Orsaken är du

Kapitel 9 - Känslomässigt laddat

När Ayla kom in tittade hon bort mot Nathan, han stod med sina ögon stängda och Ayla skulle ge vad som helst för att kunna läsa hans tankar. Han hörde dörren stängas bakom henne och tittade upp. Hon såg så osäker ut och Nathan förstod varför, ändå tänkte han att om det var någon som borde vara nervös så var det han.
"Så, du är en varulv." konstaterade han och försökte låta lättsam, det gick inte så han drack lite mer vatten.
"Ja, varulv, skiftare, månens barn, vi har gått under många namn genom historien."
"Och ingen har hittills träffat rätt?"
Ayla log svagt och satte sig ner vid köksbordet. "Jag antar att du vet det bättre än jag, vi läser inte direkt människors folksagor."
"Så silver?"
Ayla skakade på huvudet. "Det är ett sätt att få er människor att tro att ni har en chans."Ayla fick bita ihop för att inte skratta åt hans reaktion på det. "Vi har väldigt tjockt skinn, en kula skulle skada oss, men vi läker snabbt så sålänge du inte får till ett perfekt skott så skulle vi inte dö. Inte av enbart en kula iallafall." lade Ayla till när hon tänkte på Naras mamma.
Nathan stod fortfarande vid diskhon och distansen mellan dem höll på att döda honom, men en del av honom, kanske den logiska, sa honom att distansering kankse var bra för det här.
"Är du odödlig?"
"Nej, vi lever längre än de flesta människor antar jag, men vi dör av ålder också. Precis som att våra valpar växer upp, så blir vi äldre."
Nathan nickade sakta och försökte ta in informationen. Än en gång lyfte han glaset med vatten till sina läppar men sänkt det igen när en ny fråga slapp ur hans mun. "Så du föddes sånhär? Ingen har förvandlat dig?"
"Ja, jag är född och uppvuxen varg, vi har lagar mot att förvandla människor, eller ja, för att vara ärlig har vi lagar mot att ens socialisera oss med människor."
"Åh!"
"Ja..." Ayla tittade ner i bordet och Nathan såg skulden i hennes ansikte.
"Så varför visade du mig vad du är?"
Nathan tog ett steg närmare, mest för att trösta henne, han gillade inte att se henne så besvärad.
Ayla mötte hans blick. "Som jag sa så är du min Liera. Det betyder att vi delar ett väldigt kraftfullt band. Och..." hon stod upp och höll ut sin hand för att han hans men ändrade sig i sista minut ooch tog istället ett steg tillbaka och korsade sina armar. Hon tittade ut genom fönstret och suckade ljudligt. "Nathan, Jag är så ledsen för att jag drog in dig i det här. Jag skulle aldrig ha gått in i stugan den där natten." Hennes röst darrade. Hon tittade upp på honom och bet sig i läppen. "Men en enda blick på dig och det fanns ingen väg tillbaka."
"Så, det här bandet är varför jag med en gång kände så starkt för dig?" Frågade Nathan medan han gick närmare.
Ayla nickade.
"Och varför jag alltid har en känsla att jag vill gå in i skogen för att vara närmare dig?" Han kom ännu närmre.
"Ja, jag känner det också, jag står inte ut att vara ifrån dig under en längre tid."
Nathan gjorde det hon inte hade vågat, han tog hennes hand. Hon lät honom hålla den men hennes ögon flyttade sig än en gång iväg från hans, denna gången till golvet. "Jag visste inte att vargar kunde hitta sin Liera bland människor, så jag förstod det inte först, men nu är jag säker."
"Och vad betyder det?" frågade han och strök hennnes hand med sin tumme och försökte fånga hennes blick igen.
"Bekymmer, utan tvekan."
"Jasså?"
Ayla suckade. Äntligen lät hon sina gyllene ögon möta hans djupblå. "Jag är verkligen så ledsen!"
"Var inte det!" han lade sin hand på henne overarm för att överyga henne.
"Men du har ingen aning..."
"Berätta då för mig, snälla."
Hon tog ett steg bak och han lät henne gå. Hon vände sig och och började gå fram och tillbaka över köksgolvet. Han gillade det inte, han ville ha henne nära så han kunde trösta henne. Han ville att hon skulle titta på honom igen, men Ayla kunde inte. Hon hade get honom en enkelbiljett till helvetet. Hon var för stunden inte helt säker på vilket typ av helvete, men det skulle komma konsekvenser, och de skulle vara illa.
"Vi är mer elller mindre programerade sen födsel att hata människor, eller åtminstonde vara likgiltiga mot dem. Jag tillhör Night Sky Howler- flocken och för oss är det än mer så. Vi får inte ens träffa er. Männiksor är, enligt alla böcker jag kan hitta I vårt bibliotek, en svag art som bara vill skada nature och skulle döda oss alla om ni visste att vi existerade."
"Är det vad ni tror om oss?" Nathans hjärta gjorde ont, han klarade inte av om Ayla inte gillade honom. Till hans förvåning och lättnad skakade hon på huvudet och såg nästan stött ut när hon stannade och tittade på honom för en sekund.
"Min flock, ja! Jag? Nej, såklart inte! Du må vara den första människan jag någonsin pratat med, men även innan det så har jag alltid tyckt att det varit skitsnack! Fast det klart, när det kommer till dig kommer jag alltid vara partisk."
"Hur så?"
"Du känner det själv, eller hur? Jag tror det är ännu starkare för mig. Hur vi än skulle försöka kämpa emot så tillhör vi varandra."
Hon började vanka av och ann igen och tystnaden föll över stugan.
"Varför skulle du vilja kämpa emot det?" frågade Nathan tillslut.
Ayla log, hon kunde inte hjälpa det, men när hon vände sig om och tittade på honom mer allvarligt. "Titta! Det har tydligt tagit över dig också." hon gick mot honom och höll ut sina armar i en frågande gest. "Du har sett mig skifta till en varg, och du kan inte se någon anledning till varför du borde hålla dig borta från mig? Jag har just sagt att min flock, min familj, avskyr människor och att jag inte ens är tillåten att prata med dig. Du ser inget problem med det?"
Nathan ryckte på axlarna. "När du lägger fram det på det sättet så, okej. Men du berättade ju också precis att vi tillhör varandra. Om jag inte flippar ut mer än såhr över allt det du berättat så måste vi dela ett väldigt stark band. Det låter som att det inte riktigt finns något vi kan göra åt det."
Ayla gömde sitt ansikte i hennes händer. "Jag har just förstört ditt liv och du rycker vara på axlarna och säger att det är okej?"
"Du har inte förstört någonting!" Han ställde ner glaset på bänken med en smäll, det var hårdare än han hade tänkt, men tack och lov gick det inte sönder.
Sakta tog Ayla bort händerna från ansiktet. "Nathan, du förstår inte, skiftare är inte kända för att se genom fingrarna på sådana här saker. Jag kommer behöva stå för vad jag gjort och..." hon svalde och än en gång hade hon inte modet att titta honom i ögonen. "jag tror att du antagligen är den som får betala det största priset för mitt misstag."
Nathan gick fram till henne och lade ett finger under hennnes haka så att hon tittade upp på honom, hennes ögon var fulla med tårar.
"Jag bryr mig inte." sa han och log svagt. "Det kanske bara är den här Liera-grejen, men det känns som att jag aldrig levde innan jag fick syn på dig. Om det får konsekvenser så är jag villig att ta dem. Jag kommer inte ångra något, jag hade inte vela tatt vaken du eller jag hade gjort något annorlunda."
"Jag berättade för en av mina vänner att vi kanske var Lierade. Det bara for ur mig, och om han vet så tror jag inte att det kommer ta lång tid innan Alfan vet."
Nathan höll henne i sina armar och hon kände sig lugnare med en gång. "Vi kan inte ändra på något nu, vi har ingen aning om vad som kommer hända. Men som det är nu så vill jag bara spendera varje ögonblick vi får med dig och inte oroa oss för vad som kanske kommer hända."
Ayla nickade mot hans bröst. "Det låter bra."
Nathan log och kysste hennes hår. "Och just nu började jag bli väldigt hungrig."
Ayla tittade upp och insåg att hon bara hade ätit två mackor till frukost och det hade varit tidigt. Nu var det sen eftermiddag. "Jag också."
Med det var en tunga spänningen i luften borta.
"Jag kan laga oss något."
"Åh! Han är en kock!" sa hon imponerat.
"Du har inte smakat det än." han blinkade åt henne.
"Nej, det har jag inte." Sa hon och tonen var mer seriös nu.
De tittade på varandra och dubbelmeningen hängde i luften.
"iallafall," hon harklade sig och han släppte på greppen om henne så hon kunde kliva bak. "om du lagar mat så kan jag laga duschen."
Nathan nickade, utan att kunna sluta tänka på blicken hon just hade get honom. Han gick fram till kylskåpet medan Ayla tog väskan med verktygen och gick ut.