Orsaken är du

Kapitel 6 - Vänners åsikter

Det första Ayla gjorde när hon kom hem var att samla ihop alla de verktyg hon kanske skulle behöva för att fixa duschen. Helst hade hon bara velat springa raka vägen tillbaka till Nathan, men hon hade lovat Nara and Kat och hon ville inte svika dem.

Hon gick den korta biten till byn och hade precis kommit till torget när hon mötte de två hon hade tänkt besöka.
"Hej, just de två jag letade efter."
"Vi var påväg till dig också, vi tänkte om du inte hade vaknat vid det här laget är det dags att väcka dig." sa Nara.
Ayla log, tacksam över att de inte hade försökt väcka henne tidigare när hon inte var där.
"Ska vi följa med dig och äta frukost." föreslog Kat.
"Jag har redan ätit."
"Vad hände med att du skulle träffa oss så fort du vaknade?" frågade Nara, men Ayla hörde att hon skämtade.
"Låt mig få förklara allt så tror jag ni kommer förstå."
Nara spärrade upp sina ögon. "Varför får jag känslan av att du inte sov i din säng i natt?"
Nu såg Kat lika förvånad ut som Nara. "Va? Berätta!"
"Jag ska, om ni två bara kan hålla käften och ta mig till ett ställe vi kan prata ostört!"
"Chris är i sjukstugan så vårt hus är ledigt."
Chris var en av flockens läkare, han och Nara hade träffats första gången när hon hade problem med blindtarmen. Hon var måttligt glad över att inse att hon just träffat sin Liera när han fem minuter senare behövde undersöka hennes ändtarmsöppning. Chris själv hade berättat att han istället knappt kunde behärska sig då hon hade klätt av sig och böjt sig framåt. Det var helt klart den svåraste gången för honom att hålla sig proffesionell. De båda kom överrens om att inte berätta den historien för någon. Den officiella berättelsen var att han var läkaren hon frågade om vägen till hennes mormors rum när hon låg inne för bruten höft, vilket hade hänt dagen efter. Som bästa kompis hade man dock andra premisser och efter mycket om och men hade Ayla och Kat tvingat ur Nara den verkligen historien, något de sent skulle låta henne glömma.

De kom in i deras hus, det var inte så stort, men det var nyrenoverat och fräscht.
Nara gick och satte på kaffet medan Kat och Ayla slog sig ner i soffan. När Nara kom in med koppar slog hon sig ner och tittade förväntansfullt på Ayla.
"Okej," började Ayla "så ni vet att jag och Connell ses ibland."
Hon såg på deras miner att de förstod att det här skulle bli bra, och ganska smaskigt. De nickade men sa ingeting, antagligen rädda att avbryta så att Ayla inte skulle berätta allt.
"Vi har inte haft sex, ni får tro vad ni vill om det, men jag vill vänta till min Liera och jag skulle aldrig se mig själv med Connell. Jag trodde han var på samma sida och att vi mest använde varandra för att avreagera oss lite. Vi är goda vänner, vi respekterar varandra, men det var bara lite kul, trodde jag iallafall."
Ayla suckade. "Jag tror inte min far vet om det här för hade han det så hade han antagligen handlat annorlunda. Iallafall, jag fick höra från min bror att Alfan ville prata med mig och det verkade som att han hade en plan att tvinga mig att genomgå en Liera-ceremoni."
"Men va? Du var ju ingen Liera!" Nu kunde tydligen inte Nara vara tyst.
"Nej, jag vet, det struntar han i, tydligen."
"Så vadå? du ska bli Lierad med någon okänd?"
Ayla skakade på huvudet. "Nej, med Connell."
"VA?" utbrast båda två.
"Ja, jag förstår ju varför det är en bra matchning. Han är Keanes bästa vän, antagligen blir han Beta när Keane tar över tronen. Han är kapten i armén och den starkaste vargen i flocken."
Nara skakade oförstående på huvudet, reste sig upp och gick ut till köket för att kolla om kaffet hade runnit ner.
"Men du har aldrig känt något för honom?" frågade Kat.
"Nej, han är en god vän, han är som en bror för mig, en bror jag kysser ibland iförsig, men det har aldrig varit mer. Jag trodde inte det var från hans håll heller."
Nara kom tillbaka och hällde upp kaffet i kopparna och räckte mjölkpaketet till Kat då hon visste att hon gärna hade en skvätt i.
"Vad säger Connell om det här då?" frågan Nara när hon slog sig ner igen.
"Jag vet inte, jag har ju inte pratat med Alfan än, men även om han struntar i mina åsikter har jag svårt att tro att han skulle kunna planera en sådan här sak utan att ha med sig Connell, jag förstår bara inte vad han har hotat honom med."
"Hotat?" frågade Kat.
"Connell vill väl också hitta sin Liera. Varför skulle han nöja sig med mig?" frågade Ayla och sippade på kaffet.
"Nöja sig?" fnyste Nara.
"Okej, jag vet mitt värde, jag menar bara att han måste ju också se att vi inte är rätt för varandra."
"Du vet ju inte säkert vad Connell tycker så länge du inte pratar med honom. Kanske ni kan slåss mot den här galenskapen tillsammans?"
"Jag vet inte Kat, jag får väl hoppas på det."
"Alfa eller inte, han har ingen rätt att tvinga in dig i ett parterskap du inte vill! Ayla, jag lovar dig, du kommer inte gå igenom en Liera-ceremoni med någon annan än din faktiskt Liera. Jag kommer göra allt för att förhindra det."
"Jag också!" höll Kat med.
Ayla tittade på sina vänner och log mot dem. "Tack! Det betyder mycket."
"Vi kan smuggla ut dig till någon annan flock!" Föreslog Kat.
"Ja! Upp i norr någonstans! Där skulle de aldrig hitta dig."
Ayla skrattade, det var skönt att göra det, men hon hejdade sig snabbt. Hon hade fortfarande bara berättat en liten del i den stora härvan.
"Det är en sak till jag måste berätta."
Nara och Katt slutade genast upp att planera Aylas flykt och vände sig med nyfikna blickar mot henne.
"Jag rymde iväg från mötet med Alfan, och tog mig till min stuga."
"Jag tycker fortfarande att det är taskigt att du inte berättar för oss vart den ligger." sa Kat trumpet.
"Hur ska jag någonsin kunna få en lugn stund där om alla skulle veta det?"
"Inte alla, men dina två bästa vänner kanske?" sa Nara som tydligen var lika bitter över detta som Kat.
"Okej, om jag lovat att visa er den nästa vecka kan ni tänka er att höra på mig nu?"
De sken genast upp och nickade
Ayla fnyste och tog lite mer kaffe innan hon fortsatte. "När jag kom till stugan upptäckte jag att det var en annan där. Det har varit en kille där innan och jag blev lite arg över att han hela tiden använder min stuga som någon sex-lya att ta nya tjejer till. Så jag tänkt att jag skulle spela honom ett litet spratt så jag går in och eftersom jag varit varg innan har jag inga kläder på mig. När jag ska hämta några inser jag att det inte är samma kille som varit där innan, det är någon annan och han var ensam."
Kat satt och slog ihop sina fingertoppar som om hon var en mästerskurk som planerade sin nästa stöt. Nara hade lutat sig fram mer och mer för varje ord Ayla sagt, deras ögon fullkomligt lyste.
Ayla tyckte att de tog det förvånandsvärt bra att hon hade gått in i en stuga med en människa i, när det slog henne att de såklart trodde att det var en varulv som hade lånat stugan. Nåja, det var en bomb att släppa senare.
"Iallafall vi pratade lite med varandra och skämtade smått, han såg mig trots allt naken bakifrån så det var ju lite pinsamt, men det var mindre pinsamt än man kunde tänka sig, det liksom flöt på. Det var naturligt."
"Åh, är det så att någon är lite betagen i denna kille? Vad heter han?" frågade Kat retsamt.
"Nathan, och jag vet inte..." svarade Ayla och hon förstod att det inte var svaret de hade förväntat sig.
"Vänta lite nu, är du seriös?" sa Nara och ställde ner sin kopp på bordet så att hon kunde ta tag i Aylas hand. "Ayla, berätta."
"Vi har väldigt kul ihop, vi skrattar mycket, han är omtänksam och respekterar mig. Jag saknar honom när han inte är nära och när vi är tillsammans så vill jag bara vara ännu närmre."
"Ayla, det låter som om det vore din Liera, men det skulle du ju veta med en gång. Och det låter på dig och att ni träffats endel, eller vänta, hur kan ni det?"
Ayla förstod vad Kat menade. Det hade bara gått lite mer än två dygn sedn hon först träffade honom. Det kändes så mycket längre. Dessutom hade hon varit borta hela dagen igår hos sin bror. De hade egentligen bara setts två kvällar och en morgon.
"Jag gick tillbaka igårkväll också och vi somnade tillsammans i soffan, när vi vaknade gjorde han frukost till mig och..."
"Jag visste det! Sa jag inte att hon inte hade sovit hemma, men Ayla, det låter inte som du att gosa med någon i soffan."
Hon ryckte på axlarna. "Med honom är det väldigt mysigt."
"Och du är säker att han inte är din Liera? Jag menar det skulle ju underlätta saker och ting med din pappa."
"Var inte dum Kat, man vet med en gång om man möter sin Liera."
Ayla nickade. "Han kan inte vara min Liera, och det skulle knappast hjälp, bara göra det värre."
"Hurså?" Kat såg uppriktigt förvirrad ut.
"För att Nathan är en människa."
Nu var reaktionen lite mer den hon hade förväntat sig.
"EN MÄNNISKA!" skrek Nara och hoppade upp ur fåtöljen och stegade fram och tillbaka på golvet. "Är du helt från vettet? Att du ens tänker tanken att gå in i ett hus med en människa i!"
"Nog för att Nara är lite väl hysterisk just nu, men jag måste hålla med henne. Det kunde gått riktigt illa."
"Hurdå? Han tror att jag också är människa, varför skulle han vilja mig något ont?"
"Ja, varför skulle människor någonsin vilja något ont? Kanske för att, jag vet inte, de är onda i naturen!" skränade Nara som inte verkade ha en tanke på att lugna sig inom snart framtid.
"Ayla, du har själv hört historierna, du vet vad människor är kapabla till."
Ayla himlade med ögonen. "Är du seriös nu Kat? Du tror inte att jag, Skuggvargen, kan övermanna en människa om det skulle behövas? Nathan råkar dessutom vara en av de finaste personer jag någonsin träffat."
SMACK!
Naras hand slog till Ayla rakt över kinden. "Nu räcker det! Du kan inte på allvar sitta och försvara en människa framför mig."
Ayla var så häpen, hon hade aldrig sett Nara såhär, hon hade aldrig höjt rösten mot Ayla och hon hade aldrig slagit någon, någonsin. Hon hade inte ens velat delta i stridslektionerna under skoltiden för hon ville inte skada någon av sina vänner.
Ayla förstod ändå, Nara hade en historia med människor, en historia som inte ställde dem i god dager. Naras mamma, Jeno, hade varit en av jägarna i flocken och en dag hade hon stött på en tjuvskytt långt in i deras revir. Jeno som var ledaren i jägarlaget hade försökt distraheta skytten för att de andra skulle ha en chans att retirera. Hon ville inte döda honom, bara skrämma honom så han inte skulle komma tillbaka. Han hade pepprat hela hylsan i henne, och innan hon hann läka hade han gått bakom henne ooch skurit upp hela ryggen. Den ynkryggen hade inte haft en chans om de bara hade attakerat alla på en gång. Jenos godhet mot människan hade fått henne dödad. Nara hade precis slutat skolan då och skulle bara någon vecka senare fylla 17 och bli upptagen i flocken, hon fick aldrig chansen att dela den ceremonin med sin mamma.
"Förlåt," viskade Ayla. "Det var inte min mening att göra dig upprörd. Det finns människor som är vidriga varelser och jag är så ledsen att din mamma behövde möta en av dem. På samma sätt som det finns onda och goda vargar så kanske inte alla människor är tjuvskyttar."
"Jag vet," svarade Nara som verkade blivit lite chockad själv över att hon just slagit till sin bästa vän. "Men varför chansa? Ayla, ingenting gott kan komma från att umgås med människor. Flocken skulle aldrig gå med på det, sin far skulle aldrig gå med på det. Du utsätter både dig och Nathan för fara. Om ha nu är en av de bra personerna, så vill du väl inte att något ska hända honom, eller hur?"
Ayla nickade. "Jag vet. Jag hade inte tänkt att gå tillbaka igårkväll, jag kunde bara inte hålla mig borta."
Kat som hade suttit helt tyst ett tag kom nu fram till Ayla och lade en arm om henne. "Du kan få sova hos mig i natt. Jag vaknar lätt så det finns ingen chans att du kan råka smyga ut."
Ayla nickade. Hon visste att hennes vänner hade rätt, samtidigt som hon inte stod ut med tanken på att inte få säga hejdå till Nathan. Kanske hon kunde gå dit dagtid, det kändes mindre intimt på något sätt, och bara försöka förklara. Han visste ju att hon hade en överbeskyddande familj, kanske han förstod. Hon visste dock inte hur hon skulle kunna träffa honom igen och sen lämna och veta att det var för alltid. Nej, hur fegt och hur vedervärdigt det än var, fick hon bara inse att hon var tvungen att bryta löftet mot Nathan. Hon kunde inte komma tillbaka snart, hon kunde inte komma tillbaka alls.

Än en gång låg Ayla i en säng och vred och vände på sig. Hur skulle hon någonsin kunna somna inatt? Kat låg i sängen bredvid och slumrade, men Ayla visste att Kat inte hade ljugit, hon vaknade jättelätt så det var ingen idé att försöka göra annat än att somna själv.
Tankarna for runt i hennes huvud och det var framför allt en som inte ville fly, en tanke som etsade sig fast likt ett brännmärke. Den sved och kliade och hur hon en försökte blev hon inte kvitt den. Den brände liksom hoppet som tändes i henne på nytt, ett hopp hon var livrädd för.