Mira

Kapitel 7

Min näsa är rynkad och mina tänder blottas, där syns fyra stycken vassa huggtänder, två i överkäken och två i underkäken. Jag kollar upp mot mina ögon och ser att de lyser, på samma vis som Zacks ögon lyste igår kväll. Skillnaden är att mina lyser inte i gult, de lyser i.. lila? Varför är de lila?

Under tiden som jag stått och studerat mig i spegeln så har Katarina hunnit springa undan och fått tag i en stekpanna. Hon slår den hårt i bakhuvudet på mig och det får mig ur balans. Jag vinglar framåt och vänder mig sedan om i ett hopp och morrar högt åt henne där hon står med sin stekpanna i luften, beredd att slå mig.

"Stick härifrån ditt odjur!" Skriker hon och viftar med stekpannan.

Jag får en plötsligt känsla av att om jag inte ger mig av härifrån nu så kan det hända att jag.. dödar henne.. Jag har en sån kraftig känsla av att bara slänga mig över Katarina och riva henne i bitar.

För att inte riskera att döda henne så springer jag istället förbi henne och ut på parkeringen. Cykeln skiter jag i och springer istället in mot skogen.

Jag hör det knakande ljudet av att mina ben knäcks och sedan faller jag. Istället för att ramla ihop så landar jag på fyra vita tassar, jag vet inte hur, det bara händer, igen.

Jag rusar allt vad jag har och stannar först när jag kommit långt in i skogen.

Jag ramlar ihop och gråter. Plötsligt förändras min kropp tillbaka till människa och jag ligger i fosterställning ihop-krypen bredvid en sten.

"Vad händer med mig?!" Skriker jag rakt ut.

"Det är ingen fara" svarar en mjuk röst.

Jag tittar upp med tårfyllda ögon och ser en tjej med långt brunt hår stå en bit bort vid ett träd och kolla med mjuka, medlidande ögon på mig. Hon ser ut att vara i min ålder.

"Jag vet vad du går igenom, får jag hjälpa dig?" Säger hon försiktigt och räcker fram en hand.

Då inser jag att jag har sett henne förut. Det är hon med trucken, som hjälpte mig tidigare idag. Tara.

Jag nickar och sätter mig upp.

Tara kommer snabbt fram och ger mig en kram.

Jag tänker på Cassidy, då jag kramade henne och sa att allt var okej, då när hon berättade om varulven hon sett.. nu är det jag som är i hennes position. Bara det att jag är varulven. Hur ska jag förklara det här för henne..

"Jag är ett monster" snyftar jag när vi kramats klart.

"Nej, inte alls!" Säger Tara och torkar bort en av mina tårar. "Du är en Tenshi"

"En vadå?" Frågar jag förvirrat. "Jag är väl en sån där.. varulv.. eller?"

Tenshi.. Vad är det? Allt blir bara mer och mer förvirrande.

Tara ler vänligt mot mig. "Vi kallar oss inte varulvar, vi är inga monster"

Hon ställer sig upp och sträcker ut en hand mot mig, jag greppar den och hon drar upp mig på fötter.

"Vi kallar oss vargmänniskor, skiftare, vargar, månbarn. Det finns lite olika benämningar, men inte varulvar, vi är inte monster som sagt" Förklarar hon och börjar gå genom skogen, jag följer efter.

"Så du är också en Ten.. vad det nu hette?" Frågar jag.

"Tenshi." Säger hon och skrattar lite "Nej tyvärr. Jag är bara en vanlig varg"

"Så vad gör mig så speciell? Vad är en Tenshi?"

"En Tenshi är en varg med speciella krafter. Jag kan inte så mycket om det, visste inte ens om ni verkligen fanns förrän jag såg dina lila ögon"

Hon kollar upp på mig och i samma sekund så känner jag igen henne från igår kväll, det var hon som kikade ut ifrån den lilla stugan!

"Är du i samma gäng som Rhydian?" Frågar jag och avbryter henne i sin föreläsning om Tenshi.

"Gäng och gäng.. Vi kallar oss flock" säger hon och fortsätter "Men ja, det stämmer. Jag såg dig igår. Jag förstod att du inte visste om vad du var då Zack visade sig för dig. Jag ber om ursäkt för det. Det måste ha varit hemskt att uppleva sin första förvandling på det viset.."

Min första förvandling, ja.. Jag antar att det var vad som hände. Alltså ingen drog då.

Plötsligt hör jag min mobil ringa och stoppar snabbt handen i fickan och fiskar upp den.

Det är Cassidy, vad ska jag säga?

Tara tittar allvarligt på mig. "Du kan inte berätta vad du är för någon människa. Aldrig någonsin"

Jag tittar ner på min telefon, fan..

Jag svarar.

Ett ynkligt "Hej" lämnar min mun.

"Mira! Vart är du? Du har varit borta halva dagen och jag hittar dig inte i korridorerna i skolan! Vad händer?" Hörs från en orolig Cassidy i andra änden av telefonen.

"Eh.. Jag.. Jag mår inte så bra, behövde vara hemma idag" ljuger jag.

"Okej.. något särskilt?"

"Nej, jag måste ätit något dåligt bara, mår illa, ont i magen, har spytt"

Jag är sämst på att ljuga men Cassidy köper det.

"Okej. Du får krya på dig. Jag måste till lektion nu."

"Tack. Hejdå" Säger jag och vi klickar av samtalet.

Tara tittar på mig och ger ifrån sig ett litet medlidande leende, hon förstår nog att det var svårt för mig att ljuga för Cassidy sådär.

Det har börjat regna och vi skyndar ut från skogen och kommer ut på en fotbollsplan som jag känner igen, vi är nära där jag bor nu.

Tara stannar upp och tar tag i min arm. "Följ med mig till lägret, vi måste berätta för Rhydian att du är en Tenshi"

Jag rynkar på ögonbrynen. "Varför det?"

"Mira" Säger hon och tittar allvarligt på mig. "Alla Tenshi sägs ha varit utdöda i hundratals år, det är möjligt att du är den enda levande kvar"

"Okej.. och vad spelar det för roll?" Frågar jag.

"Tenshi's är magiska och.." hon pausar några sekunder. "Det finns en grupp varulvar som kallar sig för Taros, efter Taro den store, en man som styrde i flocken Baagøe innan Samarķ tog över. Taros sysslar med svart magi och har förstört hundratals liv. Det är en lång historia, snälla följ med till lägret så ska du få veta allt"

Jag bestämmer mig för att följa med Tara tillbaka till lägret, jag måste få veta vad allt det här handlar om, vad jag är och vad som är så speciellt med att vara en Tenshi.

~☆~

Vad tycks hittills? :)

Min berättelse kommer skilja sig lite ifrån andra varulvs-berättelser då jag även lägger in lite magi och annat här.

Hoppas ni ska gilla fortsättningen!