Fo(u)r you - Block B & BIGBANG

Kap 27 - Sora (juni)

Kapitel 27 - Sora (juni)  

Sista dagen. Jag hade förbrukat min tid att tänka på hur jag ville göra med mitt kontrakt. Med mitt jobb. Problemet var att jag inte hade tänkt alls. Inte egentligen. Att lämna killarna kändes otänkbart. Att bo med dom och jobba med dom var underbart och jag hade alltid JiYong mitt emot mig om jag behövde honom. Det enda problemet med mitt jobb var mitt förhållande med Yu Kwon. Så länge jag jobbade för honom, för Block B, kunde vi aldrig visa oss offentligt. Vi kunde aldrig berätta vad vi egentligen hade. Jag suckade och lutade pannan mot köksbordet. Ingen av dom andra hade vaknat än. Vi skulle till kontoret på eftermiddagen och då skulle jag välja, stanna eller gå. Jag tänkte på Yu Kwon. Vi hade pratat igenom alternativen flera gånger och han tyckte fortfarande det vore bättre om vi kunde gå ut offentligt men samtidigt skulle han tycka det var jobbigt med en ny assistent när jag passade så bra in i gruppen. Hans kraftigaste argument var att om jag inte bodde med dom längre så skulle inte Zico kunna försöka manipulera mig, det argumentet valde jag att ignorera. Zico hade inte sagt något men hans plågade blick avslöjade att han ville ha mig kvar här hos dom. Samma sak med dom andra killarna. Jaehyo hade knappt vågat yttra sig med tanke på att han visste om mitt och Yu Kwon’s förhållande. Det var komplicerat och jobbigt. Ett tufft beslut som vilade på enbart mina axlar. Plötsligt formade sig en helt ny idé i huvudet. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare men det fanns ett alternativ som skulle kunna lösa alla problemen. Snabbt rusade jag in i mitt rum, stängde dörren försiktigt bakom mig och drog upp min mobil. Jag hoppades bara att jag hade nog med tid kvar för att kunna genomföra idén. 

Flera timmar senare gick jag rastlöst omkring i lägenheten medan jag väntade på att klockan skulle bli tre. Jaehyo och B satt i soffan och iakttog mig medan jag nervöst rörde mig runt i tvrummet. Deras blickar var oroliga och trots att dom bett mig flertalet gånger att sitta ned så kunde jag inte slappna av. Inte än. Det fanns för många tankar som snurrade i huvudet och för mycket nervositet i min kropp för att jag skulle slappna av nog mycket. Dom gav varandra skeptiska blickar då och då men dom sa ingenting. Närmare två kom Taeil, följd av P.O, in i rummet. Dom stannade upp för att titta på mig ett slag innan dom började prata med dom andra två killarna. Jag lyssnade inte ens på vad dom pratade om. Det enda jag gjorde var att fingra på mobilen och hoppas att allt skulle hinna gå i lås innan mötet. Kyung anslöt sig till mitt rastlösa gående runt kvart över två och dom andra fyra skrattade hejdlöst när han gick precis bakom mig. En kvart efter det kom Zico in i tvrummet. Han var redo att åka och tittade förbryllat på mig när han såg hur jag vankade av och an. Yu Kwon kom strax efter honom. Han gav mig en orolig blick men jag hade inte tid att lugna honom just nu. 

    - Ska vi åka eller? Frågade Jaehyo. - Sora, sluta nu! Kom igen. 

Han hoppade upp ur soffan och de andra följde efter honom. Jag stannade upp och Kyung gjorde likadant. Han gav mig ett brett leende innan han gick efter resten av killarna för att dra på sig skorna. Det var för varmt för jackor nu i juni. Jag fingrade på mobilen en sista gång men gick sedan för att göra i ordning mig med de andra. Om det var för sent så var det. Jag kunde inte göra mycket mer nu. Mitt öde låg i någon annans händer. Ett par mäktiga händer. Både Zico och Yu Kwon stod och väntade på mig utanför ytterdörren. Yu Kwon blängde på Zico som i sin tur log brett mot mig. Jag visste att alla var nyfikna på vad som skulle hända nu eftersom jag valt att inte berätta för dom om jag skulle stanna eller inte. Bara för att låta dom lida en aning. Yu Kwon hade försökt att övertala mig men jag stod fast vid att alla skulle få veta samtidigt. Medan vi stod i hissen började Kyung klaga över hur hemsk jag var som höll allt hemligt. Jag himlade med ögonen åt honom och påpekade att han klarat sig hittills så han skulle inte dö av att vänta tjugo minuter till. Hissens dörrar åkte upp och vi skyndade oss till bilen som var framkörd. Precis när jag skulle hoppa in såg jag Jiyong och Seungri en bit bort på vägen så jag vinkade. Några sekunder senare skrek Seungri lycka till och båda två viftade med armarna. Jag hoppades verkligen att min plan skulle gå i lås, annars skulle så mycket gå förlorat.