Att säga ifrån (Pausad)

Sanningen...

"Mitt huvud värker igen" säger Felicia med handen på huvudet. "Ja, det kommer nog att verka någon eller några veckor till" säger läkaren. Men vänta. Är hon redan på sjukhuset? Har dom tagit prover? Proverna som kanske eller kanske inte ska berätta vad som hänt? Varför hon blev medvetslös och glömt en bit av måndagen, hela tisdagen och onsdagen. Iallafall så är anledningen till hennes medvetslöshet och minnesförlust ett plötsligt krampanfall. Ett krampanfall som kom utav ingen anledning utan förvarning. Men nu mår hon bättre. Eller ja, typ. Izadora ska komma och hämta upp henne om 15 minuter. För tydligen kom ju Felicia till Izadora och Hugo för snart 2 dygn sen. Men det minns ju inte hon såklart. Men dom, Och jag. Så det är väl bara för Felicia att acceptera det. Hon kan ju inte göra något åt det så det är väl bara att tänka positivt, eller? Ja, positivt. Vad är egentligen positivt med detta? Med hennes liv? Det kan man ju verkligen undra.. Hon ligger här på sjukhuset i Umeå, tiotals mil ifrån där hon egentligen bor. Hon har tappat minnet och har en galning efter henne. Tjaa, kanske inte så mycket är positivt ändå. Men har det någonsin hindrat henne förut? Eller mig? Jag kan svara på båda frågorna med detsamma. Nej. Nej, det har aldrig hindrat henne från att ta sig igenom dagen och genom natten. Hon är rätt tuff den här tjejen.

Så, hon väljer att tänka på att Izadora och Hugo låter henne bo hos dom, att kvinnan i parken ringde ambulansen och att hon verkar ha klarat sig hyfsat bra i alla fall. Det är vad hon väljer att tänka på och det är det som tar henne genom dagen.

"Men hur mår du?" frågar Izadora i bilen på vägen hem. "Jag mår väl bra" svarar Felicia kort och gott. Emmm okeeej? "Du behöver inte ljuga. Du kan berätta allting för mig. Du vet väl de, va?" säger Izadora och blickar till mot Felicia innan hon vänder blicken mot vägen igen. Säker körning Iza, bra jobbat. "Ja men jag mår bra. Seriöst". Mmmmhmmmm. "På riktigt Felicia. Du har fått ett krampanfall och minns ingenting på nästan 2 dygn. Du mår INTE bra". Nej, kanske hon har rätt, tänker Felicia. Men vad ska jag svara då? Jag är van med att ljuga. Speciellt när jag mår dåligt. Det har ju varit min livsstil och nu kan jag helt plötsligt berätta sanningen. Men vad ska jag säga då? Antar att jag ska säga sanningen, men det är så svårt. Jag är ju inte van vid det. Sanningen alltså.

"HALLÅÅÅÅ! Felicciiiaaaa!" Izadora rör med handen framför Felicia som bara sitter helt stilla. "Eeh va?" frågar Felicia. Hon märkte inte ens när Izadora stannade vid sidan. "Vad hände? Det var som att du zoomade ut? Vad tänkte du på?" "Emm jag bara tänkte på vad jag skulle säga" säger Felicia. "Sanningen" säger då Izadora. Ja visst ja. Sanningen...

___________

Hej, alltså det var så länge sen! Men jag har faktiskt knappt skrivit alls sen oktober då jag helt tappade motivationen. Mycket har hänt men nu är jag tillbaka. Har börjat med en ny bok här, tonårsroman, som kommer att ha längre kapitel än dessa små kortisar. Ha en bra vecka alla så ses vi snart igen!