Mira

Kapitel 20

Jag slänger in doktorn i väggen så han blir medvetslös och fortsätter sen genom korridoren. Snart kommer jag till dörren som leder till förvaringen.

Två vakter står utanför och rycker fram sina vapen när de ser mig.

"Stanna!" Skriker de, men jag fortsätter bestämt gå mot dem.

Det känns som att jag har allt världens självförtroende, som om jag kan klara allt.

Plötsligt avlossar de två skott.

Jag slänger instinktivt upp handen framför ansiktet som för att skydda mig. Fast jag vet ju såklart att två skott bara skulle gå igenom min hand och vidare in i mitt huvud.

..Men, skotten stannar upp i luften, som om jag skapat en skyddsvägg som de slår i och sedan faller till marken.

Vakterna tittar oroligt på varandra innan de avlossar fler skott, som jag också bara slår bort med min skyddsvägg.

När jag bara är några meter ifrån dem så slutar de skjuta och flyr därifrån. De insåg väl att det var lönlöst att försöka skjuta mig.

Jag kommer fram till dörren och med ett enkelt ryck så går den upp.

Vargmänniskorna där inne har hört skotten och står nu och kollar med stora ögon på mig när jag traskar in på avdelningen.

"Ni är fria" säger jag och ser mig runt på alla som står som i en ring runt mig, helt förstörda och utmattade.

Snart börjar några lämna avdelningen och allt fler hänger på allt eftersom.

Kvinnan jag pratat med tidigare kommer fram.

"Tack. Jag förstår inte hur du lyckats befria alla, men tack"

Jag ler. "Det är bäst om ni skyndar er iväg nu, innan han vaknar"

Jag och kvinnan ser till att alla kommer ut ur byggnaden, sedan säger vi hejdå.

"Du är en ängel" säger hon och slår armarna runt mig.

"Jag gjorde bara vad jag kunde"

"Tack tack tack!" Säger hon överlyckligt och släpper greppet om mig.

Precis när alla gett sig av och jag börjat gå längs den mörka vägen, bort från den fabrikliknande byggnaden där vargmänniskor hållits fångna och torterats i flera år, så hör jag en dörr öppnas och en röst som jag känner igen skrockar i mörkret.

"Du trodde väl inte att jag skulle ge upp så lätt, huh?"

"Vad vill du? Jag är starkare än dig och det vet vi båda"

"Du vet inte hur du använder dina krafter, men jag kan visa dig" skrockar han nöjt.

"Aldrig i livet" svarar jag bestämt.

Han busvisslar och snart dyker the hellhound upp bredvid honom i dörröppningen.

"Jag är starkare än din hundvalp" fnyser jag medans de sakta går mot mig.

De stannar några meter ifrån mig.

"Ta henne!" Skriker the madman och gestikulerar mot mig.

Hans hellhound sticker direkt och slänger sig mot mig, men jag lyckas hoppa åt sidan så han istället flyger i marken.

Vi går som i en cirkel och stirrar morrande på varandra.

Jag hinner inte reagera innan han plötsligt slänger fram sin ena arm och slår omkull mig.

Nu ligger jag i underläge..

Jag försöker resa mig men precis då så river han mig rakt över halsen och ena axeln. Det blir fyra långa rivmärken och blod börjar sippra ut.

Han sätter sig över mig och dunkar flera hårda knytnävsslag rakt i ansiktet på mig.

Jag känner hur jag allt mer och mer försvinner bort.

Plötsligt upphör slagen och jag hör en röst som jag känner igen.

"Låt henne va!"

..men jag kan inte sätta fingret på vem det är.

The hellhound flyger iväg, som om han fått en hård smäll utav någon, men det är ingen här. Han flyger rätt in i en betongvägg och det sista jag ser innan mina ögonlock faller ihop är någon som står och håller ett stryptag på the madman.

När jag vaknar ligger jag i baksätet på en bil.

"Vart är jag?!" Nästan skriker jag och sätter mig upp i ett ryck.

"Lugn, du är i trygghet" säger någon ifrån förarplatsen.

"Sam..?"

"Ja, är du förvånad att jag räddade livet på dig, huh?" Säger han och ler sådär ondskefullt i backspegeln.

"Räddade livet på mig?! Du tog mig till det dör monstret! Du dödade mig nästan!"

"Ja, eh.. alltså det var inte meningen att du skulle hamna där.."

"Nehe?" Säger jag och drar ut lite extra på ordet.

"Jag skulle ta med dig till lägret, men the madmans folk hittade dig och tog dig ifrån mig innan jag ens hann se att du var borta, jag lovar."

"Hur ska jag tro dig? Efter det du gjorde mot Cass? Jag borde döda dig här och nu!" Ryter jag och slänger mig fram i bilen för att få tag på honom, men misslyckas då han enkelt drar sig undan.

Bilen har han nu parkerat längs en grusväg ute i skogen.

"Mira! Det var inte jag!" Nästan skriker han allvarligt tillbaka.

"Vem var det då? Du var med henne hela dagen och sen försvinner hon och jag hittar henne blodig och halvt död, vem kan det vara om inte du?"

"Mira, det finns mycket du inte vet.. Jag ska förklara sen, jag lovar. Men just nu måste du följa med mig till lägret, okej?"

"Aldrig. Jag tänker aldrig följa med dig någonstans."

"Du har inget val" säger han och vrider om nyckeln.

Bilen hoppar igång och han börjar köra iväg längs grusvägen.

Ett långt gräl huruvida jag ska följa med eller ej uppstår. Men det hela slutar med att vi båda sitter tysta och tjurar för oss själva resten utav vägen.

Jag måste följa med om jag vill veta vad allt det här handlar om och vem som nästan dödat min bästavän.

Jag lägger märke till att vi inte kör på vägen mot lägret, vi kör snarare bort ifrån lägret.

"Vart ska vi? Du sa att vi skulle till lägret, det här är fel håll!"

"Vi är påväg till mitt läger, Baagøe's läger"

Plötsligt inser jag att Sam inte är någon ensamvarg, han tillhör flocken Baagøe.