Orsaken är du

Kapitel 3 - Dela stuga

"Du är inte den vanliga killen." sa Ayla när hon äntligen kunde prata igen. 

Han drog sin hand genom håret och såg nervös ut. "Vem?"
"Den korta killen, kvinnokarl."
En skymt av igenkänning for genom hans ögon. "Känner du Rick?"
"Jag vet inte hans namn elller något om honom, jag vet bara att han ibland ockuperar min stuga."
"Förlåt." sa han snabbt. "Jag kan åka härifrån."
"NEJ!" Hon hade inte menat att ropa det så högt, eller låta så desperat för den delen, men något fick henne villja ha honom i närheten. Hon tog ett djupt andetag innan hon talade med mer lugn. "Du får gärna stanna, och kanske berätta vad du heter."
Han hade svårt att helt fungera i hennes närhet, så han slog sig ner på sängen för att undvika att falla. "Jag heter Nathan."
"Ayla, trevligt att träffa dig. Så, du är här ute och campar?"
Nathan ryckte på axlarna. "Något åt det hållet, ibalnd behöver man bara vara ensam."
"Jag förstår precis, varför tror du att jag har den här stugan?"
Han log milt innan hans hand drog igenom det där fantastiska håret igen och han istället fokuserade väldigt noga på att släta ut några rynkor på lakarnet. "Men jag vill inte vara i vägen om du behöver tid ensam."
Hennes blick fångade hans för en sekund innan han tittade ner igen. "Vi kan dela." sa hon. "Jag är bara här tillfälligt."
Hon gick fram till garderoben igen och tog fram rena lakarn för att kunna bädda soffan.
"Det är din stuga, ta sängen, den är din."
Ayla vände sig mot honom igen med hennes armar fulla av olika lakarn. Han stod upp nu och gjorde en ansats till att bädda upp sängen.
"Nej, ta den du," stoppade hon honom. "Jag gillar soffan, och den är för liten för dig iallafall."
Hon gick förbi honom ut till vardagsrummet. Efter några sekunder kom Nathan ihåg hyfs och följde efter henne för att hjälpa med bäddandet.
"Jag gillar dig redan bättre än Rick." avslöjade hon när han gav henne en extrakudde.
"Jasså? Hurså?"
Ayla lade täcket på soffan och då de var klara satte hon sig ner på det. "Till och börja med så tog du ine med en tjej. För det andra så agerar du betydligt mer som en gentleman och för det tredje är du snygg. Jag menar..."
Hon kunde inte förstå att hon just hade sagt det. Det var sant, absolut, men du berättar inte en sådan sak för en kille du just träffat. Speciellt inte när det är väldigt sent och ni just kommit överrens om att dela en stuga tillsammans under natten.
Hon tittade upp på honom och möttes av ett stort flin. Hans ögon gnistrade med lekfull kaxighet. Ingen hade någonsin lett mot henne sådär. Den här killen hade för bara några minuter sedan varit helt generad, och nu? Nu var det Ayla som skämdes. "Snälla kan vi bara gå och lägga oss och glömma att jag sa någonting?"
"Vi kan säga godnatt, men tro inte för en sekund att jag kommer glömma att du tycker jag är snygg."
Ayla tog sin kkudden och kastade den på honom. Det var ett bra kast, rakt in ansiktet.
"Wow! Du är stark!" sa han och plockade upp kudden och gick över till henne i soffan.
"Låt inte längden lura dig."
Han flinade. "Så storleken har ingen betydelse?"
Ayla tog kudden från honom innan hon snabbt höjde på ögonbrynen. "I vissa fall."
Han vätte sina läppar och det lekfulla leendet var tillbaka. "I det fallet, har jag var som krävs."
Hennes kinder hettade. Ayla var vanligtvis van vid den här typen av snack, hon var en mästare själv på att retas såhär, satt hon just och rodnade?
"Dröm sött Ayla." sa Nathan och gick iväg mot sovrumsdörren.
"Dröm sött Nathan." svarade hon i en viskning.

Nästa morgon vaknade Ayla först. Hon visste att hon var tvungen att gå tillbaka innan de insåg att hon var borta. Keane och hennes far visste redan igår att hon var borta, men de behövde inte veta att hon inte hade sovit på hennes rum.
Hennes ögon drog sig mot den stängda sovrumsdörren. Nathan. Vad hade hänt igår kväll? Hon brukade inte vanligtvis klicka så bra med någon första gången hon träffade dem. De hade inte ens på riktigt pratat, det var bara något i luften, det kändes rätt.
Ayla skakade på huvudet där hon satt på soffan. Hon visste att hennes far hade förbjudit allt umgänge med människor. Hon kunde inte berätta om det här för någon, och hon kunde aldrig träffa Nathan igen. Hon suckade djupt. Kanske det var för det bästa, den här konstiga känsla inom henne var inte rimlig och hon ville inte äventyra Nathans säkerhet.
Hon reste sig, bäddade upp soffan innan hon skrev ett meddelande till Nathan och lade det på bordet i köket. Sen tog hon av sig sina kläder, vek ihop den också och lade den ovanpå hennes lakarn innan hon smög ut från stugan. Så fort hon var i skydd av träden skiftade hon till sin varg-form och sprang fort tillbaka till flock-huset.

När Nathan vaknade trodde han först att allt hade varit en dröm innan han kom upp och såg soffan. När han sedan gick in till köket för att äta frukost fångade hans blick av en bit papper som låg på bordet.

"Tack för att du lånade ut soffan, trevligt att träffa dig. /Ayla"

Nathan fick känslan av att det här var ett hejdå. Hon skrev inte "Vi ses", "Jag kommer tillbaka" eller "tills nästa gång". Hon hade bara skrivit "Trevligt att träffa sig". Nathan kunde inte riktigt förstå varför det gjorde honom så nere. Han hade bara känt henne i några timmar, och de hade knappt ens haft chans att prata ordetligt med varandra. På något sätt hade hon gjort honom väldigt självsäker, han brukade inte prata med tjejer på det sättet. Nathan slog sig för pannan han hade hade betett sig som en skitstölvel, varför hade han sagt så? Han hade varit allt för bekväm med henne, det brukade inte vara så naturlig med en främling, men med henne hade det bara kännts rätt. Han hade ingen aning om vem hon egentligen var, bara det att hon tydligen gillade att gå runt naken, för hon hade lämnat kvar sina kläder på soffan. Trots det var det inte mindre sant, han saknade henne.

Nathan behövde dock inte mer komplikationer i sitt liv så det kanske var för det bästa om han aldrig såg Ayla igen. Han behövde fokusera, han hade ett stort beslut att ta, det var ju skälet till att han faktiskt var här ute.
Han skulle bara äta frukost först.
Och sen ta en dusch.
Varmvattnet var trasigt, eller slut, han var inte säker vilket, i vilket fall så var han tvungen att ducha kallt, så han struntade i att tvätta håret. Kall, men uppfriskad satte han sig ner vid köksbordet med penna och papper i handen.
"Okej Nathan, vad vill du göra med ditt liv?" frågade han såg själv. Han visste att hans pappa ville att han skulle ta över familjeföretaget, men Nathan kunde inte se sig själv spendera hela dagar på ett kontor.
Han hade aldrig beskrivit sig själv som en naturmänniksa förut, men nu sittandes här i mitten av skogen så insåg han att han älskade det. Bort från staden, bort från alla ljud som bara surrade runt. Det var enkelt, men vackert. Han kunde dock inte komma på några yrken som var placerade i skogen, än mindre några som var goda nog åt hans föräldrar.
Dagen passerade sakta, efter lunch orkade inte Nathan sitta och klura på sina livsval längre så han tog en promenad i skogen. Något inom honom drog honom djupare in, men han var rädd att inte hitta tillbaka så han tvingade sig att vända runt.
Innan middagen började han läsa en av böckerna han hade haft med sig, och när kvällen kom tände han en brasa i eldstaden och slog ner sig i fåtöljen framför den. Ayla hade funnits i hand tankar hela dagen, även när han hade försökt ignorera det. Elden brann som hennes ögon och glöden påminde honom om hennes rodnande kinder. Han rodnade nästan själv där han satt när han tänkte på vad han hade sagt till henne. Det var långt ifrån likt honom, han var ingen kvinnnotjusare som Rick var. Enda skälet till att tjejer ändå flockades runt honom var för att han var rik. Det var något med Ayla som hade gett honom mod. Han var dock osäker på ifall det var rätt väg att gå att indikera att man hade stor utrustning när man precis hade träffats. Nathan skakade på huvudet, första gången han känner sig bekväm ensam med en tjej på blir han plump istället, inte konstigt att hon hade flytt fältet innan han vaknade.
Nathan tittade in i elden igen, hennes glimmande ögon var svåra att glömma, han undrade vad hon gjorde nu.