Orsaken är du

Kapitel 12 - Inför Alfan

Ayla och Keane sprang genom skogen likt två svarta skuggor. Ingen av dem sa någonting direkt till varandra, men genom den telepatiska kontakt som alla vargar hade så kunde de känna av varandras tankar. Ayla var för upptagen med sina egna för att bry sig om sin brors även om hon kände av närvaron av hans sinne. Hon brydde sig inte ens om att blockera sina tankar, kanske de skulle få hennes bror att inse hur allvarlig hon faktiskt var med det här.
  Så fort de nådde fram till flock-huset stod fyra vakter och mötte dem. Tre var i deras kropps-form, en hade skiftat till varg för att kunna kominucera med dem.
"Vi är här för att escortera er till Alfan."
Det var Howlan, en av de vakter som Ayla alltid hade haft mest problem med. Han var lika lojal som Connell, men utan någon av den humorn eller förmågan att ha kul som Connell ändå ägde. Han var i samma ålder som hennes far, och verkade tro att han styrde allt i den här flocken. Så kanske, insåg hon när hon tänkte efter, så var han kanske inte lojal, han bara hoppades att kunnna stiga högre upp i hiarkin.
"Låt oss åtminstone gå och ta på oss lite kläder." sa Keane.
"Vi har kläder här till er."
Vakterna ledde dem till ett rum där de kunde byta om, innan de togs till Alfans rum.

Synen av Alfan, sittandes på tronen, var inte lika imponerande som den en gång var. Förr, kunde man känna auktoriteten och makten i atmosfären runt honom, det hade nästan varit svårt att vara nära honom för att luften vibrerade. Nu kände Ayla nästan ingen skillnad från när de stod utanför i korridoren. En snabb blick på Alfa-amuletten runt han nacke bekräftade Aylas misstankar. De senaste åren hade Alfan gömt den under hans kläder, nu visste hon varför, precis som Alfan, glödde den inte lika starkt som den borde.
Men Aylas tankar avbröts av hennes fars röst, som talade så fort som dörren hade slagit igen bekom henne och hennes bror.
"Ni två är en direkt förolämpning mig flocken och mig."
"Pappa?" frågade Keane chockat.
"Ja, även du Keane, hur tror du jag någonsin ska kunna lämna över Alfa-rollen till dig när du tydligt inte är beredd att göra vad som krävs?"
Keane tittade på på golvet, tydligt upprörd över att inte vara god nog för Alfa-rollen.
"Bad jag dig inte specifikt att..."
"Jag tog med henne till dig." sa Keane innan Alfan hade fått en chans att säga exakt vad han hade bett Keane göra. "Som medlem i vår flock har hon rätten att tala med Alfan innan något händer med hennes Liera."
Ayla tittade på sin bror, han pratade som om Alfan redan visste allt.
"Han är en människa!" utbrast Alfan. "Och våga inte avbryta mig igen!"
"Men hon är din dotter."Det var som om Keane inte ens hade hört hans pappas varning. "Hon har väl åtminstonde samma rättigheter som någon annan under ditt befäl?"
Det var första gången Ayla någonsin hade hört hennes bror sätta sig upp mot deras far, eller ens höjt rösten åt honom. Keane hade alltid försvarat henne framför andra, som det älskvärda bror han var. Även flera gånger när hon själv inte tyckt att hon behövde det, och ville hantera det på egen hand. När det kom till deras far hade han dock aldrig backat upp henne. Han hade bara nickat med och varit tyst, vare sig han hade hållit med eller inte. Men nu, nu stod han upp för henne, till och med slogs för henne.
För första gången sen de kom in genom dörren vände Alfan sin blick mot Ayla. "Så du har kommit för att vädja för din människa?"
"Vädja?"
Ett elakt flin spred sig över hans ansikte. "Åh, berättade inte din bror det?"
"Berättade vad?" frågade Ayla, denna gång vänt mot Keane.
"De kommer inte låta honom leva." sa han medan han tittade ner på sina fötter.
Ayla drog efter andan.
"Du skulle inte ha låtit honom leva." Sa Alfan.
"Nej!" Hon vände sig mot sin far och skulle just attakera honom med att kraft hon hade när Keane virade hans armar om henne och drog hennne tillbaka, medan hon sprakade och skrek i hans famn.
"Nej! Släpp mig! Jag ska döda honom!"
"Ayla, lugna ner dig!" bad hennes bror.
"Nej, låt mig skifta, låt mig gå!"
"Ayla!" Hennes bror höjde rösten och höll henne ännu hårdade mot sitt bröst. "Om du rör honom så är du död." fortsatte han tystare hennes öra.
"Jag bryr mig inte." morrade hon och fortsatte att försöka komma loss från honom.
"Men jag bryr mig." viskade han.
Hon slutade röra sig och slappnade av I hans famn, hon tittade upp på hans ansikte.
"Snälla, gör inte förhastat."
Hon nickade även om en del av henne hatade att hon hade gett upp så sa en annan del att hon behövde vara förnuftig och ta smarta beslut.
"Är ni två klara med ert lilla gräl? Jag har verkligen inte tid för det här, jag har en sak att ta hand om."
Sättet han sa det och den menade blicken han gav Ayla sa henne att han pratade om Nathan. Det fick det att koka inom henne.
"Ayla." Sa Keane som en varning när han såg hur hon spände sig på nytt innan han vände sig om till Alfan. "Far, först ville du inte träffa Connell, och när du väl låter honom tala så lyssnar du bara på en mening innan du ger ordern. Kan du åtminstonde lyssna på vad hon har att säga?"
"Jag vet att han var ensam, jag vet att han är din Liera, ändå tycker jag fortfarande att han behöver försvinna, permanent. Så, tror du fortfarande att du har något att säga som skulle få mig att ända mig?"
"Kan du åtminstone förklara varför?"
Hennes far skrattade. "Varför? Är det inte uppenbart? Han känner till oss."
"Men han skulle aldrig göra något som skadade mig, du vet att han inte kna det! Han skulle inte berätta för någon om oss!"
"Så du tror att jag skulle låta honom bo här med flocken? Du är ju mer naiv än jag trodde."
"Så klart inte! Jag skulle gå med honom." Sa hon lugnt medan hon såg sin far I ögonen. "och om du inte låter mig lämna flocken, låt oss iallafall få stanna i min stuga."
Alfan grymtade. "Tar du mig för en idiot?"
"Vad skulle kunna hända?"
Alfan reste sig upp för att ge mer kraft åt sina ord. Han tittade ner på henne med smalanade ögon och hans ansikte var förvridet i avsmak. "Vi umgås inte med människor! Jag skulle aldrig låta min enda dotter vanära Shade-Walker flocken på det viset. Han är en smutsig fläck som måste avlägsnas."
"Hur vågar du!" än en gång behövde Keane hålla henne tillbaka.
"Det här inte inte mitt verk, det är helt och hållet ditt egna fel. Nu får du leva med konsekvenserna av ditt eget handlande."
Orden högg som knivar i hennes hjärta, hon visste att han hade rätt. När hon hade beslutat sig för att gå in i stugan hade hon öventyrat Nathans liv.
"Keane, är du så snäll och tar henne till hennes rum, och se till att hon stannar där."
"Nej! Jag vägrar! Du kan inte låsa in mig, jag har inte gjort något fel!"
Ayla backade bort från Keane men på en tyst signal hade dörren öppnats och hon backade rakt in i två vakter som hade eskorterad dem hit, och de fångade henne i ett fast grepp.
"Du har brytit den viktigaste av alla regler, du ska skatta dig lycklig att jag bara låser in dig." sa Alfan och slog sig på nytt ner på sin tron.
Ayla försökte få medhåll från sin bror men han hade återgått till att titta ner i marken.