Att säga ifrån (Pausad)

Du är aldrig ensam

"Felicia!" Mia står i hallen och Felicia sitter i soffan och letar tillgängliga jobb i Umeå. "Vad är det?!" "Stefan ringer mig. Vad ska jag göra?". Felicia är snabbt uppe ur soffan och går mot Mia. 

"Svara, låtsas som att jag inte är här". 

"Hej Stefan" 

"Hej Mia jag hoppas att jag inte stör men jag undrar bara om Felicia är hemma hos dig?" 

Stefan lät faktiskt lite oroad. Det var såklart bara ett trick, han ville ju att Mia skulle tro att han brydde sig. "Nej tyvärr, är hon inte hemma eller på jobbet?" Mia har alltid varit bra på att ljuga. Inte om hon är mycket ledsen eller arg men annars brukar det gå toppenbra. "Nej, hon var borta när jag vaknade och jag har inte lyckats få tag på henne" "Det låter inte likt henne, har något hänt?" Mia låtsas som att hon inte vet någonting för annars skulle Stefan fatta allt. "Vi bråkade igår. Ett litet större bråk än vanligt och hon blev rätt arg på mig" 

"Aaaahhh okej jag fattar men jag har inte hört av henne" 

"Ok, tack för hjälpen. Hejdå" Stefan la på innan Mia hann att säga något tillbaka. "Det kommer att ordna sig" säger Mia när hon tittar Felicia rakt in i hennes ögon. "Det lovar jag".

Jacob kommer hem, han går in i vardagsrummet och sätter sig med Felicia och Mia. "Har Stefan kontaktat er nån mer?". "Nej" säger Mia.

Felicia sitter och fixar till sitt cv till hennes jobbansökan. Det fanns ett ledigt jobb på Espresso house i gallerian Utopia som hon hade tänkt att söka till. "Han kommer att kontakta någon av oss snart igen, det lovar jag" Felicia tittar rakt fram mot den svarta tv:n. 

"Och vi ska hjälpa dig" säger Jacob och sätter sin högra hand på hennes axel. Felicia faller ihop i gråt och Mia håller om henne. "Ni är verkligen bäst" gråter Felicia. "Jag kommer alltid att hjälpa dig, oavsett vad. Du är min lillasyster och jag älskar dig. Det finns inget jag inte skulle göra för dig" Mia stryker Felicias rygg. "Du är aldrig ensam"