Orsaken är du

Kapitel 13 - Att förhandla

Ayla hade lagom landat på sängen innan hon ställde sig upp igen och torkade tårarande hon hade hunnit rinna. Hon var inte någon som gav upp. Hon rullade inte ihop sig till en liten boll och grät sig själv till sömns. Hon var Ayla, Skuggvargen, en av de mest hårdnackade vargarna i hela flocken. Nathan hade lockat fram flera av hennes mjuka sidor också, men nu var det dags att ta fram hennes stenansikte och iskalla huvud igen. Hon behövde samla sina tankar. Hon hade trott att Keane skulle hjälpt henne, men som det var nu behövde hon en plan för att ta sig ut ur rummet själv, klockan tickande, hon var tvungen att rädda Nathan.

Hennes idéer blev dock mer och mer otroliga och ogenomförbara. Hon hade ingen aning om hur lång tid som hade gått, hon hade ingen klocka på rummet och med henne mobil och dator borta kunde hon bara gissa sig till hur mycket klockan var genom solen, vilket inte var hennes bästa kunskap. De hade inte gett henne något att äta än, men lunchen hade säkert redan serverats innan hon kom hit, så länge som hon och Nathan hade sovit. Hon kände ändå hur hennes mage kurrade. Hon och Nathan hade inte ätit ordetligt på kvällen då de varit upptagna med annat och även om hon slängt i sig en macka i farten innan hon gett sig av med sin bror hade den mest bara irriterat magen som hade förväntat sig mycket mer. Matbristen hjälpte inte direkt hennes tankeverksamhet. Vad klockan än var så visste hon att hon höll på att få slut på tid, men till dess att hon hade fått de dåliga nyheterna så vägrade hon tro att det var försent.

"Stanna med en gång!" hörde Ayla en av vakterna ryta genom dörren.
Hon sprang fram för att bättre höra konversationen.
"Jag ville bara säga hej." sa Kat i en allt för oskyldig röst.
"Fortsätt bara gå, vi har order att inte släppa in något utan Alfans godkännande."
"Men..." försökte Kat.
"Gå nu, eller så kommer vi se till att även du låses in i ditt rum."
Det var tyst en sekund.
Det var in den stunden som Ayla förbannade sig själv över att hon inte gjort ett låtsasspråk med Kat och Nara när de var små. Ayla kunde inte på något sätt ge Kat ett meddelande tydligt nog för att hon skulle veta vad hon behövde göra, men samtidigt dolt nog för att vakterna inte också skule förstå poängen. Ayla såg hur chansen till en plan föll henne ur händerna. Det var så nära, Kat var precis där, men Ayla ville inte att Kat skulle bli straffad också.
"Kat, du kan gå, jag är okej. Hamna inte i trubbel för min skull." Sa hon för Ayla visste att Kat hade all kapacitet att i det ögonblicket göra något väldigt dumt.
"Är du säker?" Kat lät inte helt övertygad.
"Sluta prata!" kommenderade vakten.
"Bara gå, jag hittar dig när jag kommer ut härifrån."
"Ayla..."
Men Kat blev avbruten av vakten. "Detta är sista varningen, gå härifrån nu eller så lovar jag att jag kommer släpa dig härifrån."
Efter det var det tyst igen och Ayla gick tillbaka till sitt skrivbord där hon fortsatte att försöka komma på en plan.

Inte långt senare bytte de vakter utanför dörren och hon hörde en knack på dörren. Hon trodde att det kanske var hennes bror som kom tillbaka och blev förvånad när hon såg att det var Connell som kom in.
"Så du är tilllåten att göra besök?"
"Keane sa att du nog inte hade ätit så mycket idag så jag kom med det här." sa han och ställde ner brickan han höll i på en byrå till vänster innaför dörren.
Ayla vände på papprena med hennes osannolika flyktplaner och skyndade sig över till brickan och började genast äta av det som låg på.
Connell stängde dörren bakom sig och lutade sig mot den, med sina armar korsade över hand breda bröstkorg.
"Och sen tänkte jag att du kanske ville veta att armén har lämnat flock-huset nu."
Hon stelande till och slutade genast tugga på äpplebiten I hennes mun. Det var det, hon hade ingen mer tid att komma upp med en plan. Snart skulle de bästa spårarna, kämparna och mördarna i flocken komma fram till hennes Liera, och han skulle inte ha en chans.
"Har de lämnat? Utan dig?"
"Ja, jag har fått uppdraget att se efter dig."
Ayla kände sig lite nöjd över att hennes far hade sat sin starkaste och bästa krigare att vakta över henne, vilket måste mena att han trots allt såg henne som ett faktiskt hot. Men känslan höll bara i sig ett ögonblick, för med eller utan Connell skulle armén rusa in i stugan och övermanna Nathan på en sekund. En ursinnig ilska forsade genom hennes kropp, hur kunde de göra så? De gav honom inte ens en chans!
"Du är väldigt söt när du är arg." sa han med ett flin på sina läppar när han tittade ner på henne där hon satt på golven framför byrån med brickan.
Ayla for upp på fötter, vilket tyvärr inte var en lika stor skillnad som om Connell hade gjort det, hon nådde fortfarande bara upp till hans bröstkorg.
"Jasså det är jag?"
"Kattunge..."
Innan han hann säga något mer hade Ayla tappat all kontroll och sekunden senare stod han öga mot öga med en morrande svart vargninna. Vilket var en betydligt mer påfallande skillnad.
"Woah!"Han slutade luta sig mot dörren och tog några steg mot henne, mer på sin vakt. "Ta det lugnt. Shade-Walkers attakerar inte varandra."
Hon ställde sig upp på sina bakben och knuffade henne framtassar I hans bröstkorg, vilket fick honom att falla till golvet med ett duns.
Medan han försökte komma underfund med vad som just hänt böjde hon sig ner över honom. Hon älskade att ha detta övertaget.
"Ayla, du vet att du inte har någon chans om jag också skiftar. Du kanske är Skuggvargen, men jag är fortfarande den starka av oss."
Ayla morrade och visade sina vassa tänder på ett hotfullt sätt.
"Åh andra sidan så kan jag inte klaga på att ha dig liggandes över mig...AAAAHH!"
Hon hade knappt rört honom, bara naffsat lite, men hennes skarpa tänder hade borrat sig in i hans axel och hon kunde känna smaken av hans blod.
"Okej! Jag förstår, du är lite arg." Skrek han ut.
Ayla morrade och lade mer av hennes vikt på sina framtassar, vilket gjorde det svårare för honom att andas.
"Okej," sa han smärtsamt. "Du är rasande."
Hon var glad att meddelandet hade kommit fram. Sen nickade hon mot såret.
"Du tycker att jag ska kolla upp det? Och lämna dig själv här?" han hånlog. "Det är fint av dig att du bryr dig, men jag tror att jag bara låter min varg ta hand om det." sa han innan han skiftade på fläcken.
Ayla var inte beredd och hoppade överraskande bakåt, men återhämtade sig snabbt. Hon såg sin chans, Connell hade just bekräftat hennes misstankar om att ingen vaktade utanför dörren, så hon hoppade mot den. Connell vad dock snabb nog och bet tag i hennes bakben och stoppade henne. Hon sparkade loss sig, men hennes ankle gjorde on.
Under tiden hon avvaktat hade Connell placerat sig mellan henne och dörren.
"Rädd?" frågade han nu när de kunde höra varandra tankar.
"För dig?" Ayla fnös. "Jag har besegrat dig förut."
"Rent tur!"
"Jasså? Och ju mer jag tränar, desto mer tur har jag."
Connell var enorm, hans varg speglade hans kropp, ljus färg på pälsen och ljust blåa ögon. Han var det största vargen i flocken, och som han själv så tydligt påpekat, den starkaste. Om han någonsin skulle begå myteri så skulle han lätt kunde bli Alfa, han skulle vinna i en strid och flocken skulle följa honom. Det var bara inte så de gjorde i Shadow Walker flocken, de ärvde tronen. Andra flockar valde deras Alfa på andra sätt, men här hade strid alltid setts som sista utväg om du var tvungen att avsätta en Alfa. En besegrad Alfa hade inte kvar någon respekt från flockan och hade varit tvungen att avgå, eller dö. En Alfa som inte hade respekt kunde förlorade nämligen Alfa-makten, makten och auktoriteten att få flocken att lyda utan att ha en chans att säga emot.
Connell hade alltid sagt att han inte hade någon längtan efter att styra. Han var Alfans mest lojala soldat och han skulle vara än mer lojal mot Keane. Så länge Alfan hade Connell på deras sida, så verkade andra också lyda, ingen var dum nog att utmanade Connell, förutom Ayal såklart.
Ayla hade varit kort hela sitt liv, och även om storleken på hennes varg inte skiljde sig lika mycket som när hon var I sin kropps-form så hade hon alltid vetat att hon skulle behöva men än bara styrka för att vinna i strid. Hon var tvungen att bemästra tekniken, vara väldigt smidig och vig och framför allt var hon tvungen att kunna läsa sin motståndare.
"Vill du verkligen göra det här?" frågade Connell.
"Håll dig borta från Nathan så kommer jag inte skada dig."
"Den ordern kommer från ett ställe du inte ha suktoritet över." han gick närmre henne. "Och även om du hade det så är inte det här sättet jag skulle vilja behaga dig."
Ayla lade sin tass mot hans ansikte och fick honom att ta några steg bak.
"Låt mig bara gå hem." sa hon
"Det här är ditt hem!" han tanke var arg och hon såg hur han spände sina muskler.
"Bandet mellan två Lieror är starkare än blodsband och bandet till flocken, och om Alfan utvisar mig har jag inget av dem ändå."
"Alfan kommer inte utvisa dig, så länge du bara..."
"Splittrar min själ i två och gör samma sak med mannen som är mitt allt."
Connell morrade och visade sina tänder åt den meningen.
"Connell, jag vet att du bara följer order, men snälla låt mig gå. Låt mig åtminstone vara där."
"Nej!"
Ayla lade märke till at than lutade sig ner, redo att attakera vilken sekund som helst.
"Jag vill inte skada dig, du är min vän."
Connell skakade på sitt huvud. "Tro inte för en sekund att jag uppskattar det här heller, men du drog det över dig själv."
Ayla tog ett steg mot dörren men Connell blockerade lätt hennes väg på nytt.
"Det här kommer inte göra mig din!" sa hon.
Connell morrade ännu högre denna gång och hon kunde fysiskt känna ilska strömma ut från honom.
"Förstår du inte? Fortsatte hon utan att låta hans ilska påverka henne. "Om Nathan dör kommer jag lämna flocken, och aldrig komma tillbaka." hon tittade honom rakt i ögonen. "Men bara efter att jag först dödat alla som har haft något med hans död att göra."
Connell tog ett sprang mot henne, han hon duckade undan och vände sig mot honom igen. Han försökte på nytt, men än en gång lyckades hon undkomma hans klor och tänder. Hon hade inte tid för det här, vilket ögonblick som helst nu skulle hennes Liera dö, hon var tvungen att gör något.
"Vänta!"
Connell måste hört förändringen i hennes tanke, för han stannade och tittade forskande på henne.
"Om du ger mig en chans att säga hejdå till honom, så kommer jag göra det. Jag får honom att fly och hålla sig borta."
"Varför skulle jag göra det?" frågade han.
"För om du göra det, om du skonar honom, så kommer jag tillbaka till flocken." hon suckade och kände hur hennes hjärta sjönk, men detta kanske var enda sättet att hålla Nathan levande. "Och jag genomgår Liera-ceremonin men dig."