Orsaken är du

Kapitel 8 - Berätta allt

Ayla svor när hon sprang mot stugan i skogen. Hur kunde hon vara så dum att berätta för Connell att Nathan var hennes Liera? Han skulle ju gå raka vägen till Alfan och det skulle vara slutet på både henne och Nathan. När det ändå var kört tänkte hon minsann inte bara sitta och dra, hon var tvungen att berätta allt för Nathan. På något sätt kanske det skulle kunna lösa det, om inte annat kanske att fly upp till norr inte lät så dumt trots allt.

Nathan såg Ayla genom fönstret, han skulle inte erkänna det, men han kan ha tittat ut varje kvart under hela dagen för att se om hon var på väg tillbaka. Han öppnade dörren för att möta henne. Även på distans kunde han se att hon log när hon såg honom. Då det var omöjligt för honom att stå emot log han tillbaka. När Ayla kom närmare kunde hon inte hålla tillbaka sig själv utan virade sina armar om honom och kramade om honom hårt. Hon kände hans näsa i nacken och ryste av välbehag. Ja, hon hade befinitivt fallit för den här mannen.
"Du kom tillbaka tidigare än jag trott, jag tänkte du skulle komma i kväll. Det var en trevlig överraskning."
"Jag hade tänk komma tidigare, men något uppehöll mig." Hon drog sig från honom något, fortfarande med hans armar om hennes ländrygg, men tillräckligt så att hon kunde titta på honom. "Jag har lite svar till dig."
"Svar? Om vadå?"
"Du vet," hon pekade mellan de båda. "det här."
"Åh!" Nathan såg nyfiken ut. "Kom in."
De satte sig ner på soffan.
"Så du menar att det faktiskt finns en orsak?"
Ayla nickade. "Ja, eller jag menar, jag visste om en del, med det var tydligen mer."
Hon blev tyst.
"Du skulle inte vilja dela med dig av det?" frågade han med ett leende.
"Såklart, det är bara svårt att veta vart jag ska börja."
Hon tog ett djupt andetag och vände sig mot honom. Hon tog hans händer och hoppades från djupet av sitt hjärta att han inte skulle hata henne.
"Ayla, du ser skräckslagen ut."
"Jag vill inte förlora dig." erkände hon tyst.
Han log lugnande mot henne. "Det kommer du inte." Men han visste ju inte vad hon skulle berätta för honom.
"Lova mig att du lyssnar och försöker förstå."
"Ayla, jag är inte ens nervös just nu, bara nyfiken. Såklart jag kommer lyssna."
hon tryckte hans händer lite hårdare. "Okej, så tydligen är vi Lierade."
"Lierade? Du menar som allierade? Jag tänker att vi är lite mer än så"
"Nej, alltså, inte så, det är ett uttryck, som själsfrände."
Nathan sken upp. "Ja, jag skulle inte argumentera mot att vi var varandra själsfrände om det fanns något sådant."
Ayla suckade. "Nu kommer den svåra biten." Sa hon innan hon drog upp Nathan på hans fötter, tog med en filt fråån soffan och gick ut på gräsplanen framför huset. Nathan följde efter med ett underhållande leende på läpparna.
Ayla stannade mitt på planen och vände sig till Nathan.
"Jag kommer göra något nu, det kommer fådig att flippa ut, men försöka att ha ett öppet sinne, okej?"
Nathan började förstå att Ayla menade allvar. Han förstod inte vad hon kunde göra som var så konstigt, men han slutade le och nickade iställlet.
Ayla skulle precis gå iväg från honom när hon ändrade sig. Om det här var sista gången han skulle titta på henne på det här sättet så kunde hon inte låta ögonblicket gå förbi. Hon lutade sig in mot honom och placerade försiktigt sina läppar på hans. Överraskningen fick honom att tveka en sekund innan han själv också engagerade sig i kyssen. Hon drog efter andan när han tog tag om hennes rygg och drog henne ännu närmre sig. När hennes mun nu var öppen tog han möjligheten att låta sin tunga glida lätt över hennes underläpp innan hans gned den mot hennes. Ayla hade velat kyssa Nathan från den första gången hon såg honom, vilket var i lördags fick hon påminna sig. Idag var det tisdag, ändå kändes det som om han hade funnits I hennes liv föralltid. Nu när hon äntligen fick chansen att känna smaken av honom visste hon inte om hon någonsin skulle kunna sluta. Hennes huvud snurrade och hon glömde allt om tid och rum, och anledningen till att hon faktiskt var här ute för att berätta sanningen om henne. Bara en liten stund till, försökte hon intala sig själv. Hon hade inte styrkan att släppa honom än. Hennes händer smekte över hans rygg och för första gången, äntligen fick hon röra hans hår. Hon lät sina fingrar glida genom det innan hon grep tag och drog lätt.
Nathan svor till, men det var bara en andning från honom in i hennes mun, vilket fick hela hennes kropp att reagera. Hon var tvungen att kontrollera sig själv om hon inte ville att det här skulle gå längre. Det tog hela hennes viljestyrka, men tillslut bröt hon sig loss från kyssen, bara för att se hur han mötte hennes blick med ett nöjt flin.
"Du gör mig galen, men det fick mig inte att flippa ur." sa han och försökte att andas normalt igen.
Ayla log också. "Jag var tvungen att göra det ifall jag inte fick en annan chans." hon gav honom en snabb puss på kinden. "ta den här." sa hon och räckte honom filten. "Stanna här."
Hon tittade på honom en sista gång innan hon rundade hörnet på stugan och försvann bakom.
Det var tyst en minut, det nästa Nathan såg var en stor svart varg som sakta kom gåendes mot honom. Han steldade till. Han försökte komma ihåg om någon någonsin hade berättat för honom vad man skulle göra i situationer som den här. Skulle man stå still? Ha ögonkontakt eller inte? Försöka se stor och farlig ut eller bara rulla ihop till en boll och spela död? Men han kom inte ihåg något, hans huvud var helt tomt.
"Ayla?" sa han tyst för att inte störa vargen, men förhoppningsvis tillräckligt högt för att Ayla skulle höra honom där bakom huset. "Stanna där du är, om du har en telefon kanske du kan ringa skogsvakten eller något."
Ayla svarade inte.
"Ayla?" ropade han nu mer desperat.
Han kände hur hans hjärta slog hårt i bröstet, men inte huvudsakligen på grund av vargen, utan för vad besten kanske hade gjort mot hans Ayla.
"Om du har skadat henne..." sa han varnande till vargen medan hans ögon blev tårfyllda. Han visste att han inte hade den minsta chans i världen mot en gigantisk varg, men han skulle slåss till hans sista bloddroppe för Aylas skull. Det enda hoppet han klamrade sig fast vid var att han inte hade hört Ayla ge ifrån sig ett ljud. Hon borde väl ha skrikit?
Vargen var mitt framför honom nu, den såg inte arg ut, eller påväg att attakera. Den bara stod där, men lätt lutat huvud och tittade på Nathan. Det var först när Nathan sakta tittade upp och mötte dens blick som det slog honom. Det var något bekant med de där ögonen, den gylllene färgen, och den genomträngande blicken. När han än en gång tittade på vargens päls fick han upp en bild av samma korpsvarta färg på ett hår som flör ner över en naken rygg. Han kunde inte tro det, rädslan måste gjort honom förvirrad för det var helt enkelt inte möjligt. Trots att han kände sig dum kunde han inte låta bli att fråga.
"Ayla?" den här gången tittade han rakt på vargen och såg hur den sakta nickade. En varg? Nickade? Hur kunde den ens förstå hans fråga?
"Är du en varg?" hans röst darrade, men han stannade där han var. Något sa honom att det här var hans Ayla, en del av honom sa att han inte behövde vara rädd. En del ville till och med gå ännu närmre.
Vargen puttade med nosen mot filten.
"Vill du ha den här?" frågade Nathan tveksamt.
Vargen bet i en av hörnen för att sträcka ut filten. Nathan höll upp den fram honom. "Så här?" frågade han.
Vargen steg ännu närmre, så att den stod precis på andra sidan av tyget som Nathan höll upp, en sekund senare stod inte en varg där, utan istället Ayla. Snabbt virade hon filten om sig.
Nathan bara stirrade på henne. Han blinkade några gånger. "Du är naken."
Ayla brast ut i skratt. "Du har just sett mig skifta från varg till kropps-form och det är vad du reagerar på?"
"Jag antar att det är lite mer greppbart."
"Kommer du flippa ur?" frågade hon bitandes nervöst på sin läpp.
Nathan tvingade sig själv att inte titta på hennes läppar, han mötte hennes blick. "Jag vet inte än, kanske senare."
Ayla kunde inte hjälpa att skratta till åt hans ansiktsuttryck. "Du har all rätt att göra det, när du vill."
"Just nu tror jag att jag mer flippar ur av det faktum att jag inte gör det."
Ayla lade sin hand på hans kind. Hon torkade bort några tårar som fortfarande prydde hans kinder. Han hade gråtit för henne, hennes hjärta växte för honom.
Hon tittade honom i ögonen. "Vill du fortfarade veta?" frågade hon rädd för att bli avvisad.
Nathan nickade, nästan med ett leende. " Ja, jag vill veta allt."
Aylas ansikte lyste upp som solen. "Okej, vi kan gå in igen." Hon vände sig mot dörren men hann inte ens ta ett steg innnan han hade fångat hennes hand i sin och snurrat runt henne på nytt.
"Vad?"
Han svarade med att kyssa henne igen. Ayla slängde sina armar om han nacke innan hon en sekund senare insåg att filten inte varit fastsatt så bra som hon hade trott och fallit till marken.
Hon avbröt kyssen och plockade snabbt upp den igen. Nathan som sett vad som hänt vände sig bort, som en äkta gentleman.
"Jag kanske ska gå och hämta mina kläder innan vi fortsättet det här samtalet."
"Jag tror jag skulle vara mer fokuserad då."
Ayla blinkade åt honom innan hon sprang iväg runt huset. Nathan gick in och hällde upp ett glas vatten till sig för att ha något att göra. Tankarna snurrade runt i hans huvud och han var tvungen att blunda för att inte bli illamående. Bilden av den svarta vargen dök upp på insidan av hans ögonlock. Vad hade just hänt?