Att säga ifrån (Pausad)

3 repliker

"Sanningen är den att jag mår skit. Jag mår fruktansvärt och så har det varit dom senaste månaderna. Jag är på flykt från min galna pojkvän. Eller ex eller nåt, jag har fått ett krampanfall på en offentlig plats helt ensam utan någon som jag litar på eller känner i närheten, jag har inget minne av vad som har hänt dom senaste 2 dygnen och jag kan inte sluta tänka på om något kommer hända med Mia. Hon är min syster och även fast hon är bra på att ta hand om sig själv så är han bra på att få sin vilja igenom. Vet hon vart jag är så kommer han att veta att hon vet. Hon är tuff men han är kapabel till så mycket och om det händer henne något så förlåter jag mig aldrig. Aldrig.

Sanningen är den att jag är förstörd. Hela mitt liv är upprivet och jag har minnen som jag aldrig glömmer. Men som jag skulle göra vad som helst för att glömma. Minnen som trycker ner mig psykiskt. Minnen värre än du kan föreställa dig, för jag har inte ens berättat hälften än. Och ja, jag vet att jag har varit hos dig i 2 dagar och inte minns vad jag sagt, men det finns saker jag vet att jag inte har sagt. Saker som jag så gärna vill prata med någon om. Någon som förstår mig och stöttar mig. Men samtidigt klarar jag inte av att berätta, inte för någon. Jag vill, men jag kan inte. För jag är så van med att ljuga. Att klara mig själv för att jag inte tidigare kunnat berätta. Berätta vad som skett. Både fysiskt och psykiskt. Och allt det för att jag trodde att jag förtjänade det, och alltså att ingen skulle tycka synd om mig. För vem skulle tycka synd om någon som fick vad hen förtjänar? Inte många." Det rinner tårar från Felicias kinder och Izadora sitter bara helt tyst. Måste ta in allt. Allt som har sagts. Det är rätt mycket.

"Sanningen är den att." Det börjar rinna mer tårar över Felicias kinder och hon börjar gråta. "Att jag fortfarande älskar honom. Och det gör så ont att säga. För det gör så ont att känna. Men jag gör det, och jag kan inte kontrollera det." Felicia gråter rätt mycket nu och Izadora, som fortfarande inte vet vad hon ska säga, sträcker bara ut händerna och ger Felicia en kram. Felicia gråter och Izadora håller om henne. I tystnad, medan hon tänker på allt som sagts.

____________________

Tjenare hörni! Här kommer nästa kapitel. Och som jag svarade Molly i en kommentar på förra kapitlet så ska jag framöver posta mer. Alltså varje vecka. Troligen då på helgerna då det är då jag skriver som mest. (: