Orsaken är du

Kapitel 4 - Fördriva tid

Ayla var så rastlös, hon försökte med allt, men ingeting fick henne lugn. Hon hade kommmit tillbaka till flock-huset medan det fortfarande var nästintill tomt. De flesta låg nog fortfarande och sov, hon antog att festen hade hållit på länge igår. Hon smet in på sitt rum utan att något märkte henne. Hon var en av få som faktiskt bodde i flock-huset, många andra jobbade här med hade sina bostäder i byn lite längre in i skogen, om det inte bodde närmare skolan såklart.
Hennes rum var snarare en lägenhet, med sovrum, vardagsrum, ett stort badrum och till och med ett litet kök. Inte för att hon någonsin lagade mat där, all mat serverades i stora salen på bestämda tider, men för att kunna fixa iordning en kopp kaffe eller nattsnacks var det ganska bra att ha. Eller som nu när hon bestämde sig för att undvika sin far resten av dagen men helst inte ville svälta ihjäl. Hon visste redan vad hennes far skulle säga när de väl hade sitt samtal och hon var inte så sugen på att gå med på hans plan. Hon visste också att hon bara sköt upp det oundvikliga, men idag hade hon andra saker hon hellre funderade över.
Hennes far var alltid väldigt upptagen, eller gjorde skenet av det iallafall, så hon hoppades att det inte skulle vara allt för svårt att hålla sig undan honom för en dag. Hon var mer orolig över om Keane skulle bli satt som barnvakt tills deras far var tillgänglig, att undvika hennes bror hade alltid varit en svårare uppgift. Tanken på barnvakt gav henne dock en idé.
Hon tog på sig träningstights och ett linne och joggade till andra sidan av deras revir för att komma till deras vargträningsskola. Hon hade inte varit här sedan hon tog examen själv härifrån, men det var det perfekta gömstället, om man räknade bort en viss stuga som i nuläget ockuperades av en människa, dessutom fick hon träffa sin lillebror.

Weylyn sprang fram till henne så fort han såg henne komma joggandes ut från skogen. Han hoppade upp i hennes armar och kramade om henne hårt. "Vad gör du här?"
Ayla ruffsade om honom i håret och log stort. "Får jag inte komma och hälsa på min irriterande lillebror?"
"Så du gömmer dig för pappa?"
För att vara åtta år gamal var han snabb på att plocka upp saker.
"Nåja, det också."
Weylyn hoppade ner från Aylas famn och tog hennes hand istället och drog henne till träningsfältet där alla hans vänner hade slutat träna för att se vem som hade kommit och hälsat på.
"Hej Ayla, vilken överraskning!"
Imelda, en av tränarna på skolan och Ayla förra mentor stod framför klassen och välkomnade henne.
"Hej Imelda!"
"Så, behöver du extra träning? Börjar du bli svag?"
Ayla log. "Aldrig!"
"Du är en av de bästa eleverna jag haft, det skulle vara en skam om du inte behöll dina färdigheter."
Weylyn tittade skeptiskt på sin syster. "Du? En bra fighter? Men du är ju så kort."
"Jag är fortfarande längre än du." sa Ayla och slog till honom på hans överarm.
"Inte mycket och inte länge till." svarade han med ett finurligt leende på läpparna.
"Låt mig försökra dig, Weylyn," sa Imelda. "Att vara en god kämpe har ingenting med storlek att göra. Som när Ayla besegrade Connell."
Barnen som stod runt dem spärrade upp sina ögon som till golfbollar och deras munnar var vidöppna i chock och beundran.
"Besegrade du Connell?" Weylyn viskade bara orden. Han tittade på sin syster som om han just hade upptäckt att hon var en gud. Kanske hon i deras ögon faktiskt var det, för att besegra Connell var samma sak som oövervinnerlig.
Ayla flinade vid minnet. "Ja, det var en bra dag."
"Hur kommer det sig att du aldrig ansökte om att bli en del i amrén?" frågade Imelda.
Ayla ryckte på axlarna. "Min far är inte dum nog att byta ut dig, men förutom det så är han väldigt traditionell och han skulle aldrig låta sin dotter strida."
"Vi är många kvinnor i flockens amré, vår Alfa har aldrig tänkt mindre om oss."
Ayla hostade till så att barnen inte skulle höra att hon skrattade. "Men ändå ser jag inga tjejer vakta flock-huset." sa hon och gav Imelda en menande blick. "Men jag antar att han bara bryr sig om mig och inte vill att jag ska komma till skada." fortsatte Ayla, då hon visste att det var dumt att prata illa om Alfan framför barnen.
"Ja," sa Imelda sakta. "Jag antar det."
Ayla log och tittade ner på barnen som stod runt dem. "Men nu har jag tagit allt för mycket av er tid. Jag skulle gärna vilja se vad dessa små odjur kan göra i en fajt."
Barnen jublade och ställde snabbt upp sig på deras plats, två och två och på signalen från Imelda började de. Ayla slog sig ner, lutade sig tillbaka och slappnade av. Eller ja, hon kunde inte slappna av för mycket för så fort hon inte hade något att fokusera hundra procent på så flöt hennes tankar iväg till en viss man i hennes stuga, Nathan. Hon visste inte mycket om honom, hon rättade sig själv, hon visste ingenting om honom. Ändå kunde hon inte få ut honom ur sitt huvud. Det här var mer än kicken av att göra något förbjudet, det var djupare än bara attraktion över hans yttre. Hon hade ingeting att gå på, ändå suktade hon efter honom. Hon behövde vara nära honom.