Orsaken är du

Kapitel 5 - Gå tillbaka

Ayla låg i sin säng, men kunde inte sova. Hur hon än försökte så kunde hon inte finna ett lugn. I hennnes huvud flög bilder av Nathan förbi. Hennes ögon vägrade att förbli stängda för en längre tid och hela hennes kropp var rastlös. Hon vred och vände på sig i sängen och hon kunde inte hjälpa att tänka att hon inte borde vara i hennes. Det fanns ett annat ställe där hon skulle finna frid, en plats som mer eller mindre skrek ut till henne. Hon försökte ignorera det, men det var svårt att bekämpa något som kändes så rätt i hela hennes kropp.
  Hon tog ett djupt andetag och tittade på klockan som stod på hennes nattduksbord. Det var sent, hon hade hållit ut längre än hon trott. Förhoppningsvis hade den största delen av flocken gått tills sängs nu. Det hade varit ett vilt party igår, så kanske de behövde deras sömn nu.
Ayla satte sig upp i sängen och skakade på huvudet. Att ens tänka tanken på att gå tillbaka till stugan var idiotisk, men att faktiskt ställa sig upp, klä på sig och smyga ut var på riktigt vansinnigt. Ändå kände hon sin kropp göra just det och det tog inte lång tid innan hon stod utanför stugan än en gång.

Hon knackade på den här gången, men efter två sekunder blev hon otålig och ryckte i dörrhandtaget. Det var öppet och hon stod ansikte mot ansikte med Nathan igen, som uppenbart hade sprungit till dörren för att öppna.
"Hej, Jag är ledsen att jag stör dig igen."
"Det är inte jag, jag har längtat efter dig." Han såg överraskad ut över att han hade erkänt det. "Sa jag just det högt?"
Ayla log. "Det verkar så, men var inte orolig, det är anleddningen till varför jag är här också."
Han släppte in henne och stängde dörren, fortfarande utan att de släppte blicken från varandra. Det smälta guldet hittade den djupa oceanen. Hur kunde det komma sig? Hur kunde de erkänna sådana saker när de bara känt varandra i 24 timmar? Hur kunde det kännas så enkelt, så prestationslöst och naturligt att vara tillsammans?
  Det var inte sexuellt, eller Ayla kunde väl komma på några saker hon ville göra med honom också, men det var inte lust som rann i hennes ådror. Det var något annat, något starkare, som pulserade för varje hjärtslag ut i hennes kropp ut till fingertopparna, från topp till tå. En kraft hon aldrig känt förut. Hon kunde inte kontrollera det, det enda som verkade tillfredställa det och göra den nöjd var att få syn på Nathan. Å andra sidan så kokade den ännu mer under hennes skinn när han var nära.
"Vad gör du med mig?" Nathans röst skakade och Ayla förstod att hon inte var den enda som kände det. "Jag gillar det." sa han. "Men det faktumet skrämmer helvetet ur mig."
"Jag vet inte." svarade hon sanningsenligt.
"Nu gör du mig ännu mer skräckslagen."
Ayla tog ett steg närmare och han lät henne göra det, även om han såg förvirrad ut. Hon lade en hand på hans axel och den elektriska våg som for genom dem fick dem båda att dra efter andan, men hon lät sin hand ligga kvar.
"Var inte rädd." hon log.
"Inte? Ayla det här-" han gjorde en gest mellan dem båda. -"är inte något vanligt."
Saker var den att om han hade vetat hela sanningen om vad hon var hade känslan som rusade genom hans kropp inte varit hans största bekymmer.
"Jag kankse borde gå." sa hon även om hon var osäker på om hon ens skulle klara av det.
"Varför?" frågade han med darrande röst.
"Jag trodde inte du ville ha mig här."
Han skakade på huvudet och sakta borstade han bort en hårslinga från hennes kind och placerade sin hand bakom hennes öra, vilket fick henne gny av njutning. "Jag har inte viljestyrkan att låta dig gå." Han strök hennes kindben med sin tumme. "Jag har aldrig känt såhär förut." Hans ögon vidgades i förvåning och han suckade. "Och tydligen måste jag berätta för dig allt jag tänker."
Ayla nickade och log. "Ja, så är det för mig också, och det skrämmer mig."
Nathan skrattade mjukt. De stod fortfarande nära varandra, de lät aldrig deras blickar glida iväg från varandras. Hennes hand hade sakta tagit sig ner från Nathans axel till hans bröstkorg och han fortsatte att försiktigt stryka hennes ansikte.
"Så, Nathan, något säger mig att jag borde lära känna dig bättre."
En annan röst i hennnes huvud, hennes fars skrek ut "NEJ DET BORDE DU INTE!" men hon ignorerade det.
"Låter som en bra idé."
Det var det inte, det var en väldigt dålig idé. Ayla visste det, men ju längre hon stannade i Nathans närhet, desto lättade var det att glömma varför."
Ingen av dem rörde på sig. Det var som att de inte ville bryta magin. Det var tyst för en stund.
"Nu vet jag hur min syster känner sig." sa Nathan och bröt tystnaden.
"Hurså?"
Nathan skrattade till när han såg Aylas förvirrade blick. "Min syster fick just barn och hon kan inte sluta titta på den underbara lilla tjejen, det kan inte jag heller."
"Är jag en underbar liten tjej?"
Nathan bet i sin läpp och funderade, Ayla svalde vid synen. "Du är ju rätt kort." han log lekfullt. "Men jag skullle inte kalla dig liten, men underbar-delen står jag bakom."
"Bra svar."
"Jag kanske redan känner dig väl."
"Nog känns det så alltid."
Han följde hennes ansiktslinje och hals med sina fingertoppar, ner för hennes nyckelben och ner för hennes arm, som var full med gåshud. Han tog hennes hand och för första gången sedan hon steg in i stugan bröts deras ögonkontakt. Hon tittade ner på deras hopflätade fingrar och log när han rörde sig mot den lilla soffan i vardagsrummet och drog henne milt med sig.
De slog sig ner och Ayla vände sig mot honom igen. "Så, Nathan, du är från stan?"
Han nickade. "Ja, född och uppvuxen. Min pappa äger ett företag där, fråga mig inte vad han faktiskt gör, jag har ingen aning. Ändå vill han att jag ska ta över det. Min mamma har alltid varit hemmafru, den värsta sorten, gör bara massa välgörenhetsgalor och fixar sina naglar. Hon vill, förutom att jag tar över min fars företag att jag också gifter mig med rätt tjej."
"Det låter inte som att du har den bästa relationen med dina föräldrar."
Nathan skrattade stel. "Jag antar att jag egentligen inte har något att klaga på. Jag har allt jag behöver, och mer därtill. Jag lever ett priviligerat liv, jag är bara inte säker på om det är vad jag vill."
"Så du är här ute för att gömma dig från vägen din pappa har stakat ut för dig?"
Nathan log. "Något sådant, hur visste du det?"
"Det råkar vara samma anledning till varför jag kom hit igårkväll."
"Jasså?"
Ayla nickade.
"Så vad har du för berättelse? Jag har aldrig sett dig innan."
"Min familj är överbeskyddande. Jag har aldrig varit inne i stan. Jag är mer eller mindre hemskolad och du är faktiskt den första person jag pratat med som inte är med gemensamheten min familj tillhör."
Nathan tog hennes händer i sina och än en gång reagerade hennes kropp på hans beröring. "Tro mig, staden är ingen stor grej, du har det bättre här i skogen."
Ayla kunde inte hjälpa att le mot honom. "Kanske det bästa med staden just dök in här i skogen."
Nathan rynkade på pannan frågandes.
"Jag pratar om dig Nathan."
Han släppte hennnes händer och nervöst drog hans sin hand genom håret och gjorde det ännu ruffsigare. Han tittade ner på golvet och Ayla skulle betala mycket för att få veta vad som pågick i hans huvud. Hon stoppade driften att låta hennes egna fingrar röra vid hans hår, men som hon ville göra det.
"Förlåt, jag menade inte att göra dig generad."
Hon såg ett leende på hans läppar även om han inte tittade på henne.
"Nej, var inte ledsen, jag behöver bara sakta ner mina tankar lite."
"Sakta ner?"
Han tittade upp och mötte hennes ögon. "Det känns så naturligt att sitta här med dig att jag måste påminna mig själv att vi träffades för första gången igår."
Ayla kunde inte stoppa sig själv den här gången, hon lade sin hand på hans käke och lät hennes tummme stryka över hans skäggstubb. "Jag förstår precis." sa hon.
Nathan slöt sina ögon och njöt av hennes beröring.
Med Nathans ögon stängda kände Ayla sig mer modig och lutade sig in och kurade ihop sig mot honom. Direkt var hans arm om henne och han drog henne till en nära omfamning. De sa ingenting. De bara njöt av ögonblicket. Ögonblicket blev minuter och snart hade de båda somnat i varandras armar.