Orsaken är du

Kapitel 7 - Inse sanningen

Ayla vaknade tidigt, hon visste knappt om hon hade sovit alls. Klockan vad halv 6 på morgonen och hur stod hon inte ut mer. Hon reste sig upp ur sängen och innan hon ens hunnit fram till dörren tändes sänglampan och Kat satt upp och tittade på henne.
"Vart ska du?"
"Det är morgon, jag orkar inte ligga här längre och försöka låtsassova."
"Det svarar inte på min fråga." sa Kat med ett leende.
"Jag ska till biblioteket."
Kat skrattade till. "Du? Du läser ju aldrig."
"Ouch! Jag måste bara kolla upp lite saker. Jag behöver få rätsida på det här."
Kat nickade. "Jag kan inte hindra dig, försök bara håll dig borta från stugan, du vet ju själv att det är det bästa i längden."
Ayla nickade snabbt innan hon smet ut genom dörren för att springa tillbaka till flock-huset.
Frukostbuffén var inte framplockad men hon hittade lite bröd och gjorde iordning ett par mackor som hon åt påvägen till biblioteket.
Förra gången hon varit här hade hon bara fokuserat på det faktum att Nathan var människa, hon hade inte ens tänkt tanken att känslan hon hade var för att hon var varg. Kunde det vara så? Kunde det verkligen vara sant? Borde hon inte förstått det med en gång?
Ayla gick med en gång till rätt sektion, fyllde hennes famn full med böcker och satte sig sedan ner vid ett bord. Hon skumläste i böckerna och stannade där hon hittade något som såg ut att vara till behjälplighet.

"När en Varulv möter sin Liera blir de ett. Deras själar binds samman och deras band blir starkare än blod och flock."

"En varulv kan aldrig ljuga för sin Liera."

"Lieror är varandras perfekta matchning. Din Liera är den saknade biten du inte visste du saknade och ger dig allt du inte ens visste du behövde ha."

"Om en Liera förskjuter den andra kommer de båda förlora halva dem själva, halva deras själar och halva deras vilja att leva."

"En varulv vet alltid vart sin Liera befinner sig och är constant dragen till den specifika platsen. Inom tid kommer Lieror att förbättra kontrollen över längtan att gå dit."

För varje bok hon öppnade blev hon mer och mer säker. Nathan var hennes Liera. Hon visste inte att man kunde ha en människa som Liera, men det verkade vara en enda rimliga förklaringen, allting stämde.
Hon gick tillbaka till den lilla hyllan med böcker om människor och där, bakom de andra, nästan som om den var undangömd hittade hon ett tunnt häfte. Den var handskriven och när hon började läsa förstod hon att det måste vara dagboksanteckningar. Den var gammal, sidorna hade gulnat och bläcket bleknat. Ayla slog sig ner igen och föll in i denna kvinnas berättelse.

"Jag vet inte vad jag ska göra, den här känslan tar död på mig. Jag bara måste se honom igen, men jag vet inte ens varför. Vi pratade knappt innan han var tvungen att gå, men på något sätt visste jag att han kände samma sak. Hans blick var fylld med så mycket betagenhet och kärlek, inte ens min egna mamma har någonsin tittat på mig på det sättet."

Ayla skummade genom texten.

"Han är människa, jag vet att det är fel, men varför känns det så rätt? När jag är med honom känner jag mig hel, fulländad och jag har aldrig känt mig så ensam som när han inte är i närheten. Min flock kommer förvisa mig eller döda mig, men på någotvis känns det värt det så länge jag får ha en dag till med honom."

Aylas ögon fylldes med tårar, det var hjärtskärande att läsa det här. Ännu mer så nu när hon mer och mer för varje ord insåg att det här kunde vara hennes framtid. Då föll hennes ögon på en mening och hon visste att hon hade hittat vad hon letade efter.

"Jag förstår nu, när två varulvar hittar deras Liera så vet båda två exakt vad som har hänt. Med mig och Charles var det annorlunda, han hade ingen aning, ingen av oss förväntade det. Jag trodde inte ens jag kunde hitta min Liera bland människor, och han trodde inte att själsfrände faktiskt fanns på riktigt. Det var därför jag aldrig fick uppleva känslan av att veta med en gang, som det alltid hade sagt. Allt annat fanns ändå där, längtan, vetskapen om vart han var och tyvärr även oförmögenheten att ljuga, vilket utan tvekan var den mest generande delen. Charles är min Liera, jag vet det nu, det gör han också, men jag vet fortfarande inte hur min flock kommer reagera."