Mira

Kapitel 11

Jag skyndar mig allt snabbare genom skogen och utan att jag riktigt märkt av det så har jag förvandlats till en stor vit varg som springer snabbt förbi alla träd och över alla stenar.

Plötsligt ser jag henne, blodig liggandes ensam på marken.

"Cassidy!" Skriker jag i samma sekund som jag förvandlas tillbaka till människa.

"Mira?" Hörs en hes röst. Hennes ögon är uppspärrade och hennes ansiktsuttryck visar på att hon sett mig när jag förvandlades, fan..

Jag släpper det för stunden och försöker att fokusera på det som är här och nu.

Hennes tröja är uppriven över magen och det är blod överallt.

"Stanna med mig Cassidy!" Säger jag och kollar henne i ögonen, hon börjar tappa medvetandet.

Jag lyfter försiktigt på tröjan och ser ett stort rivmärke rakt över magen och blod som forsar ut.

"Fan fan fan, vad ska jag göra?! Cassidy hallå!?"

Jag ropar hennes namn men hon är helt borta så jag lyfter upp henne och springer tillbaka mot skolan, det är den närmaste byggnaden.

Hon väger i normala fall kanske 70 - 80 kg, men just nu känns det inte som att hon väger någonting alls. Jag vet inte om det har med att jag är en vargmänniska att göra eller om det är för att situationen är så pressad att jag tänker bort det för stunden.

En mörkbrun varg som jag känner igen doften av dyker plötsligt upp och springer fram till mig.

Han förvandlas till människa framför mig.

"Rhydian!" Utbrister jag "Vad ska jag göra?!" Frågar jag förtvivlat och lägger ner Cassidy på marken.

"Har hon puls?" Är det första han frågar innan han sätter sig ner på knä framför henne.

"Jag.. Jag vet inte" svarar jag bara. Jag är så rädd och orolig över att förlora min bästavän så jag vet inte vad jag ska göra.

Rhydian lägger två fingrar mot hennes hals. "Hon har puls, bra" säger han och tittar upp på mig.

"Du är en Tenshi. Du kan heala henne"

Plötsligt ligger hennes liv i mina händer, bokstavligen.

Jag sväljer och tittar ner på henne. "Hur?"

"Här" säger Rhydian och tar försiktigt min hand "jag hjälper dig". Han tittar upp på mig och jag känner ett plötsligt lugn.

Jag hör fåglarna som kvittrar, vattnet som forsar en bit bort i skogen, vinden som blåser. Jag känner allt omkring mig, marken, skogen, Rhydian.

Han flyttar mina händer så de ligger över såret på Cassidys mage, sedan lägger han sina egna händer ovanpå mina.

"Jag vet att du kan" säger han och kollar mig djupt i ögonen.

Där och då är det som om bara jag och han existerar, vi är som två magneter som dras mot varandra.

En varm våg av känslor svämmar över mig och mitt blod rusar.

"Känner du det där?" Flämtar jag, men Rhydian hinner inte svara innan Cassidy börjar hosta och piggna till.

Jag tittar ner på mina händer och inser att såret under dem är läkt, hur?

Jag tittar upp på Rhydian igen och ser att han ler för några sekunder, innan leendet sedan över går till en orolig blick.

"Vem är du?!" Skriker Cassidy skräckslagen stirrande på mig.

"Mira..?" svarar jag och rynkar på ögonbrynen. Känner hon inte igen mig?

"Nej! Jag såg dig, du var en varg!"

Rhydian tittar hastigt upp på mig med en inte så glad blick..

"Mira!" Väser han. "Skiftade du framför henne?!"

Jag ser hur Cassidys ögon blir stora som golfbollar.

"Är ni båda varulvar?" Flämtar hon och kryper baklänges ifrån oss tills hon slår ryggen mot ett träd.

"Inte varu-"

Rhydian avbryter mig.

"Du har förlorat väldigt mycket blod, du inbillar dig saker"

Cassidy tittar på sina nerblodade kläder och letar sen efter såret som tidigare varit på hennes mage, nu är där ingenting.

"Vad är det här?!" Skriker hon. "Vad har du gjort med mig!?"

Hon stirrar besviket och en aning rädd in i mina ögon.

"Cass.. Jag räddade ditt liv" förklarar jag och ler mjukt och även en gnutta stolt mot henne, men hon verkar varken tacksam eller glad över att jag precis räddat livet på henne.

"Försvinn! Ditt.. monster!" Skriker hon och reser sig upp.

Monster.. det får min ilska att bubbla upp, på samma vis som hos Katarina och vid lägret igårkväll med Jenna.

Rhydian ser ilskan i mina ögon och kliver in framför mig. "Du vill inte göra det här Mira" Säger han och sätter upp en hand framför mig.

Jo.. jo det vill jag.. Jag vill slita henne itu för att ha kallat mig monster. Jag är inte ett monster!

Jag känner mina naglar, klor.. börja växa fram och sticka mig i handflatorna.

Jag kommer döda henne..

Jag känner mördar-instinkten komma krypandes, eller.. snarare springandes.

Mina ögon börjar brännas för en kort sekund, sedan vet jag att de bytt färg till lila. Mina tänder värker och jag känner huggtänderna växa fram.

Cassidy tar i allt vad hon kan och gallskriker när hon ser mig stå där som hälften människa och hälften varg, med bara Rhydian emellan oss som skyddar henne.

Rhydians ögon skiftar om till vargögon. "Mira.." morrar han lågt och spänner ögonen i mig.

Jag biter ihop tänderna så hårt att det knakar i käkarna.

Sån ilska som jag känt de här tre gångerna, med Katarina, Jenna och nu, har jag aldrig känt tidigare. Jag vill riva någon i bitar med mina bara tänder, jag är så arg att jag kokar.

Vart kommer den här ilskan ifrån? Är det en varg-grej?

Plötsligt tar Cassidy sats och springer iväg genom skogen, hon springer mot skolan som bara är några hundra meter bort.

Jag ryter till och tar sats för att springa efter henne men blir hindrad utav Rhydian som slänger sig över mig.

"Det är för ditt eget bästa" säger han innan han snabbt plockar fram någon slags spruta och trycker in den genom min hud.

"Vad fan glör dlju" försöker jag skrika åt honom, men mitt huvud snurrar till och mina ord dämpas ut till något slags bebis-språk. Bara svammel hörs och tillslut kan jag inte prata.

Världen snurrar till och plötsligt ser jag tre Rhydian framför mig, sedan fälls mina ögonlock tungt ihop och allt blir svart.

❌ OBS! ❌
Kapitlen har hamnat fel så de ligger 11, 13, 12, 14 och jag lyckas inte få de på rätt plats igen så ni får hoppa lite bland kapitlen, hoppas det inte gör något.. ♡