säga att jag var helt okej, men att han skulle fortsätta spela med.
När Narcissa vände sig om med ljusstaken i handen återgick jag snabbt till mitt omtumlade skådespel.
Draco verkade för en sekund slappna av lite, men spelade sedan vidare sin roll som orolig pojkvän riktigt bra.
”Vad hände egentligen där nere?” undrade jag då jag skulle föreställa helt ovetande om situationen i herrgården.
”Jag berättar sen. Nu måste vi titta till det där”, sa Draco och hjälpte mig upp från golvet med en orolig blick på bulan i min panna.
”Ditt ansikte ska vi nog ta först. Jag kan ordna det åt dig”, erbjöd jag.
Ett litet leende ryckte till i Narcissas mungipa.
Jag uppskattade att Draco sagt att han skulle berätta senare om händelserna. Då kunde vi kanske påstå att han berättat allt, utan att faktiskt teatraliskt låtsas diskutera hela händelseförloppet.
Jag hade trots allt bara missat lite under den tid jag rusat iväg för att hitta Dobby, men inte den väsentliga delen av händelserna.