Utan dig är jag inget || O.R

0.2 || Nytt hem?

När vi väll är framme vid den röda villan som tydligen är Omars hus öppnar han dörren och säger
"Välkommen in!"

Jag går först in med Omar hak i häll bakom mig.

När vi har klätt av oss ytterkläderna ropar Omar på någon och om jag inte hörde fel tyckte jag att han sa Wilnur.

Efter en nån minut kommer en kvinna i kanske 50 års åldern in.
Hon liknar Omar väldigt mycket i ansiktet och med sitt svarta hår, bruna ögon och lite mörkare hy.
Fast det kanske är Omar som liknar henne!

"Hej Omar och vem har du med dig då?"
Säger hon och ler glatt mot mig!
"Livia hennes familj dog i en bilolycka så hon höll på att ta självmord men jag räddade hon!"
Säger Omar med en allvarlig ton.
Wilnurs glada ansikts utryck ändras snabbt till en mer orolig blick.
Sedan säger hon
"Men lilla stakare så du har ingen stans att ta vägen?"

Åter igen dyker minerna upp ifrån när jag såg min familj dö....

Jag fäller en tår och tittatar sedan ner på golvet.
"Nej och det kommer jag aldrig att ha..."
Säger jag sorgset.

"Omar får jag prata lite med Livia? Du kan väll vänta här?"
Säger Wilnur och lägger sin ena hand tröstande på min rygg.
"Aa okej"
Svarar Omar kort.

Vi går in ett rum som ser ut att vara ett vardagsrum.
Sedan sätter vi oss ner i en svart soffa.

"Så har du någon annan släkt som du kan bo hos?"
Frågar Wilnur mig.
"Mamma är uppvuxen på ett barnhem och pappas släktingar vill inte veta av han eller hans barn! Så nej det har jag inte.."
Säger jag med en nedstämd ton.

Hon funderar en stund innan hon säger
"Hmm, skulle du vilja bo här med mig, Omar och Thomas?"

"Jag kan prata med socialtjänsten om du vill det?"
Säger hon och tittar sedan undrande på mig.

"Vem är Thomas?"
Svarar jag oförstående.
"Ojj förlåt för att jag inte sa det!Thomas är min man och Omars bonus pappa"
Svarar Wilnur.

"Jaa, jag skulle jätte gärna vilja bo här!!!"
Svarar jag snabbt och ett leende sprids på mina läppar.

"Du kan väll be Omar visa dig rummet bredvid hans rum där du ska få sova så ska jag prata med Socialtjänsten"
Säger Wilnur med en liten nedstämd ton. Undra varför!?

"Okej"
Svarar jag och börjar hypat gå mot hallen där Omar förhoppningsvis fortfarande är.

När jag väll är framme vid hallen där Omar forfarande sitter med sin telefon, säger jag eller rättare sagt skriker
"OMAR JAG KANSKE SKA FÅ BO HÄR!!!"

Han tittar snabbt upp på mig med ett jätte stort leende på läpparna och säger
"Är det sant??"
"Jaaa det är sant Omar!"
Omar hoppar upp ifrån trappan där han sitter och kramar om mig hårt och jag han.
Både jag och Omar har ett stort leende på läpparna.

Men just de Omar skulle ju vissa mig det där rummet!

"Omar du skulle visa mig rummet bredvid ditt som jag tydligen ska få bo i"
"Ahh visst kom"
Säger han nedstämt.

"Men Omar, varför är ni så ledsna över det rummet?"
Säger jag undrande och tittar up på honom.

"Jo det är såhär att när jag var mindre hade jag en syster som hette Alyssa men hon dog i en hjärtattack när hon bara var 5 år... Det var hennes rum...."
Säger han och fäller en tår.

Jag ser på Omar att han blev väldigt sårad av den tanken och att han kämpar för att hålla tårarna inne.
"Men stackare du vet att jag finns för dig om du vill prata om det"
Säger jag och kramar om han.
"Tack du är snäll du! Men nu går vi upp!"
"Aa juste!"
Får han som svar.

När vi väll är uppe vid rummet som tydligen hade varit Alyssas rum och som nu skulle bli mitt sätter jag och Omar oss ner på sängen sedan tittar jag ut över rummet och sedan på Omar som sitter och stirrar på mig.
Undra varför, är han kär i mig??
Nej det kan han inte vara jag är ju inte ens fin!

"Är jag fin eller???"
Säger jag lite på skoj och viftar med min ena handen framför honom.
"Jaaa, neejnej eller alltså jooo!"
Säger Omar och rodnar som även jag börjar göra när han har sagt det!
Båda vänder bort sina huven åt varsitt håll. Är jag kär i han!??