Mira

Kapitel 4

"Okej, jag ska. Jag lovar"

Jag ångrar nästan orden direkt jag sagt dem, hur ska jag lyckas få fram en polisrapport? Man ska inte lova saker man inte kan hålla... men i den här situationen kan jag inte säga nej till Cassidy. Kanske kan jag med hjälp av polisrapporten bevisa för henne att där inte finns några varulvar.

"Vill du veta hur jag kom fram till att han var en varulv?" Frågar Cassidy och börjar gå med sin cykel igen.

Jag följer efter med min cykel bredvid mig.

"Hur?"

"När han morrade åt mig så förändrades hans mun... och tänder. Det växte ut huggtänder och huvudformen förändrades. Mörk päls växte ut och klor, tassar... en svans! Han förvandlades framför mig Mira! Han blev en varg!"

Cassidy är helt uppe i sin berättelse, som om det är första gången hon berättar detta för någon. Hon verkligen tror på sig själv...

"Men hur kan alla andra påstå att han tog livet av sig? Din pappa, han såg ju också din farbror innan begravningen. Där måste funnits några konstiga bitmärken?" Frågar jag för att försöka få henne lite tillbaka till verkligheten.

"Varulven sprang iväg efter att han hade förvandlat sig till varg, så det var bara jag som såg honom... Och tydligen var där inga bitmärken, blodet var från att han hade skurit sig... Skurit av pulsådern sa dem, men de ljuger, det var den där varulven som dödade honom!"

En tant med en liten tax som hört Cassidys sista mening går förbi oss med ett skrämt ansiktsuttryck. Hon stirrar med stora ögon på Cassidy och skyndar sen vidare med sin lilla tax i flexi-kopplet, som är alldeles för långt utsläppt.

Cassidy skakar på huvudet och himlar med ögonen. "Folk är bara rädda för att höra sanningen" suckar hon.

Vi kommer till en korsning där våra vägar skiljs åt.

"Hör av dig om det är någonting, okej?" Säger jag till Cass och ger henne en kram.

"Självklart! Kom ihåg att kolla upp den där rapporten" Påminner hon en sista gång och jag intygar att det ska jag göra. Sedan skiljs vi åt och jag hoppar upp på cykeln och cyklar resten av vägen hem.

När jag kommer fram till porten och har ställt undan cykeln och ska till att rota fram nycklarna så dyker en kille upp runt hörnet.

"Hej Miranda" Säger han.

Det är Rhydian. Vad vill han mig?

"Hej du" Svarar jag och höjer på ett ögonbryn.

Nu kanske är läge att ta reda på varför han beter sig så underligt.

"Jag har velat prata med dig om en grej.." Säger han och tar några steg mot mig.

Det är nu jag inser att jag för första gången hör hans röst.

Den är mörk och manlig, hela han är manlig. Det är som att det inte finns en endaste gnutta osäkerhet eller rädsla i honom. Han påminner lite om ett lejon, som står på en klippa med huvudet högt och vinden som blåser i manen, orädd och ståtlig och.. Vänta nu Mira, tillbaka till verkligheten..

"En grej? Vad för grej?" Frågar jag förvirrat.

"Jag kan inte ta det här" Säger han och nickar åt mig att följa med.

"Jag brukar inte följa med random killar som stalkar mig utanför min lägenhet" Svarar jag och sätter armarna i kors. "Vad vill du?"

"Miranda, det är-"

"Mira" avbryter jag. "Du kan kalla mig Mira"

"Okej... Mira" Säger han och fortsätter. "Vi kan inte prata om det här, det handlar om..." han pausar några sekunder och kollar runt oss "...det vi är"

"Det vi är?" Upprepar jag frågande.

Vad sjutton pratar han om? Vadå det vi är? Vi är ingenting?

"Du vet.." säger han och sänker rösten. "..vargar"

Jag skrattar förvånat rakt ut. "Vargar? Jag är då ingen varg! Är du full eller?"

Rhydian suckar och skakar på huvudet. "Du vet alltså inte ens om det"

Han tar tag i min arm lite lätt och drar med mig upp på parkeringen.

"Där är min bil" han pekar på en mörk glansig bmw, den ser nästan ny ut. "Sätt dig i den och jag kommer förklara allt"

"Rhydian.. Du beter dig väldigt underligt och jag-"

Mer hinner jag inte säga innan han avbryter mig.

"Du ser paret där borta" säger han och nickar åt någonting bakom mig.

Jag vänder huvudet och ser en man och kvinna som går en bit bort och småpratar.

"Vad säger de?"

Jag tittar förskräckt tillbaka på Rhydian. "Hur?" Är allt jag får ur mig.

Hur vet han att jag kan höra dem?

"De är lite småfulla. Kvinnan säger att hon hade en trevlig kväll och att hon gärna träffas igen" säger Rhydian.

..Och det är exakt vad dem sa.

"Hur?" Nästan skriker jag åt honom.

"Jag förklarar om du sätter dig i bilen"

Jag biter ihop och tittar med misstänksamma ögon upp på honom.

"Okej då" säger jag till sist och går och sätter mig i bilen.

Jag måste få veta vad allt det här handlar om, vem är han? Hur vet han? Finns det alltså fler som mig? Vad är jag?