Orsaken är du

Kapitel 15 - Händelserik dag

"Hör du dåligt? Jag sa, vad gör du här? Borde inte du vara inlåst i ditt rum?" vargen i mitten flinade elakt mot henne. Det var Adam, du kunde se hans rödfärgade päls på mils avstånd. Räven, kallades han, något han inte uppskattade.
"Behöver jag påminna dig om vem du talar med? En tredje grads soldat borde vänta med att tala tills hans blir tilltalad."
"Du har rätt, jag borde inte prata med en förrädare som du."
"Förädare?" frågade Cory, en av de andra vargarna.
"Ja, varför tror du att hennes egna pappa låser in henne? Vem tror du hjälpte människan att rymma? Hon måste ha varnat honom!"
Ayla himlade med ögonen. "Du är korkad, du vet det va? Jag var som sagt inlåst, hur hade jag kunnat hjälpa honom fly?"
"Du har stängt ditt sinne, förutom de tankar du låter oss höra, vad är det du gömmer?" krävde han att få veta.
"Jag kanske helt enkelt inte vill att en räv som du ska snoka runt i Alfans dotters tankar." sa hon och suckade. "Men om du inte vill prata med mig, så kan du bara lämna mig ifred, det är helt okej."
"Jag tror inte det, vi behöver inte prata med dig för att ge dig en rejäl omgång."
På riktigt? Ayla hade hoppats att det inte skulle behöva bli såhär. Hon visste att hon var en bättre kämpe än alla de tre, även om hon på pappret inte var med i armén. Förutom Adam, var det hans Liera, Sage, hon var också en tredjegradens soldat med askblont hår och en kvick mun, det var ett mirakel att hon hade klarat av att hålla sig tyst såhär länge. Tredje vargen var Cory, han var faktiskt en varg Ayla klarade av, det var bara synd att han omringade sig själv med idioter som Adam. De var fler i antal, hon var tvungen att ge dem det, men hon var Skuggvargen. Om inte hennes namn slog dem med fasa var hon tvungen att påminna dem om vad hon faktiskt kunde göra.

Det var till och med lättare än hon hade trott det skulle bli. De var oorganiserade och hon kunde se att Cory inte gjorde sitt bästa. Ayla vad glad för det, hon hade inte velat skada honom, så på det sättet kunde hon ta det lugnare med honom också.
Adam och Sage var något helt annat, på ett sätt var Ayla glad att de hade korsat hennes väg. Nu kunde hon ta ut all hennes ilska, all frustration och sorg på någon annan, och även om det bara var för en stund kändes det skönt att tänka på något annat än bilden av Nathan som gick ifrån henne.
Sage huvud slog i en stor sten och hon föll till marken, hon var fortfarande vid medvetandet, men såg ganska ostabil ut när hon försökte resa sig upp igen. Ayla tog ett språng och landade på Adam och lät hennes tänder sjunka in i hans hals.
Adam morrande.
Ayla slängde en blick på Cory och han satte sig ner, kapitulerande.
Hon flyttade sin uppmärksamhet mot Adam igen och släppte hennes bett. "Så, har du fått nog än?"
Han skulle just säga något när de båda plötsligt blev medvetna om deras omgivning igen.
Tre nya vargar kom fram från skogen och detta var inga tredjegradare, dessa var del av Alfans stjärnvaktstyrka, de bästa av de bästa i armén och några av de mest dödliga kämparna i flocken.
"Släpp honom."
Ayla gjorde som de sa, hon var inte dum, hur gärna hon än ville skada Adam var det inte värt att dö för. Saken var den att hon inte visste ifall det skulle räcka att släppa Adam för att överleva. Dessa vargar tittade på henne med så mycket hat att hon förstod att de måste ha dragit samma slutsats som Adam. Om de hade order om att döda Nathan, så visste hon att det gällde till varje pris. Det betydde att varje litet hinder som var i vägen skulle undanröjas på samma sätt som måltavlan. Hon var inte längre Alfans dotter, hon var ett hinder, någon som hade hjälpt fienden, en förrädare som behövde ellimineras.
Vargarna tog ett steg närmare henne och Ayla slöt sina ögon, hon ville inte se feg ut, men hon hade ingen energi kvar, hon visste att hon hade noll chans att vinna den här striden. Hon tog ett djupt andetag och väntade på det slutgiltiga slaget.
"Våga inte så mycket som kröka ett hår på henne kropp. Det är Alfans order."
Ayla kände igen rösten. Men hon var tvungen att öppna sina ögon för att tro att det inte bara var ett önsketänkande. Det gigantiska ljudhåriga vargen stod på en av klipporna bakom dem, som om han behövde se ännu större ut än han redan gjorde.
"Men hon hjälpte människan att fly." började en av de andra vargarna.
"Du behöver kolla upp dina fakta, och din hörsel. Det är Alfans order, hon kommer med mig. Sökandet efter människan är begränsad till vårt revir."
"Va? Men han kommer ju inte gömma sig här!" denna gång vad det Adam som pratade.
"Om han kommer tilllbaka så dödar vi honom, om inte, låt honom fly."
"Och detta är också Alfans order?" frågade en varg från Alfans vaktstyrka.
Connell morrade, nästan röt och de andra vargarna ifrågasatte honom inte igen.
Connell vände sig om och Ayla följde efter honom, utan att titta på de andra.
"Tack." sa hon svagt när de hade lämnat tillräckligt mycket distans mellan dem och hennes nära döden upplevelse.
"Är det gjort?" var all han svarade.
Hon nickade och hon öppnade upp sitt sinne så att han kunde se att det var sant.
"Är det där hans?" frågade han med avundssjuka i rösten, och hon visste att hon frågade om skjortan som var knuten om hennes högra bakben.
Hon visste att hennes tankar bekräftade hans antagande, även om hon inte aktivt tänkte det.
"Jag vill inte vara ett as, men du gör det väldigt svårt för mig." muttrade han.
"Snälla." bad hon. "Om du vill ha mig, så får du ta hela mig. Jag är inte en halv själv, jag är tjejen du känt hela ditt liv, en tjej du uppenbarligen bryr dig om. Snart kommer jag att lära mig hur jag ska leva med min nya Liera, medan min första fortfarande existerar i denna värld. Till dess, snälla ha tålamod med mig."
Connells stora varg vände sitt huvud mot henne och stannade. Han tittade på henne helt i tystnad ett tag innan han sakta nickade. "Du ska få utrymme. Vi äter vid åtta ikväll, det är bäst för dig om du är där då." Han tog ett långt språng och försvann in i skogen.