Orsaken är du

Kapitel 10 - Med dig

En hand smekte försiktigt över Aylas ansike och väckte henne. Hon tittade upp och blev mött av en vacker mman som satt på sängkanten. Hon hade spenderat ytterligare en natt i stugan, den här gången hade Nathan insisterat på att hon skulle ta sängen, så han hade sovit på soffan. Än en gång visade han sin gentlemannamässiga sida. Ayla visste inte om hon skulle vara rörd över det eller irriterad att han inte hade delat säng med henne. Hon landade ändå i att det kanske var för det bästa.
"Jag har gjort frukost, det finns kaffe."
Ayla log mot honom. "Min favoritmening att höra på morgonen!"
Nathan skrattade till och satte en lock av hår, som låg över hennes ansikte, bakom hennes öra. "Har du sovit gott?"
Ayla nickade. "Ja, och du?"
"Perfekt."
"Det tror jag inte på, den där soffan är alldeles för liten för dig."
Nathan bara log till svar. Han tvekade en sekund sen lutade han sig fram och stal en kyss från henne. Ayla kände hur en värme fyllde hela henne, hon kunde vänja sig med det här. Att vakna upp av en lätt smekning, få en kyss och sedan äta frukost tillsammans. Det var den bästa starten hon någonsin kunde tänka sig på en dag.

"Skulle du vilja visa runt mig i skogen?"
Ayla tittade överraskat på honom. "Va?"
De hade avslutat frukosten och disken var precis klar.
Nathan torkade sina händer på en handduk. "Ja, jag antar att du känner till den här skogen utantill, jag skulle älska att få se några av de gömda pärlorna, om du vill."
Aylas log stort. "Jag skulle älska det! Jag tog dig bara inte för en naturmänniska."
"Jag antar att jag hittat någon som gör det värt det."

De hade en fantastisk dag, Ayla visade Nathan varje plats som var värd att besöka som fanns inom gångavstånd. Hon visste att de hade hunnit se mer platser om Nathan också hade varit varg så de hade kunnat springa, men hon uppskattade ändå att bara strosa runt bredvid den här underbara mannen, ingen stress, inga måsten, bara de två. Det var så lätt att glömma bort att det fanns ett annat liv utanför den här bubblan. Att det fanns något som hotade att de inte skulle kunna få ha det så här jämt. Det var så lätt att bara falla in i det här rosa skimret och glömma alla problem runt omkring.
De klättrade upp för en klippa och sate sig där, tittade ut över sjön som sträckte ut sig under dem. De hade tagit med en picknick och åt en sen lunch tillsammans framför den vackra utsikten.
Nathan tog hennes hand i sin, båda satt i tystnad. De åt och bara njöt av varandras sällskap, värdesatte ögonblicket. Både undrade de samma sak, hur många fler dagar som denna skulle de få? När skulle drömmen ta slut? När skulle uftslottet sprängas?

"Så, hur är det att vara varg? Vad gör du hela dagarna?"
Ayla tog en sipp på sin dricka medan hon tänkte efter. "Ja, alltså vissa dagar får jag chans att visa mina hemtraker för fantastiska killar."
Nathan log. "Okej, men på riktigt, vad gör ni alla där ute?"
"De första åren går mest åt till att gå i skolan, typ varje vaken timme. Om det inte är vanliga skolan så är de träning eller avancerade fortsättningskurser, för vissa utvalda."
"Hörde jag just avundssjuka?" Retades Nathan med henne.
"Nej!"
Nathan skrattade och erbjöd henne den sista jordgubben, kanske lite som plaster på såren, hon godtog det. "Så du var inget underbarn?"
"Jag hade kunnat vara de." svarade Ayla och suckade. "min tränare ville att jag skulle gå med i armén."
"Armén?" Nathan såg imponerad ut.
"Ja, det är de som tränas till att försvara vår flock om vi någonsin skulle vara i krig eller bli attakerade."
"Är ni ofta i krig med andra flockar?"
Ayla skakade på huvudet. "Nej, vi har signerade fredsavtal med de närmaste flockarna. Dessutom är Shade-Walker flocken en av de största flockarna i området och vi har den bästa armén. Ingen vill bråka med oss, de fruktar alla Shade-Walkers."
Nathan brjade packa ihop deras mat. "Så varför gick du inte med i armén då?"
"På grund av min far." hon himlade med ögonen. "Han ville inte att jag skulle vara i strid."
"Var han rädd att du skulle skada dig?"
Ayla fnös och skakade huvudet. "Nej, han tror bara inte att en kvinna kan vara bra nog att gå med där." Ayla drack upp det sista i dennes glas och täckte det till Nathan så kan kunde plocka ner det i ryggsäcken.
"Va? Det är absurt!"
"Ja, man kan ju tycka det, men även om jag besegrade en av hans favorit stjärnor, eller kanske just på grund av det, så lät han mig aldrig ansöka."
Nathan lade sig ner på den nu tomma filten och tittade upp på henne där hon satt bredvid honom. "Så vad gör du istället?"
Ayla ryckte på axlarna, fortfarande stirrandes ut över utsikten. "Inte mycket om jag ska vara ärlig. Det är därför mitt liv inte riktigt betydde något innan jag mötte dig." Hennes kinder fick en rödare ton när hon insåg att hon än en gång hade berättat något för honom hon inte hade tänkt att göra. "Stugan är också ett resultat av en ostimulerad tjej som åtminstonde ville göra något gott avtryck på denna jord, även om det bara handlade om att rusta upp en gammal stuga." Lade hon snabbt till för att leda samtalet någon annanstans.
Nathan kommenterade inte hennes röda kinder, han bara tog till sig orden och gladde sig. "Jag har inte gjort mycket i mitt liv heller." sa han istället. "Mina föräldrar har inte mycket att vara stolta över. De vill att jag ska ta min plats i familjeföretaget, göra som de säger, gifta mig med rätt tjej och ja du vet, anpassa mig."
Ayla nickade, hon visste. "Våra relationer till föräldrar verkar väldigtt lika."
Nathan nickade. "Ja."
Ayla lade sig ner bredvid honom.
"Du ska vet att du iallafall har gjort avtryck i mig." sa Nathan och vände sig om på mage och höll sig uppe med hans armbågar.
Hon lyfte upp sitt huvud och han låt henne inte vänta utan mötte henne halvvägs. Deras läppar möttes, det var mjukt och sakta och Ayla trodde hon skulle dör. Hon ville skrika rakt ut, en eld brann inom henne som gjorde henne het och full av åtrå. När Nathan drog henne närmare sig visste hon att han kände samma sak. Tillslut släppte han henne men höll sig fortfarande nära. "Du är fantastiskt, du vet det va?"
"Om du säger det är jag villig att tro på det."
Han rullade av henne och tittade ut över sjön och såg att solen stod betydligt lägre på himlen än vad den hade gjort senast han hade tittat. De hade varit här mycket längre än han trott.
"Det kanske är dags att gå tillbaka."
De packade det sista som var kvar. Nathan ställde sig upp och räckte fram en hand till Ayla och hon tog den. Nathan slängde på sig ryggsäcken och så började de sin vandring ner mot skogen igen.