Utan dig är jag inget || O.R

0.1 || Sorg blir till glädje

Jag springer och springer gråtandes tills jag kommer till en bro där jag flåsandes stannar.
Just nu finns det bara en tanke i mitt huvud Varför finns jag??....
Jag tar tag i räcket och tar ett kliv upp och sendan forsätter jag upp tills jag står med båda fötterna på brons övre räcke.

Jag sträcker ut armarna och drar in den svala luften medan jag blundar hårt.
Nu Liva har du chansen, det är nu eller aldrig, du har ändå inga vänner och ingen familj... Alla hatar dig!!!!

Nu, nu hoppar jag "Farväl livet, farväl jorden."

"NEEEJJJJ HOPPA FÖR HELVETE INTE!!!"
Är det jag hör när jag satt ena foten över räcket påväg att hoppa.

Jag ställer tillbaka foten på räcket.
Rösten, vad är det med rösten?
Varför känner jag ingen den så väll?
Fan vad tänker du Livia, det spelar ändå igen roll det är säkert en som hatar mig och vill inte att jag ska dö så han kan få fortsätta se mig lida!

"LÅT MIG VA!" Skriker jag som svar med gråten i halsen.

"NEJ DET TÄNKER JAG INTE FÖR HOPPAR DU HOPPAR JAG!"
Skriker rösten som jag ännu inte listat ut vem den är till svar.

Jag tänker efter en kort sekund, det är verkligen något speciellt med den rösten men jag vet ändå inte vem det är...
Jag måste bara se vem det är!

Jag öppnar ögonen och vänder mig om och slinter till, jag skriker innan jag faller ner ifrån räcket mot en säker död...

Jag känner en hand som har ett hårt grep runt min handled jag tittar uppp och möter hans blick, den där killens som alla tjejer i klassen pratar om och som tydligen är med i ett band.
Det var därför jag kände igen rösten!

"SLÄPP MIG!!!"
Skriker jag och försöker krångla mig ur hans grepp.

"INTE EN CHANS ATT JAG SLÄPPER DIG!"
Skriker han tillbaka.

Han börjar dra upp mig mot bron, men jag kämpar konstigt nog inte emot.

Hur fan kan han orka att dra upp mig!? Jag som typ väger 1000 kilo eller ja iallafall enligt dom i min klass.

När han har dragit upp mig på bron så jag har kommit på fötter står vi stilla och bara tittar på varandra.

Det är precis som att tiden stannar upp, jag tittar in i hans glittrande chokladbruna ögon som man bara kan drunkna i och han i mina ljus blåa ögon.

"Ehh föresten vad heter du?"
Säger killen och kliar sig i nacken medan han tittar ner i backen.

"Liva och du?"
Svarar jag.
"Omar, vad fint namn du har!"
Säger Omar en aning schenerat.
"Dsm!"
Säger jag och rodnar.

"Åhh vad i hela friden fick dig att vilja hoppa ifrån bron!??"
Säger han helt plötsligt.

Åter igen börjar tårarna forsa nedför mina kinder.

"Du behöver inte berätta om du inte vill, huvudsaken är att du inte försöker igen!"
Säger Omar och omfamnar mig i en stor, varm, mysig kram.

"Du bad om det så jag ska berätta!"
Säger jag sorset.

"Jo det var så att imorse när mina föräldrar skulle skjutsa mig och min bror till skolavslutningen...."
Mer hinner jag inte säga innan jag bryter ut i ännu mer tårar.

Jag borrar in mig i hans varma, gosiga tröja och fortsätter berätta
"Jo som sagt mina föräldrar skulle ju skjutsa oss till skolan och det var så att en lastbil hade kört av vägen och vi hade bråttom och vi han inte stanna så vi körde rakt in i lastbilen och jag var den ända som klarade mig....
Sen sprang jag hela vägen hit"

Tårarna faller en efter en nedför mina kinder, jag har nog aldrig gråtit så här mycket förut!

"Ohh herregud så du har igen familj kvar!??"
Frågar Omar chockat.
"Nej"
Säger jag tyst och sluter ögonen för en minut-

"Inga vänner heller för alla i skolan mobbar mig förlåt jag kanske ska gå för du gillar säkert inte häller mig..."
Säger jag och tittar tårögt upp på Omar.
"Nej, nej, nej, jag gillar dig och det där med att du inte har några vänner är inte alls sant du har ju mig!"
Säger Omar och släpper kramen.

Efter en stunds tystnad säger Omar
"Vill du följa med mig hem?"
och ler.
"Ja jag har väll inte någon annanstans att ta vägen!"
Svarar jag Omar.

"Kom!"
Säger Omar och gör en schest med handen som visar att jag ska följa efter.

Jag följer frivilligt efter.

På vägen hem till Omar pratar vi om allt mellan himmel och jord som om att vi har känt varandra i flera år!