Ett skrik på hjälp

Kapitel 29- "Sjuk"

"I'm just the elephant in the room
What's your best excuse?
I'm just the elephant in the room"
Confetti

Solen skiner in genom fönstret och endast ett par moln syns på himlen. Första riktiga dagen där det inte är så mörkt ute när man går upp, istället är det en soluppgång som fyller himlen med alla världens färger. Jag drar på mig kläderna jag tog fram igår och går sedan ner till köket där de andra äter frukost. När jag ser på dem är det som om det är en helt normal familj som sitter vid sina platser eller står i köket. Charlie som står där i sina snickarebyxor och läser tidningen, Matilda som kollar igenom några prov som hon ska lämna tillbaka en sista gång, lilla Joel som lekar med en bil han har i knät och försöker äta flingor samtidigt. Anna som nu har färgat håret lila, brer sig en smörgås och beklagar sig på att hon inte förstår hur människor kan gå runt i linser mer än några timmar per dag och sedan har vi Adde. En tonårskille som troligen behöver 20 timmars sömn per natt eller bara oändligt mycket koffein för att vakna. Han sitter halvsovandes vid bordet och trycker i sig vad som måste vara hans femte macka. Jag ler åt dem och sätter mig vid bordet. Detta kanske en dag kan kännas som min familj, en dag i framtiden. En så länge duger det med att jag faktiskt får vara här. 
Efter frukosten får jag skynda mig att ta på mig ytterkläderna, eftersom jag brukar gå med Adde till skolan. Men eftersom jag inte gått till skolan på ett tag så har han redan gått ut genom dörren. Jag skynda efter Adde ut genom huset och får nästan springa för att komma ikapp. Han hör hur jag skyndar mig mot honom så han stannar och vänder sig om. 

"Så du tänker äntligen gå till skolan igen"säger Adde där jag går bredvid honom på trottoaren.

"Jag var borta i typ två veckor och en av veckorna var skolan stängd, så jag kan inte hjälpa att jag inte vart där" säger jag och slår till honom lätt på armen.

Han besvarar det genom att knuffa till mig och skrattar åt hur jag vinglar till. Jag skrattar själv åt det. Jag kunde vart borta längre och det hade jag nog faktiskt fått av mina foster föräldrar. Hade bara kunnat säga att det berodde på något med min minnesförlust eller medicinen jag tar. De hade godtagit det, men jag känner inte för att ljuga om allt hela tiden och om jag ska vara ärlig så mår jag faktiskt bättre just nu. Vad det beror på har jag ingenting om faktiskt. Det kan vara många saker, men efter att ha pratat med Rasmus så kändes allt mycket lättare. Jag sov en hel natt utan konstiga mardrömmar och jag kände mig utvilad när jag vaknade. Det är något jag inte brukar känna så ofta. 
Jag ser på Adde och ler slugt.

"Om du lovar att hålla en hemlis kan vi få skjuts till skolan" säger jag.

"Vad är det jag ska hålla hemligt?" frågar han förvånat.

"Berätta inte för Matilda och Charlie att vi får skjuts till skolan. Eller vem det är som kör oss"

Adde kollar på mig frågande. Han har ingen aning om vad det är jag snackar om, men om jag känner honom så åker han hellre bil än att gå hela vägen till skolan. Visst han tränar mycket, men om man får gratis skjuts tar han den gärna. Han lyfter bara nonchalant på axlarna till svar. 

"Vem är det då?" frågar han bara

Jag hinner inte svara förens en gråbrun bil rullar upp bredvid oss. Jag kan inte riktigt säga att bilen är i det bästa skicket eller det sämsta. Det är en bil och med tanke på att det är någon som fortfarande pluggar äger den är det otroligt. Man har ju inte världens bästa ekonomi när man gör det om man säger så. Jag ler bara och öppnar ena bil dörren och hoppar in. Adde gör samma ska, för han vet att vid detta laget så är det ingen idé att fråga något som han ändå kan få ett svar på om han bara ser efter. 

Bilen stannar en liten bit från skolan och vi hoppar ut. Adde sa inte ett ljud under hela resan, han försökte mer tänka ut hur jag kände personen som körde oss. Jag vet inte om han gav upp eller inte, men det får jag väll snart reda på. Men innan jag stänger bildörren lutar jag mig in i bilen.

"Tack för skjutsen" säger jag

"Det var så lite, men det verkar som om din brorsa är lite rädd" svarar Rasmus och nickar mot Adde bakom mig. 

"Han kommer över det" säger jag och stänger dörren. 

Vi vinkar till varandra innan han kör där ifrån och vi får gå den sista korta biten in till skolan. Jag ville inte att någon skulle se oss, eller snarare Leo eller någon. För vad ska jag säga jag känner hans kusin, hur då? Ja, det är inte det lättaste att svara på. 
Adde ser på mig och ler.

"Så en kille" säger han bara.

"Säg inget till dem annars mördar jag dig när du sover" svarar jag och han skrattar bara.

"Lovar" 

Vi går åt olika håll när vi kommer in i skolan, han går tills sina kompisar och jag går mot mitt skåp. Det känns konstigt att vara tillbaka, när jag inte har varit här på ett tag, men det är även skönt. Jag låser upp skåpet och slänger in alla mina saker. Sedan behöver jag ta ut de sakerna jag behöver till lektionen. Någon lägger snabbt sina händer på mina axlar och jag hoppar till. Sedan vänder jag mig om och ser tre glada ansikten. 

"Se vem som äntligen är i skolan" säger Camilla.

"Jag var ju sjuk" säger jag ironiskt.

Tim skrattar till armbågar mig i sidan.

"Sjuk, visst" säger han och gör citationstecken med fingrarna. 

Jag skrattar bara åt det, för de vet att jag inte var sjuk, men det är den storyn vi går på och det kan vi skratta åt. Varför inte de är ju liksom mina vänner och jag behöver inte ljuga om det som med allt annat. Vilket är väldigt skönt. Jag ser på Freja och hon pillar lite osäkert med sitt blonda hår. Jag har inte träffat henne i person så mycket sen Alex fest, visst jag har fortfarande haft kontakt, men efter vad jag fick reda på på festen så har det varit lite stelt mellan oss. Det var inte jag som berättade för henne att jag visste de utan Camilla eftersom Freja undrade vad det var med mig. Så detta kommer ju bli kul.

"Och hur är det med Leos ex flickvän" säger jag hårdare än menat till Freja och stämningen förändras där vi står.

Jag märker hur Camilla och Tim ser på varandra som om de egentligen inte ska lyssna på detta. De blir lite nervösa, men de står kvar eftersom de kanske vill bryta upp oss om vi börjar slåss. Men jag har aldrig varit den som tar till knytnävarna, så varför skulle jag börja nu. 

"Jag kanske skulle ha berättat det" säger hon och kollar ner på golvet. 

Hon kollar sedan upp på mig som hon antar att jag ska vara arg. Men istället andas jag bara ut, tar sedan min arm över hennes axel och börjar gå genom korridoren. Tim eller Camilla låser mitt skåp bakom oss och springer ikapp.

"Det är lugnt, du kan ha honom. Han är inte så bra som man kan tro" säger jag och skrattar.

Freja lägger sin arm över min axel och där går vi genom korridoren skrattandes. Jag vill inte att något ska förstöra denna dag, en bra dag. Gjort är gjort och jag kan inte ändra på dem. Men jag kan förlåta det och gå vidare. Vilket jag bokstavligt talat gör nu. Tim och Camilla kommer ikapp och lägger sedan sina armar runt våra axlar. Så där går vi fyra idioter som tar upp näsan all plats i korridoren och så får det faktist vara idag tycker jag.